juli 2011


Händelserna i Oslo och vid ungdomslägret en bit utanför Oslo är fruktansvärda. (SvD)

Det ger tyvärr en obehaglig påminnelse om att vi inte längre kan ta vår frihet för given.

Och även om det inte är bekräftat så är det väl knappast otroligt att attacken kommer från krafter som inte anser att våra barn ska få njuta av den frihet som trots allt vår generation hittills har kunnat tagit för given. Och definitivt inte att vi ska få sprida den friheten till de som idag inte har den.

Läs gärna min sida ”En bättre värld” där jag diskuterar detta närmare, men idag och i närtid får verkligen vår uppmärksamhet och sorg vara med de drabbade i Norge.

Mona och Olof Edsinger upprörs med rätta över att deras 3 respektive 5 åring dels åsiktsregistreras, dels implicit får lära sig att det är något viktigt det där med vem man blir kär i, vart man kommer ifrån och vad man tror på. (SvD)

Hallå! De är tre och fem år! Skärpning förskolan!

Tja det enda bra med den åldern är väl att de högst troligen inte brytt sig ett dugg om frågorna, än mindre haft en aning om vad de svarat på.

Men tyvärr misstänker jag att detta bara är ett symptom. Att de dagligen utsätts för fler saker i förskolans oändliga strävan att slå knut på sig själva. Dessutom finns det ju äldre barn där dumheter kanske inte glider förbi lika obemärkt.

Och sist men inte minst, när ska  förskolan inse att de frågor som var problemställningar under deras uppväxt inte med självklarhet är problemställningar för den unga generationen. Ja, om inte förskolan lyckas pränta in det i dem förstås.

Upprördes över att man på ett av nyhetsprogrammen på SVT igår informerade om att vi har platsbrist får några av våra mest utsatta, våra unga som av en eller annan anledning behöver omvårdnad enligt LVU, Lag om Vård av Unga.

För det första så måste det väl ändå ses som ett vuxenvärldens misslyckande, att det alls behöver gå så långt att samhället behöver tvångsomhänderta unga. Men i de fall där det uppenbarligen ändå gått så långt så måste vi se till att ha en överkapacitet på platser, så att det faktiskt finns platser när det behövs.

Tyvärr verkar det dessutom vara allt för många i Sverige som instinktivt, och utan att tänka ser tvångsomhändertagande som något av ondo. Igen; ja det är tråkigt om det går så långt. Men om alternativen är att du förstör ditt och/eller andras liv, eller att du faktiskt får hämta andan något, så hoppas jag att de flesta föredrar det senare.

Det förutsätter så klart att det faktiskt är ett bra LVU-hem. Och vad är då det? Ja kortsiktigt så är det att inte skada sig själv eller andra, men långsiktigt bör det vara att ge de unga en förutsättning för ett bra liv, innanför lagens råmärken.

Det måste vara väldigt svårt att avgöra hur effektivt och kvalitativt ett visst hem är, och jag vet inte vilka uppföljningsmetoder man använder sig av idag. Visst, om någon är psykiskt sjuk så kan man mäta hur lång tid det tog innan personen i fråga skrevs ut, men hur jämför man i så fall olika ”fall”. Och hur följer man upp hur det gått på lång sikt, där det dessutom finns ännu många fler aspekter som påverkar utgången än just de som hemmet kunnat påverka.

Dessa hem ska naturligtvis drivas av skattemedel, men en diskussion som pågår är hurvida själva utförandet enbart ska få ske i offentlig regi, eller om det dessutom ska ske i privat regi. Jag anser att båda möjligheterna bör finnas.

Däremot är det naturligtvis otroligt viktigt hur upphandling och uppföljning går till. Det är trots allt vi skattebetalare som är beställare och betalare, där vi uppdragit åt våra folkvalda och myndigheter att ta hand om våra utsatta unga på ett kvalitativt sätt och på ett sätt som ger bäst valuta för våra skattekronor. Så vi kan hjälpa så många som möjligt, så bra som möjligt.

Några viktiga aspekter:

  • ALLTID meddelande frihet
    Jag anser att det bör vara lagstiftat, men till dess så ska det alltid avtalas med privata aktörer.
  • Undvika kortsiktighet
    De unga behöver kontinuitet, och verksamheten bör inte locka till sig aktörer som kortsiktigt vill plocka ut pengar för att sedan dra sig ur. Tillåt endast att eventuell vinst återinvesteras under de första åren, dvs att ingen vinst får plockas ut.  Under den tiden bör upphandlarna hinna skaffa sig en bra uppfattning om de kan och bör få fortsätta att ta hand om våra utsatta unga.
  • Kvalitet
    Här har jag tyvärr inget genomtänkt förslag på hur det ska mätas, men antar att det finns en hel del åsikter i den frågan.
  • LAS
    I dessa verksamheter anser jag att de ungas bästa måste få gå före den anställdes anställningstrygghet. Möjligen att man kan lösa det så att man flyttar på individen istället för att avskeda den, men det måste vara de ungas bästa, på kort och lång sikt, som har högsta prioritet.

Avslutningsvis: Varför hjälper vi inte dessa unga innan det går såhär långt?

