Anders Mildner skriver att vi har fått en ny ensamhet som breder ut sig, och säkert är det så. (SvD)

Jag tänkte bara lägga till en aspekt, nämligen den att när vi inte hade den digitala världen så fick vi i högre utsträckning förlita vårt sociala umgänge till vår geografiska närhet. Nu däremot kan du hitta en likasinnad via nätet som du sedan fortsätter att umgås med irl (in real life), det kan vara som vänner eller att ni blir ett par.

Betyder det här att vi blir mer kräsna i våra relationer, eller att vi som Anders antyder faktiskt håller än fler relationer vid liv? Och minskar irl-relationerna? Och gör det i så fall något?

Rent generellt har vi otroligt många fler mänskliga möten idag än för tex hundra år sedan, eftersom fler kan resa. Logiken säger att alla dessa relationer orimligen kan vara lika djupa. Å andra sidan, om du bara har möjlighet att träffa ett fåtal personer så är chansen betydligt mindre att du hittar din själsfrände. Eller blir det så att eftersom det finns så många ”att välja på” så fortsätter vissa bara att leta och leta?

Klart att det finns för och nackdelar med allt och idag, när var individ förväntas vara sin egen lyckas smed, så är det nog inte helt fel att stanna upp ibland och fundera på vilka slags relationer man vill ha och om man kan göra något för att nå dit.

Vill du ha ett fåtal nära vänner som du kan träffa och ha en nära relation till eller vill du ha många olika vänner att hitta på olika saker med eller tycker du det passar dig utmärkt att sitta och knappa på datorn, kanske en blandning av Face Book, bloggande och mailande? Och är det realistiskt att tro att det går att få ihop alla dina önskningar? Kanske har du det faktiskt redan ordnat på bästa sätt 🙂

Just idag väljer jag att tänka på alla de som hittat kärleken via nätet 🙂

Advertisements