januari 2011


 Som tur är finns det ändå några kloka vuxna kvar, för det som borde vara självklart kräver sorgligt nog att påpekas.

Elever och föräldrar behöver få bättre information om hur eleverna klarar sig efter färdig utbildning, skriver Annika Lundius och Johan Olsson, Svenskt Näringsliv. (SvD)

Om du inte själv är en del av skolvärlden eller har barn i högstadie/gymnasie så antar jag att du tagit detta som självklart, men tyvärr är så inte fallet.

Nej, i skolans utvecklingssamtal så lyfts det fram att det viktigaste är att mina barn trivs. (Har en son i högstadiet och en dotter i gymnasiet.) Att målet är att de ska utnyttja sin kapacitet för att möjliggöra att de senare i livet dels kan ta hand om sig själv, dels förverkliga sig själv, det verkar vara helt bortglömt. Sedan anser även jag att barnen så klart ska trivas. Men det är snarare ett medel än det alenastående målet.

Och även råden till gymnasiet går i samma analogi. ”Och vad vill du göra lille vän?” Utan någon större reflektion över realismen i det hela. Kanhända är vi fortfarande ett välfärdsland med stort socialt skyddsnät, men de som går i högstadiet nu ska förhoppningsvis verka på arbetsmarknaden i 50 år till (troligen ännu längre). Och hur tror vi att deras yttre förutsättningar ser ut då? Så hur kan vi faktiskt hjälpa dem att vässa de inre förutsättningarna?

Låt oss inte fortsätta att svika våra barn!

Annonser

Blir mycket glad när jag ser att Mauricio Rojas har skrivit en ledare i SvD idag. Ser fram emot att få läsa och höra mycket mer från hans sida framöver! Och kan inte annat än instämma i orden:

Vem skulle inte vilja leva bland spanjorer och styras av svenskar?

Han påpekar vidare:

När jag bodde i Sverige längtade jag till latinskt temperament, de stora visionerna och de ännu större passionerna. Nu, när jag bor i ett ärkelatinskt land saknar jag den svenska pragmatismen, det jordnära sinnet, seriositeten. Allt det som ryms i dessa värdeord som PJ Anders Linder listade i sitt andra inlägg om Det nya borgerliga uppdraget: kvalitet, ansvar, bildning, flit och respekt.

Och det som vanligt uppfriskande i att erkänna att olika kulturer har olika styrkor. Kanske vi sent om länge ändå kan få börja disskutera vad vi vill bevara och var vi kan lära.

Kommer då osökt att tänka på en annan tidens samma barn, nämligen barnuppfostran  där vuxenvärlden av någon märklig anledning förväntas tuta i barnen att alla är lika bra, ingen vinner och ingen förlorar. Det där att vi alla är bra på lite olika saker och därmed kan komplettera varandra verkar vara en för komplicerad ekvation även för vuxenvärlden. 😦

Så nu välkomnar jag en av mina liberala favoriter tillbaks till den svenska debatten!

Jag kan inte föreställa mig straff nog för den man som stympat och sedan tvingat barn till tiggeri, samt de kvinnor som övervakat dessa barns fortsatta lidande och förnedring. (SvD) (Guardian)

Vilket liv kan rimligen vänta dessa barn? Förhoppningsvis inte värre än det mannen och kvinnorna utsatte dem för men knappast någonsin det liv de skulle varit värda.

Håller ändå tummarna för att straffen gör att dessa barn ändå kan få ro i sina själar på just den punkten, samt att samhället visar för likasinnade att övergrepp som dessa är fullkomligt oacceptabla och att det inte finnss några ursäkter i världen som kan rättfärdiga ett sådant beteende.

Vilken annan sund människa som helst skulle väl hellre svälta ihjäl än att utsätta barn för sådan grymhet.

Det är frågor som dessa som gör att åtminstonde jag påminns om perspektiven i tillvaron. Varför tjaffsa om cykelställsfrågor när problem som dessa existerar? Sedan att det inte finns ett enkelt svar gör inte att man ska låta bli att leta efter svaren.

Avslutningsvis kan jag bara inte låta bli att ge en känga till alla vurmare av mångkultur och alla vurmare av allas lika värde. Vem vill rimligen stötta en kultur som denna? Och vem kan rimligen säga att mannen och kvinnorna är lika mycket värda som de barn de förgripit sig på?

