Jag har precis läst ut The Lake, av Banana Yoshimoto.

Jag tyckte väldigt mycket om den och funderar över vad det mer specifikt beror av.

Framförallt tilltalas jag av den äkthet och öppenhet som berättarrösten, tillika huvudkaraktären förmedlar. Men även av tempot i berättelsen, mer som en sång som stilla framförs och skänker ro.

Lite märkligt kan tyckas, för det finns ändå ett mörker som ligger på lut, men jag antar att det uppvägs av Chihiros stabilitet, att hon har en känsla för vad som är viktigt i livet.

Samtidigt är det spännande att läsa en bok från Japan och betryggande att konstatera att när det gäller hur vi tänker och fungerar så är det ändå enkelt att känna igen sig. Även om jag inte har samma erfarenheter eller ryggsäck som varken Chihiros eller Nakajima.

Samtidigt blir jag nyfiken på vad andra har att säga om boken, så nu ska jag googla lite 🙂

Annonser