juni 2011


Såhär till Sveriges Nationaldag har Newsmill en serie om svenskhet, där jag har artikeln Vi svenskar borde göra upp med bruksmentaliteten, vilket även stöttas av intervjun med Per Bauhn: Vi behöver ingen politik för att känna oss som svenskar där han bland annat tar upp avigsidan med konsensusmentaliteten. I ingressen hittar vi:

Det svenska anpassningstänkandet, sammanjämkandet av åsikter, som är inbyggt i konsensuskulturen, leder lätt till en räddhågsen relativism, där man visserligen inte själv är benägen för extremism, men där man heller inte är beredd att stå upp mot extremister i ens omvärld, säger professor Per Bauhn i en intervju om konsensuskultur och svenskhet.

Och DN har publicerat Sådan är Svensson. Hum, fast vill en riktig Svensson vara en Svensson? Tja om vi tar till oss det som skrivits om konsensus så är nog de allra flesta mycket nöjda med det, samtidigt som de lyfter fram någon liten skillnad så att de kan visa på att de ändå är lite lagom unika och orginella.

Annonser

Organdonation och definitioner av döden. I en första anblick enkelt kan jag tycka, men med lite eftertanke och efter att ha läst Ulla Ekström von Essens artikel i SvD så inser jag att det är en del frågor vi bör fundera på.

Hjärndödsbegreppet verkar nu sätta krokben för oss, likaså frågan om att ”hålla vid liv” för att säkerställa en organöverlämning.

Absolut anser jag att den som så önskar ska få möjlighet att framföra sin önskan i friskt tillstånd. Och de som läst min blogg vet att jag dessutom är för dödshjälp och att vår önskan när den stunden kommer också bör kunna få ges i friskt tillstånd, för att tas hänsyn till i vårt slutskede.

Kommer och tänka på slutscenen i Terminator Salvation. Och för er som inte redan sett den, så rekommenderar jag den varmt. Förrutom att den är spännande och välgjord så sätter den också igång lite tankar om vad som skiljer människor och maskiner åt.

Nyss hemkommen efter att ha sett senaste X-Men filmen. Varmt rekommenderbar! SvD

Här fick vi veta hur allt började. Hur de hittade varandra, och varför Xavier och Magneto valde olika banor.

För på sätt och vis kan man säga att de hade liknande ärftliga förmågor, i och med att de båda var mutanter. Den ene telepati, den andre makten över metall. Däremot skiljde sig deras start i livet åt dramatiskt. Magneto fick sitt liv präglat av koncentrationsläger, förlust av sina föräldrar samt att vara försökskanin. Xavier däremot växte upp på ett välbärgat gods, fick möjlighet till studier och fick dessutom dela sin uppväxte men en jämnårig mutant, Mystique.

Visst är det så att inte alla med en jobbig barndom med automatik får en något mer krass människosyn, och jag är verkligen inte för att vi ska göra våra barn björntjänsten att curla dem. Men jag vill ändå passa på att framhäva vikten av att vi ger alla våra barn en så rättvis start i livet som möjligt. Tyvärr finns det allt för många barn i världen som har en uppväxt liknande Magnetos, men med avsaknad av de starka krafter han ändå besitter. Tex kan man ta sig en titt på Ecpat siten, om man skulle behöva påminna sig.

Många unga är redo att sälja sin röst och tycker inte att demokrati är så viktigt. Det framgår av en studie, World Values Survey, bland 1 208 svenskar i början av året.

Var femte av 18-29-åringarna säger att de kan tänka sig att i riksdagsval rösta på den politiker som erbjuder pengar eller annan gåva. Mer än var fjärde tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behöver bry sig om val, enligt studien som redovisas på DN-debatt.

SvD

Hum. Sälja sin röst till någon av dagens riksdagspartier ser jag snarast som ett utslag för att de faktiskt inte är så himla olika, trots allt. Sett både historiskt och internationellt så är de väldigt lika. Sedan tycker jag så klart att man ändå ska engagera sig, och då gärna för Sverige, Europa eller världen. Inte att bara se till sin egen situation. Eller ska demokratimotståndarna få rätt; att den stora massan inte vill/kan se till svenskarnas bästa. (Om jag inte missuppfattade dokumentären i veckan om Sverige 100 år.)

Då blir jag mer skrämd av att så många önskar sig en stark ledare. Jag tycker visserligen också om starka ledare, men det får ju inte vara med vilka åsikter som helst. Och de som har de åsikter jag anser vi ska värna, kommer inte att ha åsikten att han eller hon inte kommer att bry sig om val. Visst har det demokratiska systemet brister. Och kansek är det dags att vi faktiskt diskuterar det systemet mer nyaserat, för att ta tillvara dess fördelar och undvika dess nackdelar.

Är det så att vi har hyllat dekomratin så ihärdigt. Fört fram den som the-one-and-only-solution. Något som det är accepterat att gå i krig för. Och så märker våra unga att demokratin också har fläckar, och är då beredda att kasta den helt över bord.

Eller är det bara så att vi människor i en snabbt föränderlig värld söker efter enkla svar?