Idag är det tioårsdagen till minne av Fadime. Och visst går nog de flesta stegen framåt, men bedrövande långsamt.

Men det är mycket glädjande att hedersfrågan ändå diskuteras, så jag vill framförallt med denna artikel stämma in i följande röster:

  • Hederskultur och det våld som det kan yttra sig i särskiljer sig från annat kvinnovåld, även om själva våldet i sig självklart kan se exakt lika ut. Det som skiljer är framförallt orsakerna till våldet, och därmed även vilka metoder vi bör använda för att motverka det.
  • Lagstiftningen bör stärkas dels när det gäller tvångsgifte, del för att komma åt problematiken att det inte är en ensam förövare utan många personers påtryckningar och grupptryck.
  • Och hur kan vi påverka och stötta de som är en del av upprätthållarna av hederskulturen, så att de i första steget slutar att vara drivande och i andra steget motverkar hederskulturen. Praktiska pragmatiska steg för de som mer lever i gråzonen, men naturligtvis fullt stöd för de som helt väljer att bryta.
  • Att vi måste vara medvetna om att hedersvåldet, tex antal mordförsök med orsak i hederskulturens, inte är att ses som ett mått på hur mycket hederkultur det finns. Det säger bara hur många som ändå motsatt sig heders-normerna och fått betala det väl-uttalade prisen för det. Det säger inget alls om de som rättar sig i leden, just av rädsla för att få betala det priset.
  • Att i Sverige accepterar vi inte att någon försöker påverka någon annans beteende genom att hota med våld och död. OM vi anser att ett beteende behöver straffas, då verkar vi genom en gemensam lagstiftning och ett gemensamt rättsväsende. Vi accepterar inte att man har en egen lag, och tar den i sina egna händer.

Jag hoppas verkligen att vi ska bli än mycket bättre på att utrota hederskulturen. De utsatta ska känna att de har vårt fulla stöd, och de som verkar för att bevara och breda ut den hederskulturen ytterligare, de ska definitivt få känna att de verkligen inte är välkomna här. Instämmer till fullo att de ska dels straffas, dels utvisas.

Och avslutningsvis en liten fundering. Hur skulle vi se på detta om det var ”västerländska” ungdomar som tvingades in i tvångsäktenskap? Varför ska icke-västerländska ungdomar förväntas ha lägre förväntningar på kärleken och sin livspartner? För inte anser vi väl att det ligger i deras gener att acceptera detta på ett bättre sätt än ”oss” …

**********

Lite skrämmande referens siffror:

Enligt Ungdomsstyrelsen lever 70000 unga killar och tjejer under hedersförtryck – lågt räknat. Av dem uppskattas 8500 vara oroliga över att bli bortgifta. (SvD)

Och Newsmill har en serie i frågan

Annonser