Nu har jag läst på lite om relativ barnfattigdom, och EU och jag verkar vara inne på samma spår. Jag har tidigare här talat om sträva efter en fördelning, likt en geleråtta som tittar åt vänster.

EUs definition går ut på att om du ser till allas inkomst i landet, ställer upp oss efter inkomst och ser vad den av oss som står i mitten har för inkomst. Sedan struntar du egentligen i hur inkomsterna ser ut för de som ligger över den inkomsten. Om alla ligger bara en krona över eller alla ligger tre gånger över. I detta sammanhang ser vi det i stället som så att de flesta barn ändå vill vara något så när jämställda merparten av sina jämnåriga.

Det mått EU fastnat för är att säga att bland den halvan av befolkningen med de lägre inkomsterna, där ska det inte finnas några barn som har mindre än 60% av vad den där personen har som stod i mitten.

Sedan ska vi så klart hålla koll på den absoluta fattigdomen också, typ billigaste taket, maten, kläderna. Men i ett land som vårt ligger förhoppningsvis ribban för relativ fattigdom högre än den absoluta fattigdomen.

Ett annat sätt att förklara är att om vi tar den halvan av befokningen som tjänar minst, så ska de med lägst inkomst ändå ha drygt hälften (60%) av vad den rikaste i den gruppen har som inkomst.

Och i ärlighetens namn: Ni som är föräldrar eller mor/farföräldrar vilken sorts fördelning skulle ni vilja se i era barn/barnbarns klasser? Och var skulle ni då vilja att just era barn befann sig i just sin klass? Eller om ni själva tänker tillbaks  på er egen grundskola.

Och jag hoppas ni inte önskar värre öden till andra barn här i landet, än det ni önskar era egna barn. Vi har trots allt skolplikt.

Och just detta att det är barn vi talar om kan inte poängteras nog. Vi bör kunna ge våra barn rimligt lika förutsättningar. När det gäller oss vuxna har jag definitivt inga problem med en större spridning, och att det får ligga mer i varje individs önskan och förmåga.