maj 2014


Ömsesidig respekt och ödmjukhet. Vad betyder det i invandringsfrågan?

För mig innebär det att vi ska sträva efter ömsesidig respekt och ödmjukhet, både inom och utom landet.

Naturligtvis har vi störst ansvar för våra egna medborgare.

Samtidigt anser jag att vi i Sverige är bland de som kommit längst i världen när det gäller just ömsesidig respekt och ödmjukhet, speciellt om vi i begreppet även lägger in djur och natur och kommande generationer.

Det betyder inte alls att vi är i mål, men en bra bit på väg. Däremot tycker jag att vi emellanåt är oförsiktiga med dessa landvinningar och allt för lätt tar dem för givna. Samtidigt är det bara att titta bakåt i vår egna historia, eller runt omkring oss i världen för att se att vi borde vara något mer aktsamma.

På min sida ”En bättre värld” skriver jag bl a

För att ta ett axplock av vad jag vill värna så är det öppenheten och tilliten mellan både individer och individer och myndigheter, att vi i stor utsträckning bedömer utan hänsyn till kön, etnicitet och sexualitet. Yttrandefriheten, allemansrätten, offentlighetsprincipen och meddelandefriheten är tunga hörnstenar. Religionsfriheten är också viktig, men minst lika viktigt är att utövandet är underordnat de övriga fri och rättigheterna.

Vilka vi ska välkomna respektive avvisa beror i hög grad på hur de vill och kan bidra till ovanstående.

En annan viktig aspekt är mängden av nya personer som släpps in. Många anser, med rätta, att ovanstående levnadsvillkor är eftersträvansvärda. Se bara hur flyktingströmmarna går. Vilket betyder att fler knackar på vår dörr än vad vi mäktar ta emot.

Här råder det stor oenighet i allt från att vi ska ha öppna gränser till att vi ska avisa våra utrikesfödda medborgare. Något jag tycker mig höra allt för lite om i den debatten är hur vi undviker att bygga upp en framtida krutdurk. Redan nu bubblar det och ryker en hel del i våra utanförskapsområden, och dessa växer dessutom. Och då har gemene man i Sverige det idag ändå relativt bra, vilket betydligt minskar risken för motsättningar. Men vad innebär detta vid en eventuell nedgång i ekonomin, då olika gruppers behov ställs än mer mot varandra? Var hamnar solidariteterna då?

De som uttalar sig om vilken mängd vi ska välkomna bör med andra ord inte bara se till vilka de själv skulle trivas med, utan även beakta vilka som nuvarande medborgare vill välkomna.

Avslutningsvis: Igår såg jag ännu en gång filmen Anna och Kungen där Anna kommer som lärarinna till Siam, för att undervisa kungens barn. De kulturella skillnaderna är stora, men viljan hos båda är stor, vilket gör att de lyckas hantera de missförstånd som dyker upp. Utmaningen när det gäller ett helt land är: Hur får vi den stora merparten att vilja få en integration att fungera? Och då tänker jag inte på påtvingad eller köpt vilja, utan fri vilja.

Anna och Kungen

Anna och Kungen

Sverige kommer aldrig att kunna rädda alla världens nödställda på egen hand, men vi kan ändå bidra till en bättre värld. Framför allt genom att vara ett föregångsland i de frågor jag nämnt samt dela med oss av våra kunskaper. Naturligtvis ska vi även vara ett föregångsland när det gäller att hjälpa nödställda på plats och välkomna nödställda hit, men i båda dessa fall får vi samtidigt inse hur små vi trots allt är. Och varken vi eller världen vinner något på att vi är extrema, utan vi bör vara i samklang med våra Europeiska vänner.

I artikeln Tillit beskriver jag närmare hur jag anser att tillit skapas och behålls, vilket naturligtvis också är applicerbart på relationen mellan medborgare i ett land och de som vill vill besöka, flytta hit respektive bli medborgare.

I ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” får Lena Andersson läsaren att närmare reflektera över makt och skuld i ett ojämlikt förhållande.

Ester är van att vara rationell, men så slår först förälskelsen och sedan besattheten till. Hugo, föremålet för förälskelsen, är visserligen intresserad, men inte förälskad.

Förblindad av förälskelsen kan inte Ester varken förstå eller acceptera att Hugo inte är fullt lika intresserad som hon är. Samtidigt saknar hon själv insikt i att hon kan såra sin före detta man, och lägger inte heller någon möda på att tänka närmare på den saken. Vi kan ana att det samma gäller en inneboende.

