I ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” får Lena Andersson läsaren att närmare reflektera över makt och skuld i ett ojämlikt förhållande.

Ester är van att vara rationell, men så slår först förälskelsen och sedan besattheten till. Hugo, föremålet för förälskelsen, är visserligen intresserad, men inte förälskad.

Förblindad av förälskelsen kan inte Ester varken förstå eller acceptera att Hugo inte är fullt lika intresserad som hon är. Samtidigt saknar hon själv insikt i att hon kan såra sin före detta man, och lägger inte heller någon möda på att tänka närmare på den saken. Vi kan ana att det samma gäller en inneboende.

Mitt i sin irrationalism tar Ester ändå sin tillflykt till just rationalismen. Hon filosoferar och resonerar och säger som i ett mantra att hon vill bara förstå. Samtidigt är hon fast i sin egna världsbild. Hon varken vill eller förmår att se tillvaron så som den är, utan tolkar ständigt om den.

Fast Hugo med all tydlighet visar att han inte är lika intresserad så förmår hon inte att bryta.

Varför bryter då inte Hugo på ett tydligare sätt? Är han elak? Snarare attraherad, dum-snäll, spontan och oaktsam skulle jag vilja säga. På de oförälskades vis funderar han inte tillnärmelsevis så mycket på relationen. Och i det lilla han möjligen reflekterar så ser han inte hur han ger några falska förhoppningar. Någon gång kanske han tänker tanken att han inte borde uppmuntra Ester, men när de ses glömmer han dessa intentioner. Han är trots allt intresserad av att ha en relation med henne, även om den inte ser ut så som hennes version.

Det Lena Andersson också visar är att varken Ester eller Hugo är mer än människor. Och i detta förhållande verkar det vara Ester som har svårast för att acceptera det faktumet. Hugo å sin sida verkar ha svårast för att se den makt han har över Ester.

Jag tror att båda ser den andre som den starke i deras förhållande.