mars 2012


Läste denna DN artikel S-väljarna är tillbaka – trots att Stefan Löfven ligger lågt, efter att jag skrivit min artikel om Reinfeldts ”huvudvärk”, där Löfven onekligen tillhör det som troligen ger Reinfeldt huvudvärk. I DN artikeln citeras bland annat Löfven på följande:

 – Det är klart att jag har behov av att använda tiden nu till att fundera ut hur vi ska utveckla vår näringspolitik. Vi kommer att utveckla politiken i vårmotionen. Så kommer Almedalen i juli och sedan höstbudgeten. Jag känner inget behov av att gå ut i medierna varje dag och prata om det.

Detta säger han som svar på Sofia Arkelstens Twitter:

Håkan Juholt hade många förslag. Några av dem var genomförbara, säger Fredrik. Nu har de bytt det mot tystnad

Farligt uttalande dels för att han högst troligen i sin väljarkårs ögon gör helt rätt i att gå metodiskt fram, dels för att: Om det nu var så att Arkelsten ville provocera Lövfen till oövertänkta uttalande, så har hon nog missbedömt honom rejält.

Dessutom är det snarare med uttalande som det han gett ovan som han vinner förtroende och väljare. Att han talar om planen och sedan genomför den. För jag tvivlar inte på att han kommer att genomföra den. Att jag sedan ändå inte kommer att rösta på honom är liksom en annan sak.

Och det allra bästa med Löfven är att han förhoppningsvis kommer att höja ribban när det gäller att först göra sin hemläxa, och sedan vara saklig och tydlig och visa att han vet vad han pratar om. Mycket farlig! För jag vill ha ett fortsatt borgligt styre, åtminstone i väntan på att majoriteten ska tycka som mig istället 😉

SvD listar vad de ser som Reinfelds sex största huvudvärksfrågor (SvD). Finns onekligen en del att välja bland så som barnfattigdom, skolresultat i fritt fall – nåja, i alla fall ingen trovärdig uppgång i sikte. Och det där problemet som vi vet kommer, men vi gärna inte orkar ta i. Jag tänker på vår ändrade åldersstruktur.

Nåja, de ”huvudvärkar” som SvD identifierat är följande, tillsammans med lite filosoferande från min sida:

  1. Saudiaffären
    Jag har inte hängt med i detaljerna, men hur svårt kan det vara? 1) Rimligtvis har man en enad linje för vad regeringen tycker rent generellt i frågor som dessa. Och den är rimligtvis väl kommuniserad, eller i alla fall dokumenterad. 2) När något som Saudiaffären blossar upp samlar man väl rimligtvis snabbt nyckelpersoner så att hela regeringen blir så påläst som möjligt i vad som har hänt. 3) Om man då upptäcker att något misstag begåtts så ursäktar man det och/eller förtydligare där man inte tycker att något misstag begåtts, även om andra anser så.
  2. Opinionen
    Ja är de inte väldigt osynliga/otydliga, eller har jag varit dåligt med i medierna? Och visst är det nytt läge nu, som kräver ny taktik. Kan inte påstå att jag hört så mycket från S-sidan heller, men en ganska kvalificerad gissning är att de nu sätter grunden och kommer att bli mycket farliga. Stefan Löfven känns som en mycket professionell och metodisk motståndare, som nu lägger upp deras program och strategi. För att också anknyta till första punkten: Vi lever i en snabbt föränderlig värld, där det många gånger är svårt att förutspå morgondagens rubriker. Då är det än mer viktigt att ha ett stabilt och genomarbetat program, så att man snabbt och professionellt kan hantera allehanda frågor som dyker upp. Tycker inte att regeringen lyckats så bra på den sista punkten. Och påminner mig om jag antar att jag borde läsa på programmet …
  3. Passivitet
    Hum tror jag klarade av den i punken ovan 🙂 Fast det är klart. Förutom att bli skickligare på att hantera allehanda oförutsedda frågor, så bör man så klart vara mer offensiv och sätta dagordningen själv. Lättare sagt än gjort, men trots allt självklart ett önskemål. Och om man har känsla för vad som engagerar så är det så klart till stor hjälp. Ja till och med en förutsättning.
  4. ”Kannibalismen”
    Klart jag vet att det där med samarbete, enighet och kommunikation inte alltid är så lätt. Men eftersom det är en nödvändighet i ett regeringssamarbete så borde det ligga alla parter varmt om hjärtat att man även kan hantera detta i valarbete. Det är väl egentligen bara två parametrar att hålla ordning på. 1) Stora penseldragen: Vad tycker vi allihop 2) Inom ramen för det: Vad kommer respektive parti att driva. Och sedan får röstsiffrorna avgöra vilket part som får störst tyngd för just sina hjärtefrågor.
  5. Jobben
    Ja vad händer här egentligen? Fas 3 är enligt mig en katastrof. Och hur tror man att man får sympatier/röster/respekt när man bara kör mantrat att antalet arbetande har ökat. När alla vet att det vedertagna sättet att mäta arbetslöshet är i procent. Ja, totala mängden i arbetsför ålder har ökat. So what? Antar att totala mängden som behöver äldrevård också ökat, så då borde ju arbetslösheten förväntats minska. Eller hur … Vilket påminner mig om ännu något jag ska läsa på om. Det där förslaget om sänkt ungdomslön. Jag är för en sänkt ingångslön, MEN den ska sedan relativt snabbt stegvis öka till ”vanlig” lönenivå. Tiden för att komma upp i vanlig lön skulle eventuellt kunna variera beroende på yrke. Och finns sånt som ”Akademikerpraktikant” nu för tiden? Gjorde att jag fick in foten på arbetsmarknaden. Kommer inte ihåg det ekonomiska upplägget men tror att arbetsgivaren betalade 1 000:- i månaden, att jag fick A-kassenivå, samt att det kunde pågå i 6 månader.
  6. Regeringsombildning
    Jag tror inte alls på att byta ut Reinfeldt. Byta till vem för det första? Dessutom tror jag inte ett ögonblick på att alla vill ha nytt hela tiden. Tror snarare att många vill ha erfarenhet, trovärdighet och stabilitet. Vilket förövrigt troligen är några av huvudingredienserna till Löfvens framgång.