Mitt i sin irrationalism tar Ester ändå sin tillflykt till just rationalismen. Hon filosoferar och resonerar och säger som i ett mantra att hon vill bara förstå. Samtidigt är hon fast i sin egna världsbild. Hon varken vill eller förmår att se tillvaron så som den är, utan tolkar ständigt om den.

Fast Hugo med all tydlighet visar att han inte är lika intresserad så förmår hon inte att bryta.

Varför bryter då inte Hugo på ett tydligare sätt? Är han elak? Snarare attraherad, dum-snäll, spontan och oaktsam skulle jag vilja säga. På de oförälskades vis funderar han inte tillnärmelsevis så mycket på relationen. Och i det lilla han möjligen reflekterar så ser han inte hur han ger några falska förhoppningar. Någon gång kanske han tänker tanken att han inte borde uppmuntra Ester, men när de ses glömmer han dessa intentioner. Han är trots allt intresserad av att ha en relation med henne, även om den inte ser ut så som hennes version.

Det Lena Andersson också visar är att varken Ester eller Hugo är mer än människor. Och i detta förhållande verkar det vara Ester som har svårast för att acceptera det faktumet. Hugo å sin sida verkar ha svårast för att se den makt han har över Ester.

Jag tror att båda ser den andre som den starke i deras förhållande.

Att hata är en känsla, och en känsla kan knappast förbjudas. Men i vilken grad har man rätt att uttrycka sin känsla?

Jag tänker på den pågående diskussionen om troll på nätet.

I princip anser jag att man ska kunna få uttrycka sitt hat på ett ”civiliserat” sätt.

Vad är då civiliserat? Våld och hot om våld är definitivt uteslutet och ska självklart vara kriminellt. Det är inte bara att ses som ett angrepp på individen utan på hela vårt öppna samhälle.

Däremot får man nog vara beredd på lite kraftuttryck. Vi kan inte lagstifta om att alla ska vara vältaliga. Jag antar att vi hamnar i gråzonen där kraftuttrycken blir allt för personliga och där tonen antyder hot om våld.

Vad har då internet haft för del i trollens framfart? Jag tror att en förklaring är den ökade öppenheten mellan olika gruppers åsikter, tillsammans med lättheten att kommentera direkt. Finns det då något gott som trollen för med sig? Om inte annat så visar de att någon/något upprört dem mycket. Sedan att de kan tyckas uttrycka sig klumpigt är en annan sak.

Jag tror vi kommer att lära oss att hantera de ”icke våldsbejakande” trollen på nätet. Det främsta vapnet, som jag ser det, är att inte börja spela på deras villkor, utan skriva och uppträda för att få de sympatier man faktiskt själv valt att värdesätta.

Det gäller att välja sina strider, likväl som att välja sina domare.

Troll som ”bara” stör en diskussion ska så klart ”bara” stängas ute. Det finns ingen rättighet som säger att andra måste diskutera med en, speciellt inte om man inte uppför sig något så när civilicerat.

Och åter igen: Troll som hotar med våld är helt oacceptabelt!

 

”Tillit mellan individer och individer och samhälle.” Det är något jag vill värna, men hur bygger man och värnar detta?

Tillit grundar sig på erfarenhet.

Både mellan två individer, men också när det gäller en individs tillit till nya människor eller till samhället. Naturligtvis blir vi även påverkade av det vi hör och ser.

Men respekten måste vara ömsesidig. Och med ett visst mått av ödmjukhet.

Det kan inte bara vara den ena parten som visar respekt och den andra som utnyttjar. Som i alla relationer så får man turas om och ta ett steg i taget. Med ödmjukheten syftar jag på att man även måste tillåta varandra och sig själv att göra vissa misstag.

Men det är inte alla som vill bygga tillit, eller ge respekt, då behöver vi ibland kunna lyfta frågan till ”en instans vi har tillit till”. Som barn kan det innebära att gå till föräldern, i skolan att gå till läraren och i vuxenvärlden att vända sig till vårt gemensamma rättssystem. Helt enkelt någon/något där vi litar på att ”den instansen” kommer att hantera situationen bättre än vi själva klarar av.

Här behövs det trappsteg. Både när det gäller instanser, men framförallt att man inte väntar för länge att markera om någon blir mer och mer respektlös. Här tycker jag mig se att vi är inne på fel väg i Sverige. Jag tänker både på barnuppfostran, i skolan och tex gentemot våldsbejakande politiska extremister.

Men bygger man tillit med vilka regler och konsekvenser som helst? Naturligtvis inte. En viktig ingrediens är att det absoluta flertalet av de berörda känner att det är till för att hjälpa dem, och att de själva skulle låta sig dömas under samma regelverk.