Vi lever i en nation som många gånger vill ge sken av att vi är en lärande nation, men i stunder som dessa kommer den bilden verkligen på skam.

Trots senaste tidens uppvaknade när det gäller uppköp av privat erbjuden vård, för skattebetalarnas pengar, så finns det de som inte tvekar att skriva offerter som fokuserar på prislappen, och uppenbarligen vill blunda för uppbyggd erfarenhet. För att inte tala om de personer som redan är inne i denna vård och som i och med byte av vårdgivare tvingas ryckas upp och börja om.

Hur tänker man?

Jag syftar på senaste blundern där Stockholms Läns Landsting köpt upp vård för tortyrdrabbade.

För som Röda Korset påpekar (DN):

Hur behandlar man patienter över kulturgränser, ofta med tolk? Hur bygger man upp förtroendet för en institution hos människor vars tillit till myndigheter är obefintlig? Hur behandlar man torterade där störningarna efter traumat ofta tar sig rent kroppsliga uttryck?

Säger inte det sig självt att detta är kunskap man inte bygger upp över en natt. Allt går inte att läsa in på skolbänken eller googla fram på Wikipedia. (Inget ont om varken Google eller Wikipedia de är helt underbara, men inte till riktigt allt.)

Och vad är det för tragisk ursäkt att man inte ska kunna efterfråga det man behöver, bara för att det just då bara finns en säljare? Om vi nu ska ha en fri marknad ska man väl få efterfråga det man behöver? Inte ”Det som minst tre aktörer erbjuder”, eller vad det nu kan vara för skumma regler som finns.

Var inte hela meningen med en fri marknad inom vårdområdet att vi skulle få just bättre vård. Men hur ska det ske om vi inte ens får efterfråga det?

PS Röda Korset överklagar (Aftonbladet), se även en länk till WeMind i första kommentaren.