januari 2013


Barnfattigdomsdebatten är visst igång igen. Bra! (SvD)

Jag har inte helt följt med denna gång, men passar på att länka till tidigare artiklar.

Sammanfattningsvis är min ståndpunkt:

  • Barn ska så klart ha det absolut nödvändigaste, så att de inte svälter osv
  • MEN det är också viktigt att de i sitt sammanhang inte är en allt för udda fågel sett till deras familjs ekonomiska situation. Jag gillar definitionen som går i stil med att om vi utgår från medianvärdet för en familj i det givna området, dvs om det bor 100 familjer i området och vi radar upp dem efter ekonomisk situation hur ser då den ekonomiska situationen ut för familjen på plats 50? Om vi sedan beräknar vad som är 20% av den summan så vill jag helst inte hitta någon familj alls som har en ekonomisk situation som ligger lägre än dessa 20%. Och definitivt inga familjer med barn!

Om sedan nivån ska ligga på exakt 20%, exakt hur beräkningarna ska göras, det är mindre intressant. Jag struntar även i vad vi nu skulle benämna den, även om jag tycker att relativ fattigdom är en rättvisande benämning.

Av vad jag kommer ihåg av tidigare debatter så har vi hittills inte ens lyckats övertyga om att ”punkt nummer två ovan” är ett problem som vi bör åtgärda.

Skrämmande, för inte ens vuxna brukar vara speciellt bekväma  med att dag ut och dag in (inte bara som tillfällig besökare) vara i så stort underläge.

Märk väl, att detta sätt att se inte utesluter att alla de där 51 till 100 i exemplet ovan har en ekonomisk situation som är hur många gånger högre som helst, än de 1 till 50 familjerna.

Dvs lite mer lika på botten, med möjlighet för spretighet på toppen, dvs en geleråtta 🙂 rent matematiskt sett 🙂

Som tittar åt vänster så klart!!!

Är det av bristande mattekunskaper, bristande empati eller bristande inlevelseförmåga gällande framtida samhäll-s och individproblem som gör att inte fler inser att båda dessa punkter behöver utrotas???

 

Annonser

Nu var det en stund sedan jag läste ur 1Q84, men hittills är det ändå den bästa bok jag läst på väldigt länge.1q84

Läste precis vad jag hade skrivit om ”The Lake” och påmindes om att det i mångt och mycket är samma egenskaper i The Lake och i 1Q84 som göra att jag faller 🙂

Tonfallet, takten, igenkännandet. Är det en tydlig signal på att jag faktiskt är väldigt svensk 😉 Många framhåller ju likheten mellan den japanska och svenska kulturen.

Vilken till exempel visas på detta sätt när olika länder mappas gentemot hur sekulära de är respektive i hur hög grad de tar överlevnad som självklar och istället fokuserar på självförverkligande.

Men tillbaks till 1Q84. Jag läste den som triologi och förälskade mig i båda huvudkaraktärerna.

Det är visserligen fantacy men eftersom karaktärerna är vanliga, och det egentligen bara är vissa omständigheter som är annorlunda, så bör den ändå tilltala de icke science-fiction-frälsta. Eller så kan man så klart välja att se det som inte stämmer med vår vanliga verklighetsuppfattning mer symboliskt.

Kan det även vara detta att både 1Q84 och The Lake innehåller ensamma personer? Det påpekas ganska ofta att vi svenskar är ensamma. Och jag antar att det är avigsidan av vårt sociala skyddsnät som upprätthålls av det allmänna, där alla ska behandlas lika ( i alla fall i teorin). Istället för att varje individ måste våra betydligt fler kontakter för att på så sätt själv bygga upp det där skyddsnätet efter bästa förmåga.

Mycket retsamt att det tyvärr verkar fungera så!

Och något som gjorde mig nyfiken. Jag har verkligen inte läst så många japanska böcker. I praktiken denna, The Lake, samt en bok till av Murakami: Kafka vid stranden. Den senaste kommer jag inte ihåg så väl, men i de två första så finns det starka inslag som berör sekters förödande konsekvenser. Hur mycket problem har Japan med sekter?

Vilket dessutom får mig att fundera över: Hur mycket problem har vi själva (Sverige) med sekter?

Något som jag ändå till största delen har fört något gott med sig är väl att vi i dessa sekulariserade samhällen ändå tenderar att se mer till barnens bästa, än att ensidigt hänvisa till att de är en ren familjeangelägenhet.

Inser ändå att jag är påverkad av min Svenska uppväxt där jag instämmer i de flesta människors syn på att samhällssynen rent generellt är bättre än vad olika sekter tycker och tänker. Vissa samhällen/kulturer kan ju onekligen i sig själva klassas som sekteriska, om man i det begreppet lägger att man inte tillåts tänka själv eller söka andra vinklingar på saker och ting.

Och språket! Och tempot! 🙂 Bara myser när jag tänker på det 🙂

För min del: Dags att leta reda på fler böcker av Murakami 🙂 Fast först ska jag återkomma med några kommentarer på både Gulag och Mordet på Folke Bernadott. See you 🙂

Jakten mot nollpunkten är en både rolig och självutlämnande bok.

Jakten mot nollpunkten

Men det jag nog mest fascineras av är hur jag i vissa stycken så totalt kan känna igen mig och förstå, medans jag i andra delar av hans tankegångar, känsloreaktioner och val i livet absolut inte fattar någonting.

Den får mig att åter reflektera över detta med arv och miljö. Hur händelser i livet (miljö) får vissa personer med ett visst arv att gå åt ena hållet, och andra personer med helt andra egenskaper att gå åt ett helt annat håll.

Hur händelser som tedde sig extremt negativa och destruktiva i stunden, ändå på lång sikt kan visa sig haft en väldigt positiv påverkan. Tyvärr är just den kopplingen extremt svår att förutspå!

Inte konstigt att den inte finns: Den perfekta guiden i barnuppfostran

Ååå här kan det faktiskt passa att jag äntligen kommenterar på ett uttryck jag har svårt för, nämligen:

Det som inte dödar härdar

Tja, som jag är inne på ovan så kan ju så faktiskt vara fallet, men sedan har vi ju de som faller och liksom blir kvar, som aldrig blir härdade. Hur kul är det … Å andra sidan så står det väl inget om varken tidsaspekt eller ”kul-het” i uttrycket. Så kanske ska man läsa det rent krasst som så, att när du är påväg nedåt så kan det antingen sluta i att du dör, eller så dör du inte och då är det i sig ett bevis på att du härdats och är på väg uppåt. Nej för krystat i min mening.

Slutar nog här, blev för deprimerande att tänka på.

Men De Geers bok rekommenderas 🙂 Är som sagt rolig och själv tycker jag alltid (?) det är intressant att få läsa hur andra tänker och klurar och sedan väljer att agera. Nåja, eller i andra ordningen, dvs agerar och sedan tänker … 😉