Relativt ofta hör vi att tillväxten måste öka, och allt som oftast så kopplas det nästan enbart till att vi därmed säkrar jobben.

Men, förutom att hålla oss sysselsatta, så att vi som individer får egna inkomster och därmed ”kan stå på egna ben”, varför ska vi ha tillväxt för samhället som helhet?

Jag tycker absolut att vi ska sträva mot ökad tillväxt, men att vi bör fundera mer över vad vi faktiskt ska använda det ökade värdet till. Samt: Ska vi öka tillväxten till varje pris?

För att börja med det senare. Här gäller det att tänka till och sätta lagar och regler som gör att vi balanserar målet om ökad tillväxt med andra mål, så som miljömål, välbefinnande hos människor och djur o dyl.

Tillbaks till: Vad ska vi använda alla dessa ”tillväxtpengar” till? De som kanske är mest tydliga är de som anser att vi bör använda detta utrymme till att sänka arbetstiden. Jag håller inte med. Så länge vi har barnfattigdom, ännu större orättvisor internationellt, grov kriminalitet, missbruk, olösta sjukdomsfrågor osv, så länge vi har det så tycker inte jag att vi ska ha mage att lägga oss på sofflocket.

Samtidigt är det klart att det bör vara någon avvägning mellan ”individens lycka och självbestämmande” och hur vi gemensamt bidrar till att lösa gemensamma problem.

Naturligtvis är pengar en maktfaktor, den som bidrar till ökad tillväxt, ska han/hon själv få besluta hur dessa pengar ska användas? Vissa anser att en stor del ska hamna i skattesnurran, andra att det framförallt räcker att styra med lagar och regler, tex att du inte får använda pengarna till kriminell verksamhet.

Samtidigt får man inte glömma att det finns en rejäl drivkraft i att själv tillåtas hantera merparten av det extra-värde man åstadkommit.

Jag funderar på några mellanvarianter.

Den ena gäller framför allt att öka individens upplevda välfärd. Jag skriver upplevda eftersom alla inte definierar välfärd på samma sätt. Vissa anser att det är välfärd att få gå i pension tidigare, vissa att få högre utbildning betald och andra att få tillgång till vård som ligger utanför den allmänna vården. Om du föds rik, eller själv lyckas tjäna ihop extra pengar, ja då kan du ordna detta för dig. Men för att ytterligare jämna ut de orättvisor som ändå fortfarande finns, beroende på den ekonomiska ställningen i den familj du växer upp, ja då skulle vi, istället för att göra en allmän – likriktad välfärdssatsning, kunna låta individerna själva besluta vilken extra välfärd just de vill ha. Detta skulle kunna ordnas med ett typ-försäkringssystem. Så att när man blir vuxen så ges man ett antal ”försäkringspoäng” som man kan använda som premie i några förvalda  extra-välfärds-system. Man skulle också kunna tänka sig att ett av dessa alternativ är att ta ut hela eller delar av summan för att använda som startkapital i ett eget företag. Dvs vi skulle ha kvar typ dagens gemensamma välfärdsnivå, MEN när det finns budgetutrymme skulle vi inte använda det till att tex bara förbättra en viss del inom välfärden för oss alla, utan alla skulle själva välja hur denna extra välfärd skulle se ut för just dem.

För att hoppa till företag. Det är väl jättebra om företag växer (tjänar pengar) så länge de håller sig inom lagens och moralens gränser. Skulle vi tex kunna göra så att vi minskar skatten, men istället behöver investera en viss del inom valda välfärdsområden.

Oj oj nu är det nog bäst att påpeka att det där sista är inte direkt genomtänkt, men ville ändå dela den funderingen.

Återigen, så klart är det en maktfråga. Vem har makten att besluta över var tillväxt-pengar tar vägen. Stat/kommun/landsting, företag, individen. För visst har du som individ en stor del i var du konsumerar alternativt investerar.

Men kanske behöver vi inte börja med att lösa grå-zoons-frågorna. I mina ögon har vi fullt tillräckligt med de glasklara fallen. Jag tänker på extrem-lyx-konsumtion, samt de företag som driver den livsstilen.

Visst kan man få unna sig lite lyx ibland, men någon rimlighet bör det väl ändå vara när världen ser ut som den gör.

Avslutar denna filosofering med en positiv och en negativ sak. I det globala samhället som vi mer och mer går mot behöver vi fler och fler gemensamma spelregler för att sätta en konkurrens som driver vårt agerande åt önskat håll. En inte helt enkel uppgift! Samtidigt innebär globaliseringen att vi kommer närmare varandra och jag tror att fler och fler får upp ögonen för de orättvisor som finns och vill motverka dem.

Så, vilka välfärdsbitar ska få stryka på foten i finanskrisen och hur säkerställer vi att vi får igång en tillväxt och vad vill vi använda den till?

Och vem ska få bestämma vad i den frågan?

Jag tillhör de som inte har någon övertro till majoritetsbeslut i var och varannan fråga, utan mer ser detta med majoritetsbeslut som ett sätt att hålla alla tillräckligt nöjda och glada, inte nödvändigtvis det mest optimala beslutet för alla berörda.

En sammanfattning tillagd efter första publiseringen

Idag dryftar vi om hur stor andel som företag/individ respektive stat/kommun/landsting ska förfoga över. I mina funderingar lägger jag till en ny parameter, nämligen den att företag/individer får förfoga över mer än idag, men inom ”välfärdsgränser” satta av staten. Ja eller medborgarna om ni så vill, då det kanske låter mjukare.