januari 2012


Skönt att höra att kraven in till försvaret ligger kvar! (SvD)

Man vet ju aldrig när krafter emellanåt får för sig att alla delar av vårt samhälle ska vara en närmast exakt avspegling av samhällets sammansättning i stort. Det är illa nog att de redan förstört rekryteringsbasen till brandkår och polis.

Födde en dotter – Mördades (DN)

Påminner återigen om vikten av att fortsätta stötta de afganska kvinnorna, även om vi snart inte får använda våra soldater i den hjälpen. Bara att hoppas att rättsväsendet och den allmänna synen går i rätt riktning. Och även om denna mammas liv redan är spillt så kan vi hoppas att de styrande vill statuera exempel internt, samt visa vilken sida de står på internationellt. Tyvärr verkar milisen vara ett stort problem i detta fallet.

Jag försöker förtvivlat att komma på någon vettig orsak till varför det ska vara straffbart att avslöja korruption och att avslöja oväder.

Har de styrande verkligen mage att så öppet stå för att de är korrupta? För varför vill man annars straffa avslöjanden?

Och vädret. Att straffas om man varnar andra för oväder! Visst kan den centrala väderkommunikatörerna tjäna en slant. Men till vilket pris för medborgarna?

Ref: SvD

Idag är det tioårsdagen till minne av Fadime. Och visst går nog de flesta stegen framåt, men bedrövande långsamt.

Men det är mycket glädjande att hedersfrågan ändå diskuteras, så jag vill framförallt med denna artikel stämma in i följande röster:

  • Hederskultur och det våld som det kan yttra sig i särskiljer sig från annat kvinnovåld, även om själva våldet i sig självklart kan se exakt lika ut. Det som skiljer är framförallt orsakerna till våldet, och därmed även vilka metoder vi bör använda för att motverka det.
  • Lagstiftningen bör stärkas dels när det gäller tvångsgifte, del för att komma åt problematiken att det inte är en ensam förövare utan många personers påtryckningar och grupptryck.
  • Och hur kan vi påverka och stötta de som är en del av upprätthållarna av hederskulturen, så att de i första steget slutar att vara drivande och i andra steget motverkar hederskulturen. Praktiska pragmatiska steg för de som mer lever i gråzonen, men naturligtvis fullt stöd för de som helt väljer att bryta.
  • Att vi måste vara medvetna om att hedersvåldet, tex antal mordförsök med orsak i hederskulturens, inte är att ses som ett mått på hur mycket hederkultur det finns. Det säger bara hur många som ändå motsatt sig heders-normerna och fått betala det väl-uttalade prisen för det. Det säger inget alls om de som rättar sig i leden, just av rädsla för att få betala det priset.
  • Att i Sverige accepterar vi inte att någon försöker påverka någon annans beteende genom att hota med våld och död. OM vi anser att ett beteende behöver straffas, då verkar vi genom en gemensam lagstiftning och ett gemensamt rättsväsende. Vi accepterar inte att man har en egen lag, och tar den i sina egna händer.

Jag hoppas verkligen att vi ska bli än mycket bättre på att utrota hederskulturen. De utsatta ska känna att de har vårt fulla stöd, och de som verkar för att bevara och breda ut den hederskulturen ytterligare, de ska definitivt få känna att de verkligen inte är välkomna här. Instämmer till fullo att de ska dels straffas, dels utvisas.

Och avslutningsvis en liten fundering. Hur skulle vi se på detta om det var ”västerländska” ungdomar som tvingades in i tvångsäktenskap? Varför ska icke-västerländska ungdomar förväntas ha lägre förväntningar på kärleken och sin livspartner? För inte anser vi väl att det ligger i deras gener att acceptera detta på ett bättre sätt än ”oss” …

**********

Lite skrämmande referens siffror:

Enligt Ungdomsstyrelsen lever 70000 unga killar och tjejer under hedersförtryck – lågt räknat. Av dem uppskattas 8500 vara oroliga över att bli bortgifta. (SvD)

Och Newsmill har en serie i frågan

Varför har man utställningar i Riksdagen?

Jag har absolut inget emot att man har utställningar, men är nyfiken på i vilket syfte man har det just i Riksdagen? Vilka kriterier har man när man väljer utställare? Rimligtvis finns det otroligt många som vill ställa ut sina åsikter och tankar för riksdagsledamöterna.

Att jag ställer mig denna fråga just idag har att göra med att man nu är oense om hurvida rondellhundarna ska ställas ut eller ej. (SvD)

Kan egentligen inte säga varken bu eller bä innan jag har svar på första frågan. Hum, eller så skulle jag så klart fundera ut vilket svar jag själv anser att det ska vara på första frågan.

Så: Vilka är målgruppen och vad är syftet?

Pinsamt, jag vet inte ens vilka som har tillgång till utställningen. Men åtminstone våra beslutsfattare, kanske dessutom andra professionella tyckare och tänkare.

Ett scenario är i alla fall att det är för att ge våra beslutsfattare ökad kunskap, och då borde det finnas någon slags proportionalitet i vilka frågor som tas upp och belyses.

Eller ska man mer se det som beslutfattarnas arena att välja ut vilka budskap de vill föra ut till allmänheten?

Finns det dessutom något krav på aktualitet?

Men det som definitivt står på plus sidan för varför rondellhundarna ska visas är så klart för att markera att i Sverige vill vi värna att man får provocera utan att för den skull bli hotad till livet av självutnämnda domare och bödlar. Istället värnar vi att man för en dialog eller gemensamt sätter lagar som sedan efterhålls av ett gemensamt tillsatt rättsväsende.

Förresten, precis just det budskapet skulle väl vara en strålande ide för en utställning i riksdagen, eller?

