James Garbarino har skrivit boken Pojkar som gått vilse – Varför våra söner blir våldsamma och hur vi kan rädda dem Den är visserligen skriven 1999, men eftersom den framförallt bygger på amerikanska studier så är det tyvärr så att den nu börjar bli aktuell här.

Och tyvärr är det väl också så att även här kommer det vara svårt att få gehör för dessa frågor så länge det grova våldet framförallt berör mindre och redan utsatta grupper.

Bland annat slås jag av hur väl Lotsa barn – Att fostra med känsla och sunt förnuft av Lars H Gustafsson stämmer överens med Garbarinos syn på hur vi ska undvika att skapa dessa vilsna pojkar. För precis som budskapet är i Ohörda rop; det ligger nästan alltid ett otroligt svek från vuxenvärlden bakom. Ohörda rop tar upp hur en flicka kunde mörda två pojkar när hon endast var 11 år, medan Gabriano tar upp ett flertal fall där pojkar blivit mördare dels djupintervjuar han dessa pojkar under en längre tid, dels hänvisar han till många studier.

Både Garbarino och Gustafsson framhäver att barn är olika och att de också påverkas olika av olika omständigheter. Och vikten av att de får ses för de de är, redan från första månaden. Vissa barn flyter bara med, medan vissa barn är mer för att testa gränser, osv. Och som ett av de bästa råden jag fick som nybliven småbarnsförälder: – Det viktigaste är inte att alltid göra precis rätt gentemot sina barn, utan att de känner att man älskar dem och bryr sig om dem. Och precis som Gustafsson påpekar så är en låt-gå-uppfostran många gånger värre än en kärleksfull men auktoritär uppfostran. Dvs om du som vuxen inte orkar hålla i lite lösa tyglar så är det bättre att du stramar åt innan du tappar geppet helt. Ganska självklart egentligen.

Just detta med tillit till vuxenvärlden är något som  Garbarino återkommer till. Det är när de inte längre litar på att vuxenvärlden kan ge dem det skydd som de behöver som de börjar beväpna sig och skydda sig själva.

Frågor som berör alla de barn som vi sviker, även om inte alla av dem går så långt att de blir mördare, det är frågor som berör mig djupt och skulle jag peka ut en drivkraft till varför jag vill sprida mina ledord ”Ömsesidig respekt och ödmjukhet – Intolerans mot de intoleranta” så är det just för dessa barns skull. Och desto fler vuxna vi blir som lever efter den devisen, desto drägligare tillvaro för dessa barn. För det är knappast de som själva valt att få födas in i en destruktiv miljö.

Utdrag ur ”Pojkar som gått vilse”:

Vilket pris får psyket betala för att anpassa sig till barnmisshandel?: negativa sociala kartor

Inget säger mer om sambandet mellan barnmisshandel och aggressivt beteende än den forskning som bedrivs av psykologen Kenneth Dodge och hans kollegor vid Vanderbildt University. Barnmisshandel lär barn att anpassa sitt beteende och tänkande till det bittra faktum att samma människor som har ansvar för deras välbefinnande kan göra dem illa, skrämma dem, strunta i deras känslor och förgripa sig på dem. Den anpassningen är källan till deras senare problem. Enligt Dodge och hans kollegor är det betydligt mer sannolikt att misshandlade barn utvecklar ett kroniskt negativt beteende och blir agressivare än andra barn. Barnet får en uppattning om världen som formas av misshandel. Ett barns världsbild bygger på hur det föreställer sig sin sociala karta.

Att barn gör upp sociala kartor, utvecklar ett kodsystem för sitt beteende. De grundas på deras erfarneheter och filtreras genom deras temperament. Hos de flesta barn framställer den sociala kartan världen i positiva termer: jag kan lita på andra. Om jag uppför mig väl, blir jag väl behandlad. Jag är värd att älska. Jag har bundsförvanter.  Och som ett resultat avdet utvecklar dessa barn positiva betweendekoder. Lyssna på vuxna. Det lönar sig att samarbeta. Ha tålamod. Dela med dig. Respektera andras egendom. Sådana sociala kartor och beteendekooder ger stabilitet i livet.

