Anna Walgrens dotter Felicia har nu själv skrivit en bok om sin uppväxt, bland annat som ett svar på de barnuppfostringsböcker hennes mamma gett ut.

Jag har varken läst Annas böcker eller Felicias bok, men blir nu så klart lite nyfiken. Och har i alla fall förstått att Annas uppfostringsmetod uppenbarligen inte passar alla barn.

När mina egna barn var små var jag av åsikten att man som förälder borde gå på känsla och inte hålla på att läsa massa  böcker. Uppenbarligen läste jag tillslut ändå boken Lotsa barn, men då var mina egna barn snarare runt tio. Och läste den några år efter att ha varit på en föreläsning om boken anordnad av skolans föräldraförening, dit jag gick mer för att visa mig som engagerad förälder än för att få bra råd. Att skiljas men inte från barnen är den andra barnbok jag läst, och samma här så fyllde den snarast syftet att stärka det jag redan tyckte. Båda böckerna rekommenderas förresten varmt🙂

Men det jag framför allt vill komma till är detta att alla barn är olika, föräldrar också för den delen. Och att precis som Louise Hoffsten påpekade hos Skavlan igår så kan barn i samma syskonskara ha otroligt skilda uppfattningar om uppväxttiden.

Jag skulle gissa att första gången jag ordentligt reflekterade över det fenomenet var när jag först läste De tre löven, av Kaj Fölster, för att sedan läsa Barndom av Jan Myrdal, och notera hur vitt olika de uppfattar sina föräldrar Gunnar och Alva Myrdal.

Dessutom är det så klart så att alla barn föds med sin egen personlighet, och det är inte alls helt självklart att den är optimal tillsammans med föräldrarnas personligheter. Och i alla fall har jag fått notera att mina barn inte ser på världen på samma sätt som jag, så det gäller att inte ta för givet att man vet vad de tycker och tänker bara för att de råkar vara ens barn och man tycker att man känner igen sig.

När det gäller Felicias syskon har de dessutom haft ganska många år emellan sig, vilket hon kommenterar i DN, och självklart spelar även sådana yttre omständigheter som familjens ekonomi och vilken skola roll.

En annan intressant (tycker tydligen jag) reflektion är att när ens egna barn passerar olika åldrar så blir jag själv påmind om min relation till mina föräldrar när jag var i den ålder, och ganska självklart så har jag mer och mer minnen desto högre åldrar vi talar om. Och att jag då också många gånger omvärderar min uppfattning om min och mina föräldrars relation.

Kanske är det därför som Felicia faktiskt väntat relativt länge med sin reaktion på sina uppväxtår? Detsamma verkar gälla för Kaj och Jan. Att faktiskt deras egna förhållningssätt till sina egna barn satt ett ytterligare perspektiv på den egna uppväxten.