Har precis avslutat min käre Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet.

Den är skriven i två delar, och till skillnad mot flera av hans andra böcker så är den mer ett häfte än en bok. Gavs dessutom först ut i han och hans brors tidsskrift.

I första delen satt jag bara och mös och följde med i det samtal som förs med oss läsare, där än den ena än den andra utläggningen görs. Fick mig faktiskt att påminnas om vissa av John Irvings böcker. Kanske dags att leta upp en sådan nu🙂 I första delen ger han dessutom en känga åt dåtidens tilltro till att om vi bara vet vad som är nyttigt för oss så kommer vi att handla därefter. Något som exemplifieras i del två.

Del två är istället allt igenom tragisk. Här får vi följa psykotiska irrgångar som emellanåt resulterar i handling och än mer självdestruktivitet, trots att han vet att han inte borde agera (dvs vet att han inte har nytta av det), och trots att han åtminstone stundvis har häpnadsväckande självinsikt.

Det som är jobbigast med att läsa andra delen är att han om och om igen förnedrar sig själv. Och att han som många elaka människor sätter så stor vikt vid att tycka synd om sig själv, att han i sitt försök att ukräva hämnd eller rättvisa är helt blind för andra oskyldiga som han gör än mer illa. Eller rättare sagt, han noterar dem lite i förbifarten, men låter de aldrig bekomma honom.

Och vad är det egentligen han vill? Är det att utkräva hämnd, eller uppnå försoning, eller något annat? Det är också en fråga han själv brottas med, och i och med denna ständiga osäkerhet över vad han vill  så blir det en omöjlighet att konsekvent agera i en riktning, och därmed inte möjligt att nå något mål. Tvärt om så ökar förnedringen ständigt. Och ännu värre: De elakheter som görs mot de som ”bara råkade komma förbi” fortsätter, och ger grund för att flera onda ringar sprids.

Som tur är så är det definitivt sitt eget liv han förstör mest, även om det bara är glimtvis som han själv inser det. Och att det tyvärr inte räcker för att hejda destruktiviteten.