september 2011


10 år har vi väntat på att Dawit Isaak ska släppas, och härmed vill även jag sälla mig till de som anser att han borde frisläppts för länge länge sedan. (SvD)

Låt honom äntligen få återförenas med sin familj!

Varken Gulan Avci eller Nalin Pekgul är längre välkomna till en paneldebatt där kvinnors rättigheter i Turkiet ska diskuteras. Och Carl Bildt ställer sig bakom beslutet. För att göra det än värre så är det våra skattepengar vi talar om. Läs Gulan Avcis artikel på Newsmill: UD plockar bort oss kurder efter Turkiska påtryckningar

Otroligt skrämmande, och instämmer dessutom i att Carl Bildt har en mycket märklig attityd till Turkiet. Verkar vara någon slags övertro om att ”Om vi bara låter dem vara med oss och leka, så kommer de nog automatiskt att anta våra värderingar och agera därefter. Eller åtminstone vara snälla mot oss tillbaks …”

Vet dock inte riktigt när han sett den logiken fungera i verkliga livet …? Min erfarenhet är att det leder till att motparten föraktar en, men gör allt för att inte visa det, eftersom de samtidigt gör allt för att utnyttja situationen – den svenska blåögdheten.

Hur hänger då matte, filosofi, invandring och inlärningsmetoder ihop?

I just denna artikel är det för att Per Acke Orstadius skrivit en artikel i SvD gällande matematik, och att jag sedan spann vidare på det temat. (SvD)

Nu tillhör jag de som personligen älskar matte, och för mig personligen så har det framför allt kommit till användning i filosofiska resonemang, att se och förstå längre orsak och verkan samband, samt för att förenkla och förklara tillvaron för mina arbetskamrater

Orstadius hävdar att inte alla behöver lära sig den matematik som idag krävs för att nå in på gymnasiet. Här är jag pinsamt dåligt insatt i dels vad som idag krävs, dels vad som är rimligt att kräva. Men om inte jag missminner mig så ligger Sverige rejält efter när det gäller våra ungdomars matematikkunskaper. Är det för att våra ungdomar är mindre begåvade eller för att de ges sämre förutsättningar. Därom tviste de lärde antar jag.

Följdfrågan blir: Vill vi vara en kunskapsnation, eller räknar vi med att tillräckligt många begåvade ska vilja invandra hit så att den biten löser sig ändå, ungefär som när tyskar och valloner kom hit med sina kunskaper? Men väljer vi denna metod så måste vi samtidigt fundera på hur vi attraherar just de personerna.

Och avslutningsvis: Vi är alla olika när det gäller hur mycket vi förmår lära oss, vad vi faktiskt kommer att ha nytta av i en eller annan grad samt hur vi lämpligast lär oss.

Speciellt detta med inlärningsmetod. Varför kan inte olika elever gå i olika grupper och få en pedagogik som passar respektive grupp. Och måste verkligen alla nått samma mål vid 9:an? Jo en nedre gräns anser jag behöver finnas, men öppna upp för att de som vill och kan lära sig mer. Och glöm definitivt inte (som ofta sker idag) att uppmuntra även de som har lätt för sig, så de inte blir helt uttråkade och därmed oftast stökiga.

Ja visst innebär detta att alla gå inte kan söka till alla gymnasieutbildningar, men i ärlighetens namn så är nog inte till exempel de som är svaga i matte så värst intresserade av att komma in på Natur ändå. Samtidigt som möjligheten alltid ska finnas att ”komma i kapp” senare. Det kan till exempel vara så enkla förklaringar som att de själva varit sjuka mycket och därför inte hunnit med.

Passar på att sticka emellan med ett exempel. Själv läste jag matematik på Universitetet och jag och mina matematikvänner, som dessutom läste ekonomi, förundrades över hur många ord och hur många sidor som användes för att förklara något som lätt kunde beskrivas i en enkel formel. (Vi använde samma litteratur som de som läst minimalt med matte på gymnasiet.)

