juli 2010


Ja det är bra att frågan om sexköpslagen tas upp emellanåt, för som jag tidigare påpekat (se sökresultatet för Sexköpslagen) så anser jag att den skjuter lite väl blint. Jag står med andra ord på Bards sida gentemot Schyman. Såg precis ett inlägg från TV4 som bygger på en debatt i Expressen.

Precis som Bard anser jag att vi ska se till att fokusera på de som faktiskt råkar illa ut och utnyttjas tex barnprostitution, trafficing, sexmisshandel. Men även de som är prostituerade på grund av att de är missbrukare eller psykiskt sjuka.

Nu kan man som Gudrun tycka att ja ja de övriga är väl ändå inte så många utan att de får offra sig för sina utnyttjade systrar och bröders skull. Jag har ärligt talat ingen aning om hur många de är, men deras intresseorganisation vill enligt Bard skrota lagen. Jag vill som sagt inte skrota den utan fokusera den.

För vad är det egentligen som är så hemskt med att få betalt för sex, förutsatt att det inte innebär tvång och utförs av vuxna människor? Förslagsvis skulle man kunna lägga ”vuxenåldern” vid 25 år.

Annonser

Att integreras tar generationer men att anpassa sig till ett nytt samhälle och en ny kultur behöver inte ta så lång tid när man snabbt lär sig språket, får arbete och behandlas precis som alla andra. (Merit Wager SvD med anledning av Sakine Madons skrift ”Sluta särbehandla!)

Det är så skönt med lite verklighetsanknytning och positiva tongångar!

Utan att ha läst ”Sluta särbehandla!” så vill jag härmed ändå flagga för den! För av Wagers presentation av den så verkar den mycket läsvärd.

Jag vet inte om ni såg den, men i november visade SVT en dokumentär om de romska barnen ”Barnen som Europa glömde”. Den berörde mig mycket djupt och i och med att frågan om romerna nu åter aktualiserats så påminns jag än en gång. (DN)

Den bild som filmen visade upp var verkligen skrämmande. Tyvärr är den ej kvar på SVT Play och jag har inte hittat den på You Tube. Det som bet sig fast hos mig var (i Italien coh Spanien) hur minderåriga tvingades ut och stjäla, hur kvinnorna tvingades tigga, hur flickor giftes bort och fick hemgift beroende på hur duktig tjuv hon var och hur männen satt i lägret. De barn som togs släpptes skrämmande nog av myndigheterna betydligt tidigare än vad lagen egentligen angav. Men kanske det värsta av allt; När man i Italien tog bort ett läger så erbjöd man familjerna mat och husrum och skolgång åt barnen, mot att de slutade tigga och stjäla. Ytterst få nappade och av de som nappade var det allt för många som inte klarade av att hålla sitt löfte. Fruktansvärt!

Jag förstår att det är svårt att som individ bryta mot ett sådant destruktivt leverne, men vi kan inte bara svika dessa barn. För att inte tala om de personer som blir rånade! Jag hoppas verkligen vi har stöd åt de svenska romer som vill hoppa av om deras grupperingar bygger på kriminalitet och tiggeri. Och de som är här illegalt för att leva på stölder och tiggerier, ja de ska så klart inte vara välkomna.

Jag har tidigare skrivit om de romska barnen i Rasism där jag tar upp aspekten – Vilka andra barn skulle vi acceptera att de växer upp i de miljöer som visas på filmen, dvs med rån och tiggeri och utan skolgång.

Nej nu blir jag för upprörd. Till en ljusare aspekt. För ett tag sedan såg jag ett inslag på SVT(?) där vuxna romer erbjöds utbildning i Göteborg och hur glada de var över att få den möjligheten. Mycket glädjande och hoppingivande!

Är det en fördel eller nackdel att handla med de man har meningsskiljaktigheter med? Till exempel så handlar USA olja av Venezuela (SvD) och inför handelssanktioner gentemot Iran (SvD).

Spontant, om jag bara ser till mig själv, så skulle jag akta mig mycket noga för att sätta mig i beroendeförhållande till någon där jag inte kan vara säker på att jag kan bryta förhållandet när jag själv vill. Hum misstänker att jag är lite väl nitisk på den punkten.

Men rent logiskt kan jag inse att man ibland kan behöva ta beräknade risker. För är vi beredda att ta konsekvenserna av att inte handla alls med de länder där vi har meningskiljaktigheter? Jag tänker både på de ekonomiska konsekvensern och den ökade risken för upptrappad konflikt och krig. Ytterligare en följdeeffekt är att vi får färre tillfällen att lära av varandra och tillsammans.

Lite långsökt kanske men jag tänker återigen på ”The Village” (kanske för att jag och dottern återigen såg den här i veckan). Där har ett antal personer beslutat sig för att isolera sig för att undkomma omvärldens ondska och tragedier. Frågan de ställs inför är: När är det värt risken att kontakta omvärlden för att idka handel? I detta fallet köpa medicin.

Men tillbaks till de två exemplen i dagens SvD. Vilka metoder fungerar? Självklart beror det helt och hållet på de parter det berör. Vilken trovärdighet har de som ställer krav respektive vilket språk fungerar på mottagaren? När det gäller Iran så är min gissning att sanktioner är ett språk som förstås. När det gäller Venzuelas hot om oljestopp så är min första fundering: Vem förlorar mest på det? USA eller Venzuela? Dvs har USA lättare att hitta olja på annat håll än vad Venzuela har möjlighet att hitta nya köpare? Och hur mycket sanning ligger det i att Hugo Chavez påstår sig vara beredd att gå så långt som till att låta Venzuelas folk äta sten.

