The Secret Garden från 1910 visade sig vara en ungdomsbok, men en mycket läsvärd sådan. Det är en, enligt mig, intressant berättelse om några ungdomar och det går att göra en hel del olika tolkningar från den.

Men framför allt är det intressant att läsa vilket budskap man ville ge ungdomen på den tiden. Tänk, det var det år som både min mormor och morfar föddes. Min morfars syster var ju faktiskt precis lika gammal som huvudkaraktärerna just då.

Visst, denna bok utspelar sig i England, men ändå.

Några budskap är att människan behöver gränser, mycket går att lära från naturen, naturen gör dig stark och livsviljan kan förflytta berg, medan avsaknaden därav är totalt förödande.

Inga dåliga budskap alls. Men märk väl; Dagens vurmande för kärlek, gärna kravlös kärlek, lyser totalt med sin frånvaro. Nja det nämns att den inte finns, men mer som ett konstaterande i farten, att det var därför de aldrig sågs och därför de aldrig satte gränser. Men avsaknaden av kärlek i sig ses inte som något problem alls.

Och att barn lär av barn. MEN det finns en stark och kärleksfull mamma bakom två av dem.

Och de två odrägliga rikemansbarnen, med tragisk uppväxt, hur de lever i total ovetskap om sin egna odräglighet.

Lite funderingar i nutid. Hur många väluppfostrade barn behövs för att de ska lyckas fostra eventeulla ouppfostrade barn, utan någon vuxen inblandning.

Vissa av dagens föräldrar verkar även de göra sina barn samma otjänst med att inte ge någon hint om vad som är oacceptabelt, acceptabelt respektive önskvärt. Tror de på fullaste allvar att barn föds med den vetskapen, eller är de bara precis lika upptagna med sitt som de frånvarande föräldrarna i boken. Trots att dessa dagens föräldrar verkar vara mer fysiskt närvarande.

En liten fundering jag haft. De föräldrar (nja jag var nog knappast så himla mycket bättre själv …) som liksom tror att barnen bara ska veta vilka normer och regler som gäller, och som har sina bilder från den egna barndomen, från Bullerbyboken, Saltkråkan, Vi fem och dylika böcker där barnen är väluppfostrade och få eller inga tillrättavisningar behövs. Här tror jag att man glömmer bort det förarbete som gjorts i unga år och som inte syns.

För från vilken ålder kommer du själv ihåg din relation till dina föräldrar? När vi säger att vi vill fostra så som våra föräldrar fostrade oss, vad vet vi då om tjatet och tålamodet i dessa första åt?

I alla fall är min erfarenhet att om du är vänlig men tydlig OCH tålmodig redan från start, så lönar det sig rejält i längden.

För ingen vill väl att de ska lära sig i den svåra skolan så som i boken, även om det är allt för många av dagens barn och unga som vi fullt medvetna skickar precis just den vägen. Tyvärr får inte alla en lika positiv vändning.