Nu har jag sett filmen Simon och ekarna, men ännu inte läst boken. Blir onekligen lite nyfiken på hur karaktärerna framställs där. Skulle jag ha kvar samma bedömning av dem om jag läser boken. Lutar åt att jag nog får stilla min nyfikenhet. Men till dess tänkte jag skriva hur jag uppfattade karaktärerna, så som de gestaltas i filmen.

Men börjar med en helhetsbedömning. Eken är helt underbar! Jag verkligen älskar gamla träd! Överhuvudtaget blir det en hel del fina naturskildringar. I övrigt anser jag att filmen bekräftar att de flesta människor i grunden är goda och gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar och den kunskap de har att tillgå, men att det ändå inte alltid är så lätt att förstå sig på varandra.

Lite reflektioner över de olika karaktärerna. (Undrar om de var så tydliga arketyper i boken också, de flesta människor är väl ändå betydligt mer komplexa?)

Simon
En drömmare som var företagsam i början av filmen, för att få byta skola, men som inte verkar anse att han ska hjälpa till något hemma. Att bara ligga där och lyssna på otroligt hög musik, där han vet att valet av musik inte tilltalar de andra i huset, är i mina ögon högst egoistisk. Och hur kan denna tänkande individ samtidigt undgå att förstå att hans föräldrar gjorde det som de allra flesta föräldrar skulle gjort i de tiderna som var, dolde att han inte var deras son och att hans far var jude.

Simons icke-biologiske pappa
Erik är nog den jag anser som varmast och tryggast. Visst han blir emellanåt frustrerad, men inga gömda agendor. Han ser också det som allt för många i världen missar, att när livet är helt kaotiskt för en medmänniska så räcker det inte med medömkan utan man kan behöva ta över rodret ett tag. Naturligtvis på ett medmänskligt sätt! Så som han gjorde med Simons kompis.

Simons kompis
Slår mig att vi egentligen inte får lära känna honom något värst, förutom att vi får veta att han haft minst sagt traumatiska upplevelser i Tyskland, vilka gör sig påminda när nazisterna blir synliga även i Sverige. Samtidigt som även hans mor reagerar starkt.

Simons kompis mamma
Även hon har traumatiska händelser bakom sig åsamkade av nazisterna, men jag kan ändå inte sluta att tänka på det helt orättfärdiga svek som hennes man gjorde mot henne. Självklart blir det då så extremt mycket svårare att återhämta sig, och svek från nära gör oftast ondare än från främlingar.

Simons kompis pappa
Sveket jag syftar på är att han gifte sig med Simons mamma, enbart för att han egentligen var kär i systern, och han ville vara nära systern. I övrigt är han så klart snäll som uppmuntrar Simon och ”tar honom under sina vingar”. Men jag tycker han kunde ha gjort det på ett snyggare sätt gentemot föräldrarna. Man går inte in och så tydligt försöker ta föräldrarnas plats, flera gånger borde han gått via föräldrarna istället, då hade Simon högst troligen kunnat börja spela ett instrument. Den andra oförlåtliga saken var hans flörtande med Simons mamma. Man ger inte varken parfym eller stort fång med rosor till en gift kvinna, speciellt inte när det ligger högt över deras normal-nivå. Vad ville han egentligen? Ha henne till älskarinna? De var ju båda gifta.

Simons biologiska mamma
Hon var också väldigt varm, men tyvärr även ganska svag. Vilket hemskt öde att träffa sin stora kärlek för en kort tid, bli gravid, inte ha möjlighet att själv ta hand om barnet, och sedan få ett brev från fadern som du först långt långt senare får veta innehållet i. Vilken frustration att varken själv eller via  Simons ”föräldrar” komma på ett sätt att översätta brevet, samt frustrationen över att avsändaren inte översatt det till svenska innan det skickades. En liten undran från mig: Stod det möjligen ingen avsändare, så att de, utan att ha läst brevet, kunde skicka ett brev på svenska till Tyskland? Kanske får man veta det i boken?

Simon och ekarna. Det är definitivt ekarna som kommer att stanna kvar i mitt hjärta, å vad jag gärna skulle sitta där! Tur att jag åtminstone har stora lönnar här utanför vid kanalen.