Torun Carrfors (V) ger uttryck för vänsterns misstro mot elever och föräldrar. Varför tror de att elever och föräldrar skulle välja en gymnasieskola som de inte tror är den bästa? Jag syftar på att Vänsterpartiet fått för sig att en skola som går med vinst med automatik måste ha gjort det på elevernas bekostnad. För i dera värld verkar det inte finnas något som win-win situationer där både elev, anställd och ägare faktiskt kan dela på vinsten. (VF) Även hans viktigaste politiska fråga ”Världens bästa välfärd för alla utan privata vinstintressen.” vittnar om en otrolig misstro till individens godhet. Varför skulle inte privatpersoner kunna använda sina pengar i gott syfte?

Och så kan jag inte låta bli att kommentera även på han syn på betyg. Han säger:

– Betyg säger väldigt lite om vad man har för kunskaper och jag tycker inte att de berättar vad man är för typ av person. Jag tycker att det viktiga är att man når upp till kraven. Antingen så kan man eller så kan man inte. Ett betyg sätter en stämpel på eleverna och om det blir viktigare med bra betyg skapar det en beroendeställning mellan elever och lärare. Det gör att elever kanske inte vågar kritisera eller ifrågasätta undervisningen.– Jag tror att dessutom att lärare är så kompetenta att de kan fånga upp och ge stöd till elever som inte hänger med i undervisningen även utan betyg i lägre åldrar. För att hjälpa svaga elever tycker jag istället att man ska satsa på mer personal i skolan.

Klart att betyg ger en vink om vilka kunskaper du har. Att däremot säga vilken person du är har väl aldrig varit syftet med betygen. Däremot tycker jag att allt för många utbildningar idag förlitar sig för mycket enbart på antagning efter betyg. Dvs vi behöver betygen från den utbildning man gått, men utbildningar som behöver sålla bland ansökningar bör till vissa utbildninga i högre utsträckning göra lämplighetstester.

Och självklart är elev och lärare i en beroendeställning. Vuxenvärlden har ett ansvar för att ta hand om våra barn och ungdommar. Och i dagens skola har jag svårt att se att en enda elev skulle känna att de inte kan framföra kritik, direkt eller indirekt.

Avslutningsvis är det ju fint att han har sådan tilltro till lärarkåren. Men även de, eleven och föräldrarna är inte mer än människor, och ibland kan vi behöva lite hjälp. För de föräldrar som efterfrågat raka besked om sina barn, men mötts av ständingt svävande svar och för de lärare som försökt och försökt nå fram till föräldrar där eleven skulle behöva stöd, ja där är jag övertygad om att betyg är en hjälp. Hurvida det sedan hjälper eller stjälper en svag elev beror så klart på hur vuxenvärlden hanterar detta med betyg. Och vad är det som är så farligt med att se våra barn som den färgglada brokiga samling de är, istället för att tvinga dem till att uppfattas som en grå homogen massa?

Avslutningsvis: Disciplinmässigt är jag helt och hållet på Björklunds linje. Värna de elver som faktiskt behöver lite studiero för att kunna tillgodose sig undervisningen.