Misshandlade barn gör upp sina egna sociala kartor genom att anpassa sig till en omgivning som är fientlig mot dem. Ju bättre de lär sig sin läxa, desto mer troligt blir det att de utvecklar en kod som bygger på negativt beteende och aggressivitet när de kommer upp i åttaårsåldern. Fyra element i denna kod är särskilt centrala för den framtida utvecklingen:

1. Barnen blir överkänsliga för negativa sociala signaler Thomas och jag sitter och ser hur personalen och andra ungdommar går förbi utanför besöksrummets fönster. Medan de går förbi kommenterar Thomas alla på ett mycket misstänksamt sätt. ”Den där killen tittade konstigtpå mig igår”, säger han. ”Han där irriterar mig.” ”Ser du snubben där borta? Jag tror han har en kniv på sig.” Ingen undgår hans vaksamma blick. Han fortsätter: ”Häromdagen förolämpade en av lärarna mig. Han fick mig att känna mig som en idiot för att jag frågade om en sak på lektionen.”

2. Barnen blir oemottagliga för positiva sociala signaler. Michael kommer inte på någonting positivt som någon har gjort för honom under det senaste året medan han suttit i fängelse. Men jag vet att minst tre av personalen har ansträngt sig att vara vänliga mot honom och ge honom extra hjälp. Och jag vet att läraren som Thomas påstod förolänmpade honom är oerhört noga med att berömma honom när hon kan.

3 Barnen utvecklar en repertoar av agressivt beteende som de mycket lätt tar till, ofta för småsaker. Malcom berättar: ”Jag är bra på att slåss. Om någon kommer ivägen för mig sätter jag genast stopp för honom. Om någon slår mig, slår jag tillbaks dubbelt så hårt. Jag slår tills han blöder, för då vet jag att han inte kommer att slå mig någon mer gång. Du fattar vad jag mena Och det fattar jag allt för väl.”

4. Barn drar slutsatsen att aggressivitet är ett utmärkt sätt att få som man vill Dennis säger: ”Jag lärde mig tidigt att det finns vinnare och förlorare här i världen. Vinnarna är alltid på toppen. Förlorare har det takigt. Jag kan klara mig själv. För jag vet hur reglerna är.” Den läxan lärde han sig i hemmet av sina föräldrar. Senare blev han ännu mer övertygad på gatan.

De unga våldsverkarnas koder och sociala kartor förklarar delvis vad deras negativa beteende handlar om. De är inte dumma.

Det är väldigt lätt att se att det blir en självuppfyllande profetia. Med det beteendet så kommer barn med en positiv social skala att dra sig undan och risken för att hamna med likasinnade i kriminella gäng ökar markant. En höst relevant fråga är så klart hur andra barn ska värja sig mot de aggressiva barnen. Och att vi i vuxenvärlden kommer ihåg att det är inte upp till de ”icke agressiva” barnen att leda och fostra de vilsna pojkarna.

Den vanligaste vägen som varn väljer är psykisk flykt, vilket innebär att de sätter sitt känsloliv på sparlåga och distianserar sig från sina känslor för att inte behöva plågas av dem längre. Det är en överlevnadsstrategi som verkar fungera på kort sikt. Genom att stänga av eller låta bli att bekräfta känslor som hotar att överväldiga dem kan barnen överleva traumatiska hot. Men vilket pris får de betala? …

Känslomässig avtrubbning är en vana som är svår att bryta. Det blir ett mönster som ger andra intrycket av att pojekn saknar känslor. Men det är precis tvärt om: känslorna är så starka att de måste undertryckas och trängas bort om han skall kunna överleva.

En annan aspekt som det ytterst sällan talas om är att vi människor faktiskt har en skuggsida i oss också. I kapitlet Att utforska skuggsidan skriver han bland annat:

 Jag menar inte att man skall förlåta eller bortförklara våldet. Men ungdomar som begår våldsbrott måste få vår hjälp för att kunna förändras och bättra sig. Att släppa dem fria löser inga problem. Vi måste ingripa aktivt.

Han beskriver sedan, att precis som i Ohörda rop, hur signalerna har funnits där men hur de vuxna valt att inte lyssna, eller hur andra barn inte haft tillräckligt förtroende för vuxenvärlden för att rapportera signaler.

Så summeringen och reflektionen från min sida är att vi måste se, även mycket små barn, som de individer de är. Desto fler stabila vuxna i ett samhälle desto större chans att vi får balanserade och trygga barn. Och desto större skyddsnät vi skapar kring våra barn, desto större chans att de stöter på någon som de passar ihop med och som ser dem och kan ge dem den styrka de behöver i livet.

Och inte bara för dessa barns egen skull, utan även för alla deras offer.