maj 2012


Jag var ärligt talat lite orolig för Löfven, att han skulle vara rejält på hugget. Istället blev jag glatt överaskad av att Reinfeldt var tillbaks. Hoppas nu bara innerligt att Reinfeldt inte somnar till igen när motståndet visade sig mindre än vad i alla fall jag hade väntat mig. (SvD)

En annan glad överaskning var Lööf.

Humm än finns det hopp för en fortsatt Allians! 🙂

Inte för att jag instämmer i allt de vill, utan för att de extremt mycket bättre än alternativet.

Men visst är det väl märkligt hur så många av partiledarna, som ändå kan förväntas vara ganska pålästa personer, ändå verkar tro att vi bor i vår egna lilla damm. Detta trots att vi är så import/exportberoende och trots att vi faktiskt starkt påverkas av vilka som väljer att komma hit eller flytta härifrån. Jo jag vet att några påpekanden framfördes, men det är knappast så att den insikten genomsyrar frågorna i övrigt.

Vi behöver konkurenskraftig utbildning, vi behöver konkurenskraftiga företagsvillkor, vi behöver konkurenskraftiga företag, vi behöver företag som beskattas i Sverige.

Och självklart har vi råd att på ett värdigt sätt stötta de mest utsatta i vårt samhälle! Tänker just nu framför allt på barn i destruktiva miljöer, personer som av olika anledningar hamnat i missbruk, psykiskt sjuka samt de bland våra äldre som behöver vårt stöd.

Jag tror på skattefinansierad vård i privat regi, med ett regelverk som missgynnar gamarna och gynnar de som en gång gav sig in i vården, just för att de värnade patienten, så att de på enklast möjliga sätt nu också kan få bedriva privat vård.

Det är dessa personer, med hjärtat på det rätta stället, jag vill se som entreprenörer inom vården.

Ja, vad ska vi ha vår tillväxt till? Och kanske ännu intressantare: Vem ska få ta det beslutet?

Just nu blev jag triggad av Paulina Neuding artikel En provocerande medmänsklighet, där hon, liksom jag, tar sig för pannan över att vissa inte hittar viktigare saker att förfasa sig över än att vissa kvinnor tar större ansvar för sina sjuka föräldrar än män.

Den fråga som poppade upp hos mig är återigen denna frågan: Jamän vad ska vi använda vår tillväxt till? I det stora hela är vårt land rimligt välmående, och jämförelsevis har vi inga gigantiska klasskillnader.

Skulle vi då inte kunna unna oss att få ta hand om våra anhöriga, om det är så att vi vill och i övrigt har möjlighet?

Rent samhällsekonomiskt och om jag fokuserar på ompysslandet av föräldrar: Det är väl sällan det är ”arbetsuppgifter” som professionella kan göra så värst mycket snabbare/bättre? Så, om vi jämför lönekostnad för personal med vaf-peng (Vård Av Förälder) från Försäkringskassan, så blir det säkert oftast så att lönekostnaden för personal är lägre.

Men hallå! Är det verkligen så vi vill prioritera?

Jag ser ingen risk i att vi i och med vaf skulle tvinga in varken döttrar eller söner i något, utan snarast att vi skulle öka våra valmöjligheter.

För varför ska det ses som ett straff att ta hand om sina barn eller sina föräldrar? När det faktiskt finns alternativ! (Samhället kan, om vi vill, ta hand om våra föräldrar, och vi har alla möjligheter att själva avgöra att bli föräldrar.)