Sorry, men det säger sig självt att det inte går att vara tolerant mot alla. Helena von Schantz påpekar vikten av att vi faktiskt börjar fundera över och disskutera vilka vi vill vara toleranta mot. Själv beskriver jag min ståndpunkt på min sida ”En bättre värld”. (Newsmill)

I sin artikel ”Expressens ledarsida har mycket att lära av SvD:s Per Gudmundsson” tar hon upp hur vi förhåller oss till islamism och hur vi redan  idag låter vår frihet sakta men säkert inskränkas. ”Ååå jag blir så kränkt” har blivit ett faktiskt maktmedel. För att vi har tillåtit det. Hon skriver bl a:

Då undrar jag, ser de inte vilket pris vi redan betalar? Ser de inte att många flyktingar är lika otrygga och ofria i Sverige som i det land de flydde ifrån? Ser de inte hur vår frihet har kringskurits, hur många kameror, övervakningssystem, larm, regler, lagar och intrång i vårt privatliv vi utsätts för? Märker de inte hur mycket yttrandefrihet vi har förlorat? Hur långt vi har kommit från vår respektlösa frispråkighet? Bilderna i Jyllandsposten och rondellhundarna, ingen skulle ha höjt ett ögonbryn åt något av det när jag växte upp. Allt kunde man skämta om, inget var heligt. Idag kan de mest förbluffande saker uppfattas som kränkande. Helt oberoende av om någon har avsett att kränka. Inte nog med det, det verkar vara ett eftersträvansvärt mål att bli kränkt. Bilderna i Jyllandsposten var ingenting mot de tre som adderades senare – av en dansk imam. Kränkningar översätts till alla tänkbara språk och sprids med triumf över hela världen. Flaggor bränns, nävar höjs, slagord skrik, yes vi är kränkta, kränkthet förbrödrar och vänta bara – ni ska få betala! Känslorna svallar i de videoklipp man ser. Ibland är det ilska, men ännu oftare är det uppsluppenhet. Helig upprymdhet.

Betänk bara hur Apple redan idag censurerar religionskritik och satir. Skulle det varit acceptabelt för några tiotal år sedan? (SvD)

Och avslutningsvis gör honsamma tragiska reflektion som jag gjort gång efter gång, nämligen:

 Den största risken de ser med terrorattacker i vår del av världen är ökad främlingsfientlighet bland svenskar.

Så; vilka anser du att vi bör vara toleranta mot?

När första stadsmakten börjat anamma yttrandefrihet, ja då slår tredje stadmakten till med scensur. Visst blir man trött. Både Google, Apple och Facebook är tydligen rena moralpredikanterna. (SvD)

Just när vi börjat lära oss handla Krav-märkt och Rättvisemärkt, ska vi även behöva fundera på vilka Internetmedier vi stöttar?

För hur tråkigt många av er än kan tycka att det är: Money rules! Och även om Internet till synes kan tyckas gratis så är det ju knappas fallet i realiteten.

Frustrerande nog får jag erkänna att jag inte har något bra svar på vad man som individ kan göra åt denna smygande inskränkning i yttrandefriheten.

Blir så ledsen och trött. Varför detta ständiga abdikerande från vuxenansvaret. Nu senast är det Maud Olofsson som blåser liv i tanken om att eleverna ska betygsätta sina lärare. (SvD)

Hur smart är det? Tala om en skola som börjar köra på kortsiktiga mål, när hela ideen om skolan är att du ska förbereda dig för vuxenvärlden. Och hur ser det ut för dig själv om du tittar i backspegeln? Skulle du gett samma betyg då som du skulle göra idag, med lite mer av facit i hand? Och även om du själv nu var full av ärlighet och långsiktighet under din skolgång, hur många av dina klasskamrater hade samma mognad?

Minns även hur jag under min högskoletid försökte införa utvärdering av kurserna, och hur svårt det var även på den nivån att uppbåda det engagemang man skulle hoppas på. För syvene och sist så är det ändå många som fungerar utifrån: What is in it for me?

Och avslutningsvis: När ska vi få utvärdera besiktningsmännen vid bilbesiktningen, våra dommare i olika tvistemål, socialhandläggare, poliser som griper oss osv osv?