En liten fundering. Man kan säga att det finns två uppfostringsmetoder, samt en metod som är avsaknaden av uppfostran. Strama tyglar, respektive lösa tyglar där lösa tyglar rent generellt ger mer kreativa barn som utvecklas mer. Så om man kan så är de lösa tyglarna att föredra, men de är samtidigt de som är svårast att hålla, speciellt vid oförutsedda händelser. Så om man inte klarar av att hålla de lösa tyglarna så ska man definitivt välja de stramare tyglarna, som är betydligt lättare att hålla. För tappade tyglar är definitivt inget som några unga är betjänta av. Jag tror att allt för många vuxna tror sig kunna hantera de lösare tyglarna, utan att inse svårigheten med att försöka fånga upp ett par tappade tyglar.

Och så får jag väl påpeka att strama tyglar definitivt inte är det samma som att vara elak, utan snarare att vara klar och tydlig och kärleksfull.

Och sist men inte minst. Alla dessa unga är naturligtvis individer, där olika metoder passar olika bra och där jag hoppas att vi i Sverige gått framåt på detta område och faktiskt väljer metod utefter individ.

Gabriel Wikström har skrivit om privat vård i dagens SvD.

I sin desperation att försöka skydda sina flickor från våldtäkt så bränner mammorna sina småflickors bröst, så att de ska sluta att växa, ”bröststrykning”. Av artikeln i SvD verkar det dessutom ske utan smärtlindring och kan pågå i flera veckor.

Och rädslan för våldtäkt är befogad:

19% av Kameruns kvinnor har våldtagits eller utsatts för våldtäktsförsök.

15 år är genomsnittsåldern för ett våldtäktsoffer

Enligt Wikipedia utsätts 26% av flickorna för ”bröststrykning””.

En av orsakerna till att våldtäkterna fortgår anses vara den utbredda korruptionen. Men bara för att man kan göra en annan människa illa utan att straffas så behöver man faktiskt inte utnyttja den möjligheten.

Ännu ett mycket tragiskt bevis på att det finns allt för många grymma människor.

Ska islamister få pengar av oss skattebetalare? Ett självklart nej enligt mig, men uppenbarligen något som behöver diskuteras då inte alla instämmer.

En debatt pågår just nu på Newsmill. Jag instämmer med William Petzäll, men börjar i det närmaste gråta när vi har en islamistexpert som försvarar bidragsgivandet, nämligen Aje Carlbom.

Ett utdrag ur William Petzälls text:

Det är bland annat hemsidan www.muslim.se som svenska skattebetalare bekostat, där det bland annat står att läsa om att kvinnor som menstruerar inte får citera koranen, att det är förbjudet att hjälpa och bli vän med icke-muslimer, att deltagande i allmänna val bara är accepterat när det ligger i islams intresse, vilket kanske delvis förklarar att vi har en riksdagsledamot för moderaterna som öppet bekänner sig till islamismen. Vidare står det att läsa att straffet för homosexualitet är döden och att det är judarna som driver världsbanken och IMF för att förtrycka världen. Man uppmanar även muslimer att inte delta i svenska högtider eller traditioner och i flera publicerade artiklar går det att läsa om en primitiv och förtryckande kvinnosyn.

Aje Carlbom däremot anser:

Ett annat motiv för att staten bör fortsätta med finansiering av sina motståndares verksamheter är att det möjliggör för en viss insyn i deras arbete.

Tala om att vilja öka islamisternas förakt mot oss. För med rätta så föraktar de självklart ren dumhet, speciellt när det kommer från de som rimligen borde ha kunskapen; våra folkvalda och våra experter. För att inte tala om vilka signaler som skickas ut i samhället; Vi anser att detta är så bra åsikter att vi till och med vill sponsra propagandan av dem. Och vem tror Carlbom att han lurar? Tror han på fullaste allvar att vi får mer insikt? De visar väl precis just det som de har lust att visa ändå.

😉 fast lite kul är det ju om de nu fått pengar av oss för att göra denna hemsida och att vi faktiskt därmed fått mer insikter i deras agenda … Och då hör det till saken att de uppenbarligen anser att dessa åsikter på muslim.se var tillräckligt pk …

Avslutningsvis instämmer jag helt i Per Gudmunssons påpekande i artikeln i SvD Ge inga bidrag till hatet:

Demokratiministern borde omedelbart utreda hur det kan komma sig att Ungdomsstyrelsen gång på gång kan betala ut bidrag till antidemokratiska rörelser.

Och varför ska vi överhuvudtaget ge skattepengar till religiösa samfund?

Passar på att även länka till Lena Anderssons artikel, även den på Newsmill, där hon tar upp att vi redan börjat censurera till följd av hot och våld från islamister.

Av artikeln i SvD verkar det som om de två anställda som agerat högst inhumant på ett äldreboende i Norrköping ändå ska få komma tillbaks till sina tjänster. (SvD)

Hur smart är det? Och det ännu märkligare är att det är just för att de är olegitimerade.

Så okunnig personer får betee sig hur de vill, medan utbildad ska förstå bättre? Efter vad jag förstått så var det knappast så att de hantera de äldre på ett sätt som kräver utbildning för att förstå att det inte är acceptabelt.

Och de äldre lär knappast bry sig om i fall det är en olegitimerad eller legitimerad person som kränker dem.

Dessutom är det inte så att jag säger att de ska stängas ute från arbetsmarknaden i sin helhet, men alla är inte lämpade att ta hand om äldre. Och dessa två är det uppenbarligen inte.

Vi ska överhuvudtaget inte ha personer med läggning åt maktmissbruk i de miljöer där de tillåts få utöva det, så som inom äldre-vård, handikapp-vård, barnomsorg och psykiatri.

Nästa sida »