Hanna Marie Björklund gör en intressant iakttagelse gällande ett nytt lagförslag mot djursex. (SvD) För visst ligger det något i frågeställningen om djur känner skillnad på penetration av en manslem i jämförelse med en mansarm? Det senare är tydligen fallet vid ultraljud tex.

Eller ska ett djur få tåla att penetreras någon gång per år, som betalning för att de trots allt lever för vårt nöjes/nyttas skull? … Och bryr sig djuret om nyttan av penetrationen? Knappast. Och bör den sättas i relation till hur bra djuret har det i övrigt? Typ: Du får extra god mat och lite kli bakom örat som kompensation, så då är det ok? …

I alla fall så är mitt grundresonemang ungefär som så att vi har (borde ha!) oskrivna avtal mellan oss människor och djur. Om vi ser till att de faktiskt blir till, och ser till att de har det bra i livet, samt avslutar deras liv på ett smärtfritt sätt, ja då kan vi med gott samvete nyttja kött och skin o dyl. Mjölk och ull kan vi få under tiden. Och ömsesidigt utbyte av varandras sällskap.

Däremot anser jag att Björklunds resonemang kring djurens jag är lite märkligt. Om vi är osäkra ska vi väl snarare ta det säkra före det osäkra?

Och var är den fråga som gör mig mest frustrerad i sammanhang som dessa? Nämligen: Hur kan svenska djur vara mer värda än icke-svenska djur? (Samma sak gäller så klart människor och miljö.) De lagar och regler som vi sätter på de djur som föds upp, lever och slaktas i Sverige; Hur kan det inte vara självklart att samma regler ska gälla allt vi importerar?

Ja ja jag vet att det har med import- och exportavtal att göra. Men eller hur att det är helt sjukt!