Underbart när man får specifika frågor. Raúl Machado har på Facebook frågat mig:

Hej Åsa…men…kan du förklara vad du menar med den där med ” Intolerans mot de intoleranta”

Där ser man hur det som jag ser som så absolut självklart, inte alltid ses som fullt lika självklart av andra. Däremot brukar det vara en liten extra utmaning att förklara just det man själv ser som självklart, men här kommer ett försök 🙂

Intolerans mot de intoleranta

Ja det kan naturligtvis ses som motsägelsefullt. Här kommer lite olika infallsvinklar på frågan.

Börjar med att påpeka att jag inte anser att man ska vara tolerant mot alla; man ska inte tolerera alla beteenden. Varken hos sig själv eller andra.

Men framförallt ska kommentaren läsas tillsammans med mitt huvudpåstående, där ovanstående enbart är ett förtydligande. Mitt huvudpåstående är att jag strävar mot, och anser att alla bör sträva mot:

Ömsesidig respekt och ödmjukhet

Tyvärr verkar vissa missa den där delen med ”ömsesidig”, och det är framförallt därför jag lagt till förtydligandet att detta innebär att jag anser att man bör vara intolerant mot de intoleranta. Varför skulle jag tex vilja vara tolerant mot de som driver barnprostitution eller de som möjliggör att vi överhuvutaget har barnsoldater?

Vad jag menar med ömsesidig respekt och ödmjukhet; Ja, det är det hela bloggen handlar om, så sök gärna på ett ämne som intresserar just dig. Eller skriv en fråga till mig.

Tillbaks till detta med intolerans. Det kräver så klart att man anger intolerans/tolerans inom Vadå?. Där jag alltså syftar på den ömsesidiga respekten mellan individer, men där jag även lägger till att det bör finnas ett visst mått av ödmjukhet. Återigen, både mot sig själv och gentemot andra. (Egentligen lägger jag i den ömsesidiga respekten även in respekten gentemot djur och natur, men får ta en diskussion om det i ett annat inlägg.)

Självklart så finns här en gråzoon mellan när man bör vara ödmjuk och när man bör vara intolerant. Jag hoppas att bloggen har behandlat en del av de frågorna. Och vissa frågor framstår som så självklara. Maktmissbruk är ett annat sätt att uttrycka det på, för finns det ingen större maktskillnad så finns det heller ingen möjlighet att göra någon större skada. Bäst att jag passar på att påpeka att jag varmt välkomnar ”makt-bruk”, om det nu finns ett sånt ord 🙂 Det jag framförallt vill ha sagt är att jag inte anser att makt av naturen behöver vara av ondo och att all makt därmed ska utrotas.

Avslutningsvis: Men varför ska vi överhuvutaget sträva efter ömsesidig respekt och ödmjukhet? Mitt svar är: För att skapa en bättre värld för oss alla.

Tyvärr är det långt ifrån alla som har det målet 😦

Anna Walgrens dotter Felicia har nu själv skrivit en bok om sin uppväxt, bland annat som ett svar på de barnuppfostringsböcker hennes mamma gett ut.

Jag har varken läst Annas böcker eller Felicias bok, men blir nu så klart lite nyfiken. Och har i alla fall förstått att Annas uppfostringsmetod uppenbarligen inte passar alla barn.

När mina egna barn var små var jag av åsikten att man som förälder borde gå på känsla och inte hålla på att läsa massa  böcker. Uppenbarligen läste jag tillslut ändå boken Lotsa barn, men då var mina egna barn snarare runt tio. Och läste den några år efter att ha varit på en föreläsning om boken anordnad av skolans föräldraförening, dit jag gick mer för att visa mig som engagerad förälder än för att få bra råd. Att skiljas men inte från barnen är den andra barnbok jag läst, och samma här så fyllde den snarast syftet att stärka det jag redan tyckte. Båda böckerna rekommenderas förresten varmt 🙂

Men det jag framför allt vill komma till är detta att alla barn är olika, föräldrar också för den delen. Och att precis som Louise Hoffsten påpekade hos Skavlan igår så kan barn i samma syskonskara ha otroligt skilda uppfattningar om uppväxttiden.

Jag skulle gissa att första gången jag ordentligt reflekterade över det fenomenet var när jag först läste De tre löven, av Kaj Fölster, för att sedan läsa Barndom av Jan Myrdal, och notera hur vitt olika de uppfattar sina föräldrar Gunnar och Alva Myrdal.

Dessutom är det så klart så att alla barn föds med sin egen personlighet, och det är inte alls helt självklart att den är optimal tillsammans med föräldrarnas personligheter. Och i alla fall har jag fått notera att mina barn inte ser på världen på samma sätt som jag, så det gäller att inte ta för givet att man vet vad de tycker och tänker bara för att de råkar vara ens barn och man tycker att man känner igen sig.

När det gäller Felicias syskon har de dessutom haft ganska många år emellan sig, vilket hon kommenterar i DN, och självklart spelar även sådana yttre omständigheter som familjens ekonomi och vilken skola roll.

En annan intressant (tycker tydligen jag) reflektion är att när ens egna barn passerar olika åldrar så blir jag själv påmind om min relation till mina föräldrar när jag var i den ålder, och ganska självklart så har jag mer och mer minnen desto högre åldrar vi talar om. Och att jag då också många gånger omvärderar min uppfattning om min och mina föräldrars relation.

Kanske är det därför som Felicia faktiskt väntat relativt länge med sin reaktion på sina uppväxtår? Detsamma verkar gälla för Kaj och Jan. Att faktiskt deras egna förhållningssätt till sina egna barn satt ett ytterligare perspektiv på den egna uppväxten.

Nästa sida »