Ja, vad ska vi ha vår tillväxt till? Och kanske ännu intressantare: Vem ska få ta det beslutet?

Just nu blev jag triggad av Paulina Neuding artikel En provocerande medmänsklighet, där hon, liksom jag, tar sig för pannan över att vissa inte hittar viktigare saker att förfasa sig över än att vissa kvinnor tar större ansvar för sina sjuka föräldrar än män.

Den fråga som poppade upp hos mig är återigen denna frågan: Jamän vad ska vi använda vår tillväxt till? I det stora hela är vårt land rimligt välmående, och jämförelsevis har vi inga gigantiska klasskillnader.

Skulle vi då inte kunna unna oss att få ta hand om våra anhöriga, om det är så att vi vill och i övrigt har möjlighet?

Rent samhällsekonomiskt och om jag fokuserar på ompysslandet av föräldrar: Det är väl sällan det är ”arbetsuppgifter” som professionella kan göra så värst mycket snabbare/bättre? Så, om vi jämför lönekostnad för personal med vaf-peng (Vård Av Förälder) från Försäkringskassan, så blir det säkert oftast så att lönekostnaden för personal är lägre.

Men hallå! Är det verkligen så vi vill prioritera?

Jag ser ingen risk i att vi i och med vaf skulle tvinga in varken döttrar eller söner i något, utan snarast att vi skulle öka våra valmöjligheter.

För varför ska det ses som ett straff att ta hand om sina barn eller sina föräldrar? När det faktiskt finns alternativ! (Samhället kan, om vi vill, ta hand om våra föräldrar, och vi har alla möjligheter att själva avgöra att bli föräldrar.)