Har jag dåligt tålamod med trångsynta, självömkande personer som tillsynes inte försöker bidra till någon förbättring, varken för sig själv eller andra?

Eller har jag bara för svårt att skratta åt, vad jag ser som, andras brister?

Tänker faktiskt inte på någon faktisk individ, utan jag har precis avslutat Karin Alvtegens bok En sannolik historia, samt är halvvägs igenom Squirrel seeks chopmunk av David Sedaris . Båda tar i mina ögon i stort sett enbart upp mycket tragiska och många gånger elaka personliga egenskaper.

Eller hade jag helt enkelt bara fel förhoppningar om böckerna? Jag hade tänkt mig lättsamma lite roliga må-bra böcker. Har för mig att båda presenterades som roliga, men jag kan ha fel, eller ha ”fel” humor kanske …🙂

Jag kan börja med att påpeka att det är ett otroligt bra titelval: En sannolik historia. För alla karaktärer utom en är verkligen riktigt riktigt vanliga personligheter och inga direkta oförutsedda händelser händer. Boken tar sig dock i slutet och jag hittar i alla fall en person att tycka om och en att tycka synd om, tyvärr ges de väldigt liten plats i boken. Men jag gillar budskapet. Nåja, det budskap jag väljer att uppfatta är nog mer sanningsenligt. Detta att väldigt väldigt ofta så beror vår olycka på hur vi själva väljer att se på oss själva och världen, och hur vi agerar därefter. Vi är större dirigenter i våra egna liv än vi många gånger väljer att se. Och så det klassiska Einsteinuttalandet, som vi kan behöva påminna oss om emellanåt. Något i stil med: Det är bara en idiot som gör samma sak om och om igen och förväntar sig en förändring.

I Sedaris bok får vi iställt ett flertal korta fabler, vilka lyfter fram olika negativa egenskaper som onekligen ”även” finns hos allt för många människor. Jag antar att de är tänkta att vara tänkvärda, men tyvärr; kan hittills inte säga att den gett mig några nya infallsvinklar. Ha ha så kan ni ju fundera på om det var en bra eller dålig egenskap hos mig att uttala mig så😉.