Jag hoppas innerligt att det finns fler fosterbarn som haft en okej uppväxt, jämfört med de jag hört talas om. (SvD)

Nu har det beslutats att de som vanskötts inte kommer att få någon ersättning, och det anges en del grumliga skäl.

Såklart är bevisbördan svår dels för att det är så länge sedan, dels för att det många gånger står ord mot ord. Om ens den anklagade finns kvar i livet och kan framföra sitt ord.

Utan att vara helt påläst så verkar det ändå vara så att det funnits ett systemfel med bristfälliga rutiner och regler om tillsyn, men kanske framförallt bristfällig och medmänsklig uppföljning och handlingskraft.

Att vara fosterbarn är knappast en önskvärd situation, även om den kan vara det bästa alternativet som står till buds. Och återigen: Det finns säkert de fosterföräldrar som är så som riktiga fosterföräldrar bör vara. Tyvärr verkar det också finnas en annan sort.

Och det är just denna andra sort som vi i vuxenvärlden måste se till att identifiera och säkerställa att de inte får vara fosterföräldrar. Våra fosterbarn är alla vi vuxna medborgares ansvar, och vi har gemensamt gett i uppdrag till några vuxna att faktiskt fylla föräldrarollen.

Varför kan vi inte låta de fosterbarn som var fosterbarn under den tid då det generellt var dålig eftersyn, få en ersättning. Denna ersättning blir alltså kopplad till tid. Sedan bör fosterbarn som ansett sig extra försummade eller utsatta ansöka om ytterligare ersättning.

Klart att det är svårt att ange en exakt gräns för vilka försumligheter som ska räknas, vilka bevis som ska krävas och vilken ersättning som i så fall ska ges.

Jag anser att vi har ett extra ansvar för dessa barn som av en eller annan anledning berövas att växa upp med sina biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar, och rimligtvis går det att hitta en hel del bevis i förda eller icke förda journalanteckningar både från socialen och skolan.

Framför allt måste vi visa att det inte är acceptabelt att utnyttja barn i en redan utsatt situation, att det inte är acceptabelt att blunda eller se bort, och att detta gäller både tidigare fosterbarn och dagens.

Får tidigare fosterbarn ens en förfrågan i vuxen ålder om hur de mår och hur de tyckte att vuxenvärlden skötte sitt ansvar när de var barn?

Eller vågar vi fortfarande inte fråga?

Får dessa tidigare fosterbarn ens något erbjudande att prata med någon i vuxen ålder? Vi ”vanliga barn” har oftast möjligheten att konfrontera våra föräldrar, om vi skulle känna behovet av det. Men för de tidigare fosterbarnen finns bara en grå byråkrati, vem ska de konfrontera?