Upprördes över att man på ett av nyhetsprogrammen på SVT igår informerade om att vi har platsbrist får några av våra mest utsatta, våra unga som av en eller annan anledning behöver omvårdnad enligt LVU, Lag om Vård av Unga.

För det första så måste det väl ändå ses som ett vuxenvärldens misslyckande, att det alls behöver gå så långt att samhället behöver tvångsomhänderta unga. Men i de fall där det uppenbarligen ändå gått så långt så måste vi se till att ha en överkapacitet på platser, så att det faktiskt finns platser när det behövs.

Tyvärr verkar det dessutom vara allt för många i Sverige som instinktivt, och utan att tänka ser tvångsomhändertagande som något av ondo. Igen; ja det är tråkigt om det går så långt. Men om alternativen är att du förstör ditt och/eller andras liv, eller att du faktiskt får hämta andan något, så hoppas jag att de flesta föredrar det senare.

Det förutsätter så klart att det faktiskt är ett bra LVU-hem. Och vad är då det? Ja kortsiktigt så är det att inte skada sig själv eller andra, men långsiktigt bör det vara att ge de unga en förutsättning för ett bra liv, innanför lagens råmärken.

Det måste vara väldigt svårt att avgöra hur effektivt och kvalitativt ett visst hem är, och jag vet inte vilka uppföljningsmetoder man använder sig av idag. Visst, om någon är psykiskt sjuk så kan man mäta hur lång tid det tog innan personen i fråga skrevs ut, men hur jämför man i så fall olika ”fall”. Och hur följer man upp hur det gått på lång sikt, där det dessutom finns ännu många fler aspekter som påverkar utgången än just de som hemmet kunnat påverka.

Dessa hem ska naturligtvis drivas av skattemedel, men en diskussion som pågår är hurvida själva utförandet enbart ska få ske i offentlig regi, eller om det dessutom ska ske i privat regi. Jag anser att båda möjligheterna bör finnas.

Däremot är det naturligtvis otroligt viktigt hur upphandling och uppföljning går till. Det är trots allt vi skattebetalare som är beställare och betalare, där vi uppdragit åt våra folkvalda och myndigheter att ta hand om våra utsatta unga på ett kvalitativt sätt och på ett sätt som ger bäst valuta för våra skattekronor. Så vi kan hjälpa så många som möjligt, så bra som möjligt.

Några viktiga aspekter:

  • ALLTID meddelande frihet
    Jag anser att det bör vara lagstiftat, men till dess så ska det alltid avtalas med privata aktörer.
  • Undvika kortsiktighet
    De unga behöver kontinuitet, och verksamheten bör inte locka till sig aktörer som kortsiktigt vill plocka ut pengar för att sedan dra sig ur. Tillåt endast att eventuell vinst återinvesteras under de första åren, dvs att ingen vinst får plockas ut.  Under den tiden bör upphandlarna hinna skaffa sig en bra uppfattning om de kan och bör få fortsätta att ta hand om våra utsatta unga.
  • Kvalitet
    Här har jag tyvärr inget genomtänkt förslag på hur det ska mätas, men antar att det finns en hel del åsikter i den frågan.
  • LAS
    I dessa verksamheter anser jag att de ungas bästa måste få gå före den anställdes anställningstrygghet. Möjligen att man kan lösa det så att man flyttar på individen istället för att avskeda den, men det måste vara de ungas bästa, på kort och lång sikt, som har högsta prioritet.

Avslutningsvis: Varför hjälper vi inte dessa unga innan det går såhär långt?

En liten fundering. Man kan säga att det finns två uppfostringsmetoder, samt en metod som är avsaknaden av uppfostran. Strama tyglar, respektive lösa tyglar där lösa tyglar rent generellt ger mer kreativa barn som utvecklas mer. Så om man kan så är de lösa tyglarna att föredra, men de är samtidigt de som är svårast att hålla, speciellt vid oförutsedda händelser. Så om man inte klarar av att hålla de lösa tyglarna så ska man definitivt välja de stramare tyglarna, som är betydligt lättare att hålla. För tappade tyglar är definitivt inget som några unga är betjänta av. Jag tror att allt för många vuxna tror sig kunna hantera de lösare tyglarna, utan att inse svårigheten med att försöka fånga upp ett par tappade tyglar.

Och så får jag väl påpeka att strama tyglar definitivt inte är det samma som att vara elak, utan snarare att vara klar och tydlig och kärleksfull.

Och sist men inte minst. Alla dessa unga är naturligtvis individer, där olika metoder passar olika bra och där jag hoppas att vi i Sverige gått framåt på detta område och faktiskt väljer metod utefter individ.

Gabriel Wikström har skrivit om privat vård i dagens SvD.