********

Jag har tidigare berört filmen The Village i artikeln Fundering

Vårdnadstvisterna som går till domstol har ökat. (SvD) Lagar och regler är utformade för att vara lika för alla, men i vårdnadstvister finns ingen universallösning. Självklart ska man se till barnens bästa. Men vad som är bäst för den ena behöver inte vara bäst för den andra.

I artikeln framgår det inte vad ökningen kan tänkas bero på. Min spontana reflektion är att framförallt pappor numera är  måna om att ta en mer aktiv del av sina barns uppväxt än den gamla standardlösingen där de närmast automatiskt bara hade umgängetid varannan vecka. (Idag har de dessutom samhällets stöd på ett helt annat sätt.) Sedan kom en det en tid där det lika automatiskt skulle vara varnnanvecka, med allt vad det innbär av nödvändighet av ökad kommunikaton. Nu verkar pendeln svängt något igen och man har insett att enskild vårdnad faktiskt kan vara att föredra i vissa fall. (Notera att enskild vårdanad bara anger vem som är förmyndare, han/hon kan sedan låta barnet och den andre fröräldern träffas hur mycket eller lite han/hon anser lämplig.)

Så, betyder antalet ökade vårdnadsvister med nödvändighet att det blivit sämre för barnen? Jag hoppas inte det.

En spekulation från min sida är: Har vi i samhället rent generellt börjat hota om anmälning och att göra anmälningar i ett betydligt tidigare skede än innan? Och är det i  så fall något positivt eller negativt? Kanske det rent av är ett tecken på att vi börjar bli mindre konflikträdda och vågar agera för att nå en lösning istället för att acceptera en destruktiv situation.

Men framförallt hoppas jag att vi börjar bygga upp en palett av kunskap för att öka chansen att hitta fungnde skräddarsydda lösningar. Själv stöddes jag för tio år sedan av boken Att skiljas men inte från barnen. Har för mig att den var gammal redan då så rimligtvis finns det nu betyligt mycket  erfarenhet. Framförallt finns det idag betydligt fler vuxn som växt upp med skiljda föräldrar. Tex har författarna till Att skiljas men inte från barnen följt upp med en bok där  de barn som intervjuades i första boken intervjuas som vuxna.

Hur är den funtad som ger sig på att knivskära djur? I detta fallet två hästar och ett får. Det lamm som stal vill jag inte tänka på vilket öde det antagligen gått till mötes. (VF)

Varken hästarna eller fåret lär ju med vilje ha provocerat personen/personerna i fråga, och jag kan inte se hur det skulle kunna vara någon olyckshändelse. Dvs jag kan inte tänka mig någon som helst förmildrande omtändighet. Så hur är den/de funtade?

Jag hoppas verkligen att de åker fast snarast, samt att samhället med kraft markerar att ett sådant beteende är fullkomligt oacceptabelt.

Avslutningsvis: Hoppas verkligen att hästarna ändå lyckades få in några rejäla sparkar på förövarna!

Jag önskar verkligen att Nyamko Sabuni ges förtroendet att fortsätta som integrations- och jämställdhetsminister. Läs hennes artikel Etniska enklaver är fel väg att gå (SvD). Här ett litet utdrag:

Den stora faran med identitetspolitiken är att den permanentar gamla etniska och religiösa konflikter och skapar nya. Den skapar ett samhälle av etniska och religiösa enklaver. Den andra vägen, som jag förespråkar, är att samhället tydligt tar ställning för rättigheter och skyldigheter som utgår från individen, inte grupper.

Att jag tar upp dessa frågor betyder inte att jag förespråkar assimilering. Nyanlända har full rätt att värna sin identitet, sin kultur och sin religiösa tillhörighet. Men det kan man göra samtidigt som man deltar i det svenska samhället och respekterar de grundläggande värderingarna; demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Man kan vara både svensk och jude, svensk och muslim. Det finns grupper i Sverige som länge odlat sin identitet, hållit samman i sin grupp och samtidigt varit genuint välintegrerade i Sverige. Det går att göra bådadera. Det är det som är själva poängen i ett samhälle som präglas av mångfald.

Jag hoppas att denna fråga nu kommer upp till diskussion innan valet, men är rädd för att det blir en pinsam tystnad. Hur ser du själv på invandringen och invandrarna?

A) Antingen är man för eller så är man emot – gråskalor saknas.

B) Invandrare är ingen homogen grupp och precis som bland icke-invandrarna så bör vi stötta de som står för sunda värderingar och motarbeta de som verkar i negativ riktning.

Jag hoppas innerligt att fler och fler, inklusive media går från A till B så att vi kan få en konstruktiv dialog.

När bör vi mota Olle i grind och när bör vi räcka ut en hjälpande hand?

  • Ledarna för trafficing respektive trafficingoffren
  • De som ser kvinnor som mindre värda respektive kvinnorna
  • De som anser att djurplågeri är helt ok eller till och med njuter av det respektive de utsatta djuren
  • De som driver kriminella ligor med minderåriga respektive dessa minderåriga
  • De som tvingar en religion på andra respektive de som påtvingas
  • De som tvingar sina barn att avstå viss skolundervisning respektive de barn som missar grundläggande kunskap.

Så jag ser fram emot en givande diskussion och att Sabuni får fortsätta sitt arbete.

Nästa sida »