juli 2014


Jag kan förstå att tanken på att inga skattepengar ska hamna i skatteparadis är tilltalande. Men måste vi för den saken skull förbjuda alla vinster i välfärden? Här är några olika aspekter att ta i beaktande:

Redan utan privat vård, skola och omsorg så slutar en betydande del av våra skatte pengar i privata vinster, tex privata byggföretag, bostadsbolag, läkemedelsföretag, och städbolag som anlitas av stat, kommun eller landsting.

Bör vi inte framförallt fokusera på själva avtalen? Det vill säga hur vi beställer utbildning, vård och omsorg på ett sätt som gör att vi får det vi vill ha, och att det dessutom går att verifiera inom rimlig tid. Här borde vi dessutom säkerställa att vi alltid har ett krav på meddelandefrihet som ett upphandlingskriterie. Höga vinster bör dessutom leda till närmare granskning dels för att säkerställa att inga avtalsbrott skett, dels för att lära. Finns säkert fler kriterier som går att lägga till.

Många anser att det är svårare att följa upp kvalitén på tjänster än på produkter, dvs att det skulle vara svårare att beställa rätt kvalitet och att följa upp när det gäller tjänster. Här är jag tämligen övertygad om att det finns mer kunskap och erfarenhet än vad stat, kommun och landsting använder sig av.

Hur är det tex med transparensen? Information om vilken kvalitet som stat, kommun respektive landsting har upphandlat av en viss aktör bör rimligen vara en offentlig handling, men hur lättillgänglig är denna information? Som brukare ska det vara lätt att avgöra vad du kan vänta dig enligt avtalet, och lätt att bedöma vem som brustit när du inte är nöjd, dvs om ditt missnöje bottnade i det skrivna avtalet, eller i uppfyllandet av avtalet.

Och inte att förglömma: Valfriheten för oss som brukare när det finns flera aktörer att välja mellan, samt valfriheten hos er som jobbar inom skola, vård och omsorg när det finns flera arbetsgivare att välja mellan. Eftersom dessa branscher är kvinnodominerade så blir frågan även en kvinnofråga, där fler kvinnor ges möjlighet att starta eget, samt klättra rent lönemässigt.

Så: Fokusera mer på avtalsskrivning och tidig uppföljning, för att få bort de som missbrukar dagens system. Istället för att straffa alla.

Kan träben bara brännas i krig? Jag vill verkligen inte tro att så är fallet, men om vi tittar oss om i världen och sedan jämför det med de problemställningar som ges tid och energi i länder så som Sverige så blir jag nedstämd.

Här verkar vi mest fokusera på vem som ska känna sig mest kränkt eller förbisedd, samtidigt som världen har både barnsoldater, barnprostitution, barnäktenskap, extrem fattigdom och liknande lidanden, inklusive att leva i våld eller under hot om våld.

Är det verkligen så att vi själva måste möta plågor som får oss att sluta pilla oss i naveln för att vi ska lägga ifrån oss våra träben?

Frågan blir: Hur går vi mot en värld utan krig, utan att på vägen snubbla på alla dessa träben? För visst kommer vissa delar av världen få fred tidigare än andra, och hur får vi då de delarna att hitta en balans mellan att njuta av freden och säkerställa att de inte blir ett lättfångat byte?

För visst kan man i fredstid tillåta sig själv att emellanåt sitta där och pilla sig i naveln, men man får inte glömma att titta upp emellanåt.

Anna von Bayern och Hans Rosling, två uppfriskande sommar- respektive vinterpratare i P1.

Länk till Anna von Bayerns sommarprat

Länk till Hans Roslings vinterprat

Jag har inte så många sommar- respektive vinterpratare att jämföra med, men jämfört med vårt vanliga svenska mediebrus så var de som sammet mot mina stackars mediaöron.

Anna von Bayern

Anna fokuserar bland annat på vikten av att få diskutera olika frågor, och risken med att hamna i först självcensur, och sedan diktatur, om dessa diskussioner inte tillåts tas. Hon tycker liksom jag att PK-fåran i Sverige är oroväckande smal.

Hans vill få oss att se att mänskligheten faktiskt går framåt på flera områden så som barnfattigdom, utbildning, barnadödlighet. MEN att det inte kommer att fortsätta ske bara av sig självt.

Tänk om fler kunde sätta in dagens händelser i ett större sammanhang och fundera över vilka frågor som är dagens stora frågor.

Själv brottas jag ofta med frågan vad just jag kan göra för att bidra till att vi får behålla, och gärna utvidga de landvinningar vi gjort i världen när det gäller att utrota den extrema fattigdomen, slaveriet, barnprostitution och barnsoldater. Och hur jag kan bidra till att vi får behålla (gärna utöka) den yttrandefrihet vi har och att ingen ska dömas eller behandlas utifrån sin etnicitet, sitt kön eller sin sexuellaläggning.

På sätt och vis är”Ömsesidig respekt och ödmjukhet” både ett medel och ett mål i detta fall.

Ännu en påminnelse om svårigheten att avgöra om ens handlingar verkligen bidrar med att förändra i önskad riktning.

På ”Herkules-tid” fanns det inte så många källor att tillgå som idag, men grundproblematiken är densamme: Vem ska man lita på?

Tex vem/vad är nutidens största hot? Det beror så klart på vart man vill komma. Står Fi, Putin, ISIS, Boko Haram eller resistenta bakterier för det största hotet mot yttrandefriheten, könskriget, dödligheten (medellivslängden) eller möjligheten att få fortsätta med den livsstil vi vant oss vid i Sverige? Och hur vet man att om man stöttar/bortser från någon av dem att man då inte samtidigt får med sig något oönskat på köpet.

Herkules och hans vänner ingick i ett förbund där de faktiskt fick det de blivit utlovade, men deras agerande hade haft en bieffekt de inte alls hade räknat med.

Den stora skillnaden med att titta på film och att betrakta verkligheten är onekligen den att när man tittar på film så vet man hur lång tid det är kvar på filmen, och man kan oftast gissa rätt på om man kan förvänta sig ett lyckligt slut eller ej.

Verkligheten är något mer komplex, det är väl därför det är så skönt att dyka in i filmens värld emellanåt 🙂

Framförallt en tydlig påminnelse om att när två etniska grupper möts så finns det goda och destruktiva krafter i båda grupperna.

Apornas_planet

Och att den största svagheten bland de goda är deras naivitet – att tro allt för gott både om alla ”de egna” och alla ”de andra”. Istället för att bortse från etniciteten och låta tilliten växa fram och bygga på erfarenhet.

Vi påmindes även av klassikern att de som önskar en konflikt mellan de etniska grupperna själva iscensätter en händelse som tillsynes gör dem till offer. Allt för att vinna över ”mittenflocken” som följer vemhelst som råkar ha makten för tillfället.

Relaterad artikel: Tillit