Nu var det en stund sedan jag läste ur 1Q84, men hittills är det ändå den bästa bok jag läst på väldigt länge.1q84

Läste precis vad jag hade skrivit om ”The Lake” och påmindes om att det i mångt och mycket är samma egenskaper i The Lake och i 1Q84 som göra att jag faller🙂

Tonfallet, takten, igenkännandet. Är det en tydlig signal på att jag faktiskt är väldigt svensk😉 Många framhåller ju likheten mellan den japanska och svenska kulturen.

Vilken till exempel visas på detta sätt när olika länder mappas gentemot hur sekulära de är respektive i hur hög grad de tar överlevnad som självklar och istället fokuserar på självförverkligande.

Men tillbaks till 1Q84. Jag läste den som triologi och förälskade mig i båda huvudkaraktärerna.

Det är visserligen fantacy men eftersom karaktärerna är vanliga, och det egentligen bara är vissa omständigheter som är annorlunda, så bör den ändå tilltala de icke science-fiction-frälsta. Eller så kan man så klart välja att se det som inte stämmer med vår vanliga verklighetsuppfattning mer symboliskt.

Kan det även vara detta att både 1Q84 och The Lake innehåller ensamma personer? Det påpekas ganska ofta att vi svenskar är ensamma. Och jag antar att det är avigsidan av vårt sociala skyddsnät som upprätthålls av det allmänna, där alla ska behandlas lika ( i alla fall i teorin). Istället för att varje individ måste våra betydligt fler kontakter för att på så sätt själv bygga upp det där skyddsnätet efter bästa förmåga.

Mycket retsamt att det tyvärr verkar fungera så!

Och något som gjorde mig nyfiken. Jag har verkligen inte läst så många japanska böcker. I praktiken denna, The Lake, samt en bok till av Murakami: Kafka vid stranden. Den senaste kommer jag inte ihåg så väl, men i de två första så finns det starka inslag som berör sekters förödande konsekvenser. Hur mycket problem har Japan med sekter?

Vilket dessutom får mig att fundera över: Hur mycket problem har vi själva (Sverige) med sekter?

Något som jag ändå till största delen har fört något gott med sig är väl att vi i dessa sekulariserade samhällen ändå tenderar att se mer till barnens bästa, än att ensidigt hänvisa till att de är en ren familjeangelägenhet.

Inser ändå att jag är påverkad av min Svenska uppväxt där jag instämmer i de flesta människors syn på att samhällssynen rent generellt är bättre än vad olika sekter tycker och tänker. Vissa samhällen/kulturer kan ju onekligen i sig själva klassas som sekteriska, om man i det begreppet lägger att man inte tillåts tänka själv eller söka andra vinklingar på saker och ting.

Och språket! Och tempot!🙂 Bara myser när jag tänker på det🙂

För min del: Dags att leta reda på fler böcker av Murakami🙂 Fast först ska jag återkomma med några kommentarer på både Gulag och Mordet på Folke Bernadott. See you🙂