Lennart Myhlback uttalar sig i VF om Kirgizistan och konstaterar att våldet snarare är att ses som en sund reaktion på situationen i landet.

Även om vi egentligen vet bättre (hoppas jag!) så verkar det ändå allt som oftas som att vi ser att demokrati skulle vara ett mål i sig. Jag ser det som ett möjligt medel för att nå en bättre värld, men jag tror att vi är ute på farligt vatten när vi ser det som ett mål i sig. En fördel med demokratiskt valda regeringar är att det kan bidra till minskade oroligheter i landet. Vilket verkligen är något jag önskar Kirgizistan. Tyvärr verkar så inte bli fallet inom närtid. (DN)

När vi talar om länder, som rent utvecklingsmässigt, ligger så skiljt från oss, så kan ag ine låta bli att påminna mig om Maslows behovspyramid. Den kan tyckas gamal och tråkig, men själv tycker jag bättre och bättre om den med åren.

Det jag vill påminna om är att många av de behov som vi ser som självklarar att få tillgodosedda, inte är lika självklara i Kirgizistan. För precis som Lennart påpekar så kommer oroligheterna när det mest basala faktiskt inte fungerar; Rättssystem, Sjukvård och Skola.

Jag önskar Kirgizistans folk all lycka till och hoppas att de alla, inom en snar framtid, får möjlighet att klättra uppåt istället för att rasa nedåt i pyramiden.