Nej, jag tror inte som vissa vänsterfeminister att vi kommer tillrätta med våldtäkterna genom att kvotera in kvinnor i våra styrelser.

Däremot blir jag totalt vaninnig över att jag har så liten möjlighet att minska våldtäkterna. Därmed inte sagt att jag därför ska lägga mig platt och sluta bry mig.

Så, om jag nu inte tror att kvotering till styrelserna bidrar, vad tror jag då på?

Jag tror att en mycket stor del bottnar i attityder. Är det acceptablet att kränka och/eller bli kränkt? Jag tror vi måste börja här för att stoppa kränkande relationer innan de går så långt som till våldtäkt.

Vad kan då kommunpolitiker göra? Vi kan faktiskt påverka våra skolungdommar samt våra nyanlända invandrare, åtminstonde de från kulturer med en helt annan syn på kränkningar och våldtäkt.

Tyvärr behöver jag också påpeka att våra unga kvinnor tydligen i allt större utsträckning anmäler som hämnd. Dessa kvinnor måste förstå att genom att de anmäler en man i vredesmod, som hämnd, och inte för en våldtäkt, ja då försvårar de samtidigt för en medsyster, eftersom kvinnors trovärdighet i allmänhet minskas. I värsta fall råkar de själva i framtiden ut för en riktig våldtäkt, och då är inte en tidigare falsk anklagelse till någon fördel precis.

Tyvärr är det även så att vi så klart även behöver lära ut hur man dels undviker våldtäkter, dels agerar om det ändå skull hända. Och här behöver vi få upp ögonen för att även män blir våldtagna av andra män, även om det är än mer skambelagt.

Och när det gäller männen som grupp, att de också har en skyldighet i sitt umgänge med andra män att visa att våldtäkter är helt oacceptabelt. På samma sätt om att kvinnor som grupp har en skyldighet att motverka trenden att anmäla som hämnd.

Men som sagt, grunden ligger enligt mig i att börjar med det som jag brukar tjata om: Ömsesidig respekt!

Och självklart ska vi ha ett rättvist och fungerande rättsväsende samt ett humant stöd till eventuella offer. 

(En hel del av texten var kopierad från en av mina tidigare artiklar.)