Ja, nu har jag då läst Anne Rice bok Interview with the Vampiere. Filmen har jag sett några gånger tidigare, även om det är några år sedan.

Fast då funderade jag nog inte så mycket över den, utan njöt mer av filmen i stunden.

Jag tänkte inte ge mig på någon större analys nu heller, men är det inte lite märkligt att Louis, huvudpersonen och han som blir intervjuad, till synes inte gör något för att döva det uppenbara dåliga samvete han har för vampyrsläktet i allmänhet och sig själv i synnerhet. Varför inte göra något gott för att i sina egna ögon bidra till att rätta till balansen? Dessutom hade han mist sagt en hel del år på sig att klura ut och prova olika metoder för att komma ur sin ångest.

Och på tal om många år. Rimligtvis borde han hunnit bli väldigt vis. Och visst var han väl kunskapstörstande i början?

Tänk vad man rimligtvis skulle kunna åstadkomma om man levde så länge utan varken sjukdom eller att åldras. Klart att dilemmat med att inte tåla dagsljus sätter lite käppar i hjulen. Men inga oövervinnerliga.

Och det är väl just detta som intervjuaren ser, för visst är det så att vi ser på samma saker på olika sätt och har olika önskningar här i ”livet”.

Vissa som gör att vi kompletterar varandra, och tyvärr vissa som gör att vi förgör varandra.