”Tillit mellan individer och individer och samhälle.” Det är något jag vill värna, men hur bygger man och värnar detta?

Tillit grundar sig på erfarenhet.

Både mellan två individer, men också när det gäller en individs tillit till nya människor eller till samhället. Naturligtvis blir vi även påverkade av det vi hör och ser.

Men respekten måste vara ömsesidig. Och med ett visst mått av ödmjukhet.

Det kan inte bara vara den ena parten som visar respekt och den andra som utnyttjar. Som i alla relationer så får man turas om och ta ett steg i taget. Med ödmjukheten syftar jag på att man även måste tillåta varandra och sig själv att göra vissa misstag.

Men det är inte alla som vill bygga tillit, eller ge respekt, då behöver vi ibland kunna lyfta frågan till ”en instans vi har tillit till”. Som barn kan det innebära att gå till föräldern, i skolan att gå till läraren och i vuxenvärlden att vända sig till vårt gemensamma rättssystem. Helt enkelt någon/något där vi litar på att ”den instansen” kommer att hantera situationen bättre än vi själva klarar av.

Här behövs det trappsteg. Både när det gäller instanser, men framförallt att man inte väntar för länge att markera om någon blir mer och mer respektlös. Här tycker jag mig se att vi är inne på fel väg i Sverige. Jag tänker både på barnuppfostran, i skolan och tex gentemot våldsbejakande politiska extremister.

Men bygger man tillit med vilka regler och konsekvenser som helst? Naturligtvis inte. En viktig ingrediens är att det absoluta flertalet av de berörda känner att det är till för att hjälpa dem, och att de själva skulle låta sig dömas under samma regelverk.