Ömsesidig respekt och ödmjukhet. Vad betyder det i invandringsfrågan?

För mig innebär det att vi ska sträva efter ömsesidig respekt och ödmjukhet, både inom och utom landet.

Naturligtvis har vi störst ansvar för våra egna medborgare.

Samtidigt anser jag att vi i Sverige är bland de som kommit längst i världen när det gäller just ömsesidig respekt och ödmjukhet, speciellt om vi i begreppet även lägger in djur och natur och kommande generationer.

Det betyder inte alls att vi är i mål, men en bra bit på väg. Däremot tycker jag att vi emellanåt är oförsiktiga med dessa landvinningar och allt för lätt tar dem för givna. Samtidigt är det bara att titta bakåt i vår egna historia, eller runt omkring oss i världen för att se att vi borde vara något mer aktsamma.

På min sida ”En bättre värld” skriver jag bl a

För att ta ett axplock av vad jag vill värna så är det öppenheten och tilliten mellan både individer och individer och myndigheter, att vi i stor utsträckning bedömer utan hänsyn till kön, etnicitet och sexualitet. Yttrandefriheten, allemansrätten, offentlighetsprincipen och meddelandefriheten är tunga hörnstenar. Religionsfriheten är också viktig, men minst lika viktigt är att utövandet är underordnat de övriga fri och rättigheterna.

Vilka vi ska välkomna respektive avvisa beror i hög grad på hur de vill och kan bidra till ovanstående.

En annan viktig aspekt är mängden av nya personer som släpps in. Många anser, med rätta, att ovanstående levnadsvillkor är eftersträvansvärda. Se bara hur flyktingströmmarna går. Vilket betyder att fler knackar på vår dörr än vad vi mäktar ta emot.

Här råder det stor oenighet i allt från att vi ska ha öppna gränser till att vi ska avisa våra utrikesfödda medborgare. Något jag tycker mig höra allt för lite om i den debatten är hur vi undviker att bygga upp en framtida krutdurk. Redan nu bubblar det och ryker en hel del i våra utanförskapsområden, och dessa växer dessutom. Och då har gemene man i Sverige det idag ändå relativt bra, vilket betydligt minskar risken för motsättningar. Men vad innebär detta vid en eventuell nedgång i ekonomin, då olika gruppers behov ställs än mer mot varandra? Var hamnar solidariteterna då?

De som uttalar sig om vilken mängd vi ska välkomna bör med andra ord inte bara se till vilka de själv skulle trivas med, utan även beakta vilka som nuvarande medborgare vill välkomna.

Avslutningsvis: Igår såg jag ännu en gång filmen Anna och Kungen där Anna kommer som lärarinna till Siam, för att undervisa kungens barn. De kulturella skillnaderna är stora, men viljan hos båda är stor, vilket gör att de lyckas hantera de missförstånd som dyker upp. Utmaningen när det gäller ett helt land är: Hur får vi den stora merparten att vilja få en integration att fungera? Och då tänker jag inte på påtvingad eller köpt vilja, utan fri vilja.

Anna och Kungen

Anna och Kungen

Sverige kommer aldrig att kunna rädda alla världens nödställda på egen hand, men vi kan ändå bidra till en bättre värld. Framför allt genom att vara ett föregångsland i de frågor jag nämnt samt dela med oss av våra kunskaper. Naturligtvis ska vi även vara ett föregångsland när det gäller att hjälpa nödställda på plats och välkomna nödställda hit, men i båda dessa fall får vi samtidigt inse hur små vi trots allt är. Och varken vi eller världen vinner något på att vi är extrema, utan vi bör vara i samklang med våra Europeiska vänner.

I artikeln Tillit beskriver jag närmare hur jag anser att tillit skapas och behålls, vilket naturligtvis också är applicerbart på relationen mellan medborgare i ett land och de som vill vill besöka, flytta hit respektive bli medborgare.