oktober 2011


Våldet kommer in i bilden först då man vägrar att göra det som förväntas av en.

Ett påpekande av Martin Svensson i hans artikel i Newsmill Jag har sett hederskulturen innifrån och mår illa av debatten

Newsmill har precis kört en artikelserie i ämnet Hederskultur, ni hittar de övriga artiklarna via artikeln ovan.

Jag tycker att Martin pekar på en viktig aspekt, nämligen den att detta problem är osynligt för de allra flesta i Sverige. Men att det INTE betyder att problemet inte finns. Problemet existerar inte enbart för de som vågar bryta med normen i denna sub-kultur, utan problemet existerar för alla de som rättar sig i ledet för att undvika våld eller för att undvika att bryta med familjen eller såra familjen.

Jag antar att det är i de två senare aspekterna som många lätt börjar rycka på axlarna, och självklart finns det inte enbart de glasklara problemen utan även en gråskala. Men bara för att det också finns en gråskala så kan vi inte blunda för de faktiska problemen!

Rimligtvis borde vi vid detta laget lärt oss tillräckligt mycket i denna fråga för att instifta bättre lagar, samt ge bättre utbildning till skola, polis, rättsväsende, social, sjukvård (har jag glömt något?). Naturligtvis är det även önskvärt att alla vi andra har lite bättre koll på vad detta handlar om och hur vi kan bidra, eller åtminstone inte försämra med blåögda klumpiga uttalanden och ageranden.

Något som vi ändå borde diskutera mer, och som bidrar till att sprida ljus i denna fråga är: Hur mycket ska du som individ offra för andra? När är det du som ska förändra dig och när är det de andra som bör förändra sig? Om du anser att personer i destruktiva kulturer bör bryta sig ur eller skylla sig själva, hur villig är du att släppa in dessa ”avhoppare” i din gemenskap? Eller var tänker du dig att dessa personer ska känna sig hemma och välkomna?

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Tänker ingen på att flickan berövats sin barndom? Hon har hållits isolerad, har inte fått gå i skolan och har tvingats bidra till en livslång lögn där hon själv spelat rollen som psykiskt sjuk. (SvD)

Visst är det också fruktansvärt att pappan lurat oss på våra skattekronor. Och det verkar ju helt sjukt om det blir flickan som krävs på dessa pengar. I den senare frågan hoppas jag Sverige tar sitt förnuft till fånga. Rimligen bör det åtminstone gå att tolka lagen som så att det ”när brottet skedde” faktiskt var pappan som var förmyndare. (Finns det någon mamma?)

Hela min kropp säger ifrån och jag vill verkligen helst inte kännas vid att sånt här kan inträffa i Sverige. Hur kunde det ske? Har vi för naiva myndighetspersoner och sjukvårdspersonal? Men visst är det svårt, för samtidigt är det många som mår psykiskt dåligt som blir misstrodda. Kanske är det en ökad vikt åt frågan: Vem tjänar på ett visst beslut.

Och till ännu en fruktansvärd aspekt av detta. Hur kan en pappa göra så mot sin dotter!

Drogtest i skolan röstades precis ned på Folkpartiets landsmöte. (SvD, DN) Men det var en oenig församling där resultatet lika gärna kunde tippat åt andra hållet.

Jag har varken läst förslaget eller några direkta insikter i metoder för att förhindra/bryta drogmissbruk. Men tänkte ändå spekulera lite.

Jag börjar med ett allmänt dilemma när det gäller stat/kommun insatser i sociala frågor. Även om jag tror att det håller på att förändras så har vi fortfarande en hel del kvar av att alla ska hanteras lika. Fast vi många gånger varken är lika eller hamnat i en situation av samma orsaker.

Vissa behöver en förstående vuxen som lyssnar, medan andra behöver en rejäl utställning för att vakna till och en vuxen som styr med fast men älskvärd hand. Utmaningen ligger i att veta vem som behöver vad. Det som definitivt ingen behöver är vuxna som inte bryr sig. Och var så säker, de är klippor på att genomskåda falskhet och äkthet.

Spontant skulle jag säga att vi ska ha drogtest i skolan, med motiveringen att det är bra att fånga upp så tidigt som möjligt.

Men vid närmare eftertanke. Kommer det att fungera? Vilken med droger i kroppen kommer överhuvutaget att dyka upp i skolan? För det är väl ändå så att de har ungefär samma intelligens som vi övriga. Så varför skulle de komma?

Och min sista fundering kring detta. Är det inte så att de i vuxen världen sällan är förvånade när det väl uppdagas att någon tar droger. Jag anser absolut att krafttag bör tas så snart man befarar att någon är på glid. Och nog skulle det ibland kunna vara befogat med drogtest. Men som jag ser det nu så skulle det nog främst vara berättigat om de vuxna ser att barnet/ungdomen är drogat, men nekar. För naiva lättlurade vuxna bygger knappast det välbehövliga förtroendet.

Vad säger alla de som faktiskt har någon erfarenhet? Positiva, neutrala, negativa?

  • De som blivit testade och visat sig vara drogfria
  • De som blivit testade och visat sig gå på droger
  • De som inte blivit testade men som gått på droger
Och hur stor roll spelade egentligen testet i sig och hur avgörande var andra faktorer? Tex de vuxnas attityder och agerande i övrigt?
Ursch, kommer ännu en gång att tänka på den sanna berättelsen i Ohörda rop. För igen; det är väl sällan så att signalerna inte finns där. Länge. Och vi är väl ett samhälle för att om en förälder inte orkar, så ska det åtminstone finnas andra vuxna.