Förresten, det där med inlärningsmetoder. Samma logik gäller så klart alla andra ämnen också 🙂 Själv hatar jag tex mind-maps. Jag måste få saker och ting uppställda i rader om jag ska antingen förstå eller lära mig. Så låt oss vara olika 🙂 Och visst kan man fundera mer över vilken matematik/filosofi som passar bäst till de som faktiskt inte vill läsa vidare matte efter 9:an.

Ååå slog mig precis att jag kan ta till ett av vår tids modeord: Demokrati! För är det ändå inte så att du behöver ett visst logiskt tänkande, gärna någon förmåga att tolka statistisk rapportering för att kunna avgöra vad som är rimligt eller ej. (Självklart behöver du dessutom en del faktakunskaper inklusive historik.)

Avslutningsvis ett exempel om du får veta att x% av alla brottslingar är psykiskt sjuka. Kan vi med hjälp av den uppgiften säga något om hur många % av de psykiskt sjuka som är brottslingar? Nej, men jag gissar att det finns en hel del som bara i farten tar för givet att samma siffra gäller i båda fallen. Sedan kan man fundera över vad det innebär för attityden till psykiskt sjuka …

Vi vill väl ändå ge våra ungdomar så goda förutsättningar som möjligt att inte bli lurade eller och undvika missförstånd.

Har precis sett större delen (sista 45 minuterna) av Uppdrag granskning, och undrar i mitt stilla sinne: Vad är mest skrämmande?

  • Att våra politiker har noll verklighetsförankring
    eller
  • Att vi har ett så stort utanförskap att allt för många ungdomar enbart känner förakt för samhället
    eller
  • Att vår polis inte ges förutsättningar att agera, där tex polismästaren står med mössan i hand och säger: Snälla, ni kan väl prata med mig, trots att han rimligtvis måste veta att han därmed blir än mer föraktad. Och hur kan han säga: Vi finns här för er? Jo ja så klart på sätt och vis, men han borde rimligtvis påpekat att han i förta hand var där för de i området som önskar att våra lagar vanligt hyfs och vett efterlevs.
Det finns inga enkla lösningar på detta, men en definitiv grogrund är så klart stora ekonomiska klyftor samt hög arbetslöshet/utanförskap. Tråkigt nog är det nog så som Geithner påpekar (SvD):
Han sade vidare att Europa har ett stort tillväxtproblem och att det finns en tradition av att inte agera.
Ja, man kan ju undra hur många signaler politikerna behöver få för att agera?
Och en förklaring anser jag går att finna i det jag nyligen skrev i samband med kritik av vår svenska konsensuskultur:
För att inte tala om skolan och många övriga vuxna, inklusive föräldrar, som visar att det är helt ok att bli överkörd (av barn och andra) utan att kräva att bli respekterad. Och så tror samma vuxna att barnen därmed ska förstå att de ska respektera andra SAMTIDIGT som de också ska kräva att bli respekterade. För kom inte och säg att det sedan inte finns ett samband till vuxenvärldens otroliga flathet när vårt ungdomar sedan angriper polis och räddningstjänst, och vi anser att de bara ska ta emot. Eventuellt försöka prata lite mjukt med dem … Var finns civilkuraget då? Var är den ömsesidiga respekten?
Min plan är att se Debatt i morgon. Lite intressant är att Erik Ullenhag kommer dit, för trots att vi båda anser oss vara liberaler så har vi ytterst sällan samma åsikt i frågor som dessa. Men vem vet? Får väl se vad han kan överaska mig med imorgon 🙂
Tragiskt nog är min första artikel, som är från 2005, pinsamt aktuell fortfarande. Den gällde bryta utanförskapet

Jag hoppas innerligt att det finns fler fosterbarn som haft en okej uppväxt, jämfört med de jag hört talas om. (SvD)

Nu har det beslutats att de som vanskötts inte kommer att få någon ersättning, och det anges en del grumliga skäl.

Såklart är bevisbördan svår dels för att det är så länge sedan, dels för att det många gånger står ord mot ord. Om ens den anklagade finns kvar i livet och kan framföra sitt ord.

Utan att vara helt påläst så verkar det ändå vara så att det funnits ett systemfel med bristfälliga rutiner och regler om tillsyn, men kanske framförallt bristfällig och medmänsklig uppföljning och handlingskraft.