Avslutar med att kasta in ett inlägg i barfattigdomsdebatten. Har precis Facbook-debatterat i ämnet så jag är lätt upprörd. För mig är det självklart att den relativa barnfattigdomen spelar roll, att vi säkerställer att alla barn i Sverige håller sig ovan den relativa fattigdomen gentemot andra barn i Sverige. Jag ser ingen motsättning i att vi har en del spridning i inkomst, men att vi ändå har en mer geleråtta-kurva än en normalfördelad kurva. Där nosen då så klart är kort och pekar åt vänster och svansen åt höger.

Och eftersom jag varken är bra på bildhantering, eller på att söka önskvärda bilder, så får ni här två bilder istället … Råttan ska dock vara betydligt tjockare.

 

Rent generellt anser jag att om vi föder upp/odlar kött/fisk så ska vi alltid fråga oss:

– Är det rimligt att tro att dessa djur tycker att det är ett liv värt att leva, samt att de avlivas på ett ”värdigt sätt”.

Självklart är det svårt att få svar, men det bör inte hindra oss för att ställa oss själva frågan och försöka tänka oss svaret.

I Norge inför man en ny lag som innebär att den odlade laxen ska få ett värdigare avslut på livet, då forskarvärden nu anges vara ense om att även fiskar känner smärta. De kommer visserligen inte få en smärtfri död, men en mindre smärtfylld än idag. Slag mot huvudet eller el blir det som gäller framöver. (SvD)

Min följdfråga, som inte tas upp i artikeln är: Men hur hanterar man den fisk som fångas vild? Jag antar att de får dö genom att de kommer upp i luften. Och eftersom uppenbarligen måste det vara en mer smärtsam metod än ”slag mot huvudet eller el”, för annars skulle rimligtvis denna enkla och billiga metod valts framför ”slag mot huvudet eller el”.

Hum och jag som till och med börjat tycka att skalade räkor tittar ledsamt på mig …

Decision Points av George W. Bush är väl mycket välskriven, och väldigt intressant.

Det är alltid intressant att få en inblick i hur stora makthavare resonerar, och vad de väljer att lyfta fram när de själva får en möjlighet att avgöra. Självklart är det Bush egen vy som ges.

Rekommenderas med andra ord varmt!

Dessutom ger denna typ av böcker en intressant tillbakablick över många historiska händelser under hans presidentskap, och de var onekligen många tuffa händelser att hantera under hans åtta år.

Jag är ingen Bushkännare, men det bestående intrycket som boken ger är att han verkligen älskar och vill skydda sitt land, samt att han inte räds att ta tag i tuffa frågor. Och karakteristiskt nog avslutar han boken med:

Finally, I thank the men and women of the United States military. …nobody did more to inspire me than those who wear the uniform of this country and their families. Their achivements will rank alongside those of the greatest generation in history, and the highest honor of my life was to serve as their commander in chief.

Den ger också en påminnelse om att livet sällan blir så som man tänkt sig. Inte hade han förväntat sig att han skulle bli känd för sina krigsinsatser. Han som hade tänkt göra avtryck snarare genom ”No Child left Behind” och ”Medicare”.