Har jag dåligt tålamod med trångsynta, självömkande personer som tillsynes inte försöker bidra till någon förbättring, varken för sig själv eller andra?

Eller har jag bara för svårt att skratta åt, vad jag ser som, andras brister?

Tänker faktiskt inte på någon faktisk individ, utan jag har precis avslutat Karin Alvtegens bok En sannolik historia, samt är halvvägs igenom Squirrel seeks chopmunk av David Sedaris . Båda tar i mina ögon i stort sett enbart upp mycket tragiska och många gånger elaka personliga egenskaper.

Eller hade jag helt enkelt bara fel förhoppningar om böckerna? Jag hade tänkt mig lättsamma lite roliga må-bra böcker. Har för mig att båda presenterades som roliga, men jag kan ha fel, eller ha ”fel” humor kanske … 🙂

Jag kan börja med att påpeka att det är ett otroligt bra titelval: En sannolik historia. För alla karaktärer utom en är verkligen riktigt riktigt vanliga personligheter och inga direkta oförutsedda händelser händer. Boken tar sig dock i slutet och jag hittar i alla fall en person att tycka om och en att tycka synd om, tyvärr ges de väldigt liten plats i boken. Men jag gillar budskapet. Nåja, det budskap jag väljer att uppfatta är nog mer sanningsenligt. Detta att väldigt väldigt ofta så beror vår olycka på hur vi själva väljer att se på oss själva och världen, och hur vi agerar därefter. Vi är större dirigenter i våra egna liv än vi många gånger väljer att se. Och så det klassiska Einsteinuttalandet, som vi kan behöva påminna oss om emellanåt. Något i stil med: Det är bara en idiot som gör samma sak om och om igen och förväntar sig en förändring.

I Sedaris bok får vi iställt ett flertal korta fabler, vilka lyfter fram olika negativa egenskaper som onekligen ”även” finns hos allt för många människor. Jag antar att de är tänkta att vara tänkvärda, men tyvärr; kan hittills inte säga att den gett mig några nya infallsvinklar. Ha ha så kan ni ju fundera på om det var en bra eller dålig egenskap hos mig att uttala mig så ;-).

Nu tror jag visserligen att en hel del av de ekonomiska teorierna gått framåt och insett att människan inte är en helt igenom rationell varelse, men många (troligen även jag emellanåt) luras lätt att tro att vi ska handla rationellt.

Därför är jag tveksamt till att tro att billigare grönsaker skulle ha någon vidare värst inverkan på svenskens matintag. Den kostmedvetne och självbehärskande äter redan rätt och riktigt, och oss övriga har jag svårt att tro att det går att styra med pris. Väljer man säsongens grödor och lyssnar på livsmedelsverkets veckomåltider så tror jag inte heller att man kan skylla på att chips är billigare.

Visst skulle jag välkomna billigare grönsaker, men jag är tyvärr tveksam till dess inverkan på svenskarnas övervikt. Mycket tyvärr. (SvD)

Tyvärr måste jag säga att jag inte heller har något, eller ens några, bra recept mot vår övervikt.

På tal om att vara rationell. Visst är det ändå märkligt att vi först lägger extra pengar på att äta för mycket, för att sedan betala för att förbruka dessa extra kalorier på gymmet eller till och med betalar för bantningskurer.

Får mig att tänka på min käre Dostojevsky, som i Anteckningar från källarhålet ger en känga till de som då förespråkade att kunskap skulle göra att alla skulle handla så som var bäst för dem.

Och för att hoppa än en gång i denna artikel. Råkade just nu hamna på Kunskapskanalen som visar ett program om gatubarn i Indien, där limmets makt är hårt över dessa barn. Och där limmet allt för ofta vinner över barnhemmens erbjudande om mat och kläder. Konstigt val är det nog många av oss som spontant tänker. Men hur konstiga val gör vi inte själva?

Jag är av den bestämda uppfattningen att du inte väljer din sexualitet. Tänk då att du tvingas välja mellan militär karriär och att leva öppet med din kärlek. Det är vad dagens homosexuella militärer har fått göra. Och många kommer nog tyvärr välja att göra det ett tag till, även om det nu blivit lagligt att visa kärlek i en organisation som ägnar sig åt våld. (Jag är inte emot krig/försvar generellt men det blir lite paradoxalt.) (SvD)

Av rubriken i SvD trodde jag först att militärpräster nu skulle kunna viga homosexuella, oberoende av var de befinner sig rent geografiskt, men så var visst inte fallet. BARA i de stater som tillåter homosexuella att viga sig överhuvutaget.

En aspekt som man (jag) kanske inte direkt tänker på är den ekonomiska delen, där enbart ”par i godkända äktenskap” får det ekonomiska skyddsnät som ett äktenskap innebär.

Och jag som brukar propagera att staten ska stå får den juridiska delen av vigseln, och att trossamfund o dyl kan stå för ”den romantiska och erkännandet från respektive gud”. Men det har jag så klart grundat på att staten (i detta fallet delstaterna) inte skiljer på äktenskap mellan man-kvinna, kvinna-kvinna eller man-man.

Phu, visst kan jag vara irriterad på en del av dessa frågor här i Sverige, men det är ju tyvärr knappast något bättre i andra delar av världen 😦