Att vara fosterbarn är knappast en önskvärd situation, även om den kan vara det bästa alternativet som står till buds. Och återigen: Det finns säkert de fosterföräldrar som är så som riktiga fosterföräldrar bör vara. Tyvärr verkar det också finnas en annan sort.

Och det är just denna andra sort som vi i vuxenvärlden måste se till att identifiera och säkerställa att de inte får vara fosterföräldrar. Våra fosterbarn är alla vi vuxna medborgares ansvar, och vi har gemensamt gett i uppdrag till några vuxna att faktiskt fylla föräldrarollen.

Varför kan vi inte låta de fosterbarn som var fosterbarn under den tid då det generellt var dålig eftersyn, få en ersättning. Denna ersättning blir alltså kopplad till tid. Sedan bör fosterbarn som ansett sig extra försummade eller utsatta ansöka om ytterligare ersättning.

Klart att det är svårt att ange en exakt gräns för vilka försumligheter som ska räknas, vilka bevis som ska krävas och vilken ersättning som i så fall ska ges.

Jag anser att vi har ett extra ansvar för dessa barn som av en eller annan anledning berövas att växa upp med sina biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar, och rimligtvis går det att hitta en hel del bevis i förda eller icke förda journalanteckningar både från socialen och skolan.

Framför allt måste vi visa att det inte är acceptabelt att utnyttja barn i en redan utsatt situation, att det inte är acceptabelt att blunda eller se bort, och att detta gäller både tidigare fosterbarn och dagens.

Får tidigare fosterbarn ens en förfrågan i vuxen ålder om hur de mår och hur de tyckte att vuxenvärlden skötte sitt ansvar när de var barn?

Eller vågar vi fortfarande inte fråga?

Får dessa tidigare fosterbarn ens något erbjudande att prata med någon i vuxen ålder? Vi ”vanliga barn” har oftast möjligheten att konfrontera våra föräldrar, om vi skulle känna behovet av det. Men för de tidigare fosterbarnen finns bara en grå byråkrati, vem ska de konfrontera?

Det som slår mig mest när jag läser Zoë Hellers bok; Notes of a Scandal är att jag inte tycker om Barbara Covetts som är själva berättarrösten i boken. Och funderar därmed på om jag alltid brukar instämma med ”berättarrösten”. Vore onekligen väldigt märkligt om så var fallet, men varför reagerar jag i så fall på just denna berättarröst?

Misstänker starkt att det har att göra med hennes besserwisser attityd och falska godhet.

Självklart tycker jag att Sheba Hart, som är otrogen sin man genom att ha ett förhållande med en av sina elever, också beter sig oförsvarligt.  Åldern på eleven stör mig inte så länge det är han som är initiativtagaren, men när hon inte vill acceptera att relationen sett sitt slut så hamnar även det beteendet på minusposten

Det försonande hos Sheba är att hon lever i nuet, tyvärr sårar hon sin man och sina barn, men på något sätt verkar det bara nå fram till henne som något avlägset, i en dimma. Medan Barbara Covett framställer sig själv som mycket klarsynt och förmögen att följa sin rationella röst.

Tyvärr är det Barbara som på sitt sätt drar längsta strået tillslut, då hon få Sheba helt och hållet för sig själv.

Instämmer till fullo med Andreas Wejderstams påpekande att vi bör slopa den lag som enbart gäller för Svenska Kyrkan, och i stället låta Svenska Kyrkan lyda under samma lagar som övriga trossamfund. (SvD)

Personligen hade jag ingen aning om att Svenska Kyrkan lyder under en egen lag, och jag antar att jag inte är den enda som missat denna märkliga särbehandling.

Måhända hade den en plats då när kyrka och stat tog ett rejält kliv mot sekularisering,som någon slags övergångslag, men som sagt; Nu är det väl ändå dags att ta bort denna lag.

Passar på att säga: Och för övrigt anser jag att den juridiska vigselrätten ska tas bort från trossamfund.

Förövrigt har jag aldrig någonsin förstått det där med att använda samma partiindelningar i kyrkoval som i riks-, landstings- och kommunval.

Nästa sida »