Det lutar åt att de flesta anser att lagstiftning om civilkurage är fel väg att gå. Däremot förutsätter jag att merparten anser att civilkurage är något gott. I alla fall är det dagens korrekta PK-svar. (SvD)

Men vad gör vi egentligen för att främja civilkurage? Vilken lagstiftning stöttar respektive stjälper den som visar civilkurage? Vilken attityd finns inom olika branscher/yrkesgrupper gentemot de som visar civilkurage? Vilket civilkurage är accepterat, och vilket innebär att du på din höjd får några positiva rubriker i media, men i övrigt står utan både jobb och vänner?

Själv började jag fundera på kopplingen till att vi lever i ett så utpräglat brukssamhälle, eller konsensuskulturen som Per Brauhn mer korrekt benämner den. I en intervju på Newsmill säger han bland annat:

Men konsensuskultur är inte bara en idé om allas rätt att ha ett ord med i laget, utan också en idé om att det är rätta är det som alla råkar vara överens om. I en konsensuskultur är det viktiga inte vad som är sant eller rätt, utan vad som vinner gehör hos kollektivet. Konsensuskulturen kan vara en god jordmån för fördomar av olika slag, åtminstone när dessa har kommit att införlivas med ett kollektivs uppfattning om vad som är gott och ont, och vilka som bör ses som gärningsmän och förövare. Men än mer bekymmersamt är att konsensuskulturen tenderar att undergräva ett samhälles moraliska integritet.

Jag anser att det säger sig självt att det blir svårare att ha civilkurage i ett samhälle med så stark konsensuskultur som i Sverige. Så klart inte om man handlar i linje med det som råkar vara konsensus, men då är frågan om det ens anses vara ett tecken på kurage. Desto svårare blir det att stå upp för det som är moraliskt riktigt, men som inte är självklart PK-riktigt för tillfället.

Vad är till exempel värst?

  • Att ha haft nazistsympatier som ung innan nazismen visat sina värsta avigsidor, eller att som vuxen propagera för kommunismen när man är medveten om kommunismens avigsidor?
  • Eller handlingsförlamningen som inträffar när en individ försöker sig på att både hylla alla kulturers positiva och destruktiva sidor, samtidigt som han/hon tror sig kunna värna de minoriteter som dessa destruktiva krafter vill utrota.
  • För att inte tala om skolan och många övriga vuxna, inklusive föräldrar, som visar att det är helt ok att bli överkörd (av barn och andra) utan att kräva att bli respekterad. Och så tror samma vuxna att barnen därmed ska förstå att de ska respektera andra SAMTIDIGT som de också ska kräva att bli respekterade. För kom inte och säg att det sedan inte finns ett samband till vuxenvärldens otroliga flathet när vårt ungdomar sedan angriper polis och räddningstjänst, och vi anser att de bara ska ta emot. Eventuellt försöka prata lite mjukt med dem … Var finns civilkuraget då? Var är den ömsesidiga respekten?

Nej, nu blir jag så upprörd så jag avslutar, och litar på att ni ändå förstått min syn på att vår konsensuskultur är ett hot mot det civilkurage vi behöver.