Kan träben bara brännas i krig? Jag vill verkligen inte tro att så är fallet, men om vi tittar oss om i världen och sedan jämför det med de problemställningar som ges tid och energi i länder så som Sverige så blir jag nedstämd.

Här verkar vi mest fokusera på vem som ska känna sig mest kränkt eller förbisedd, samtidigt som världen har både barnsoldater, barnprostitution, barnäktenskap, extrem fattigdom och liknande lidanden, inklusive att leva i våld eller under hot om våld.

Är det verkligen så att vi själva måste möta plågor som får oss att sluta pilla oss i naveln för att vi ska lägga ifrån oss våra träben?

Frågan blir: Hur går vi mot en värld utan krig, utan att på vägen snubbla på alla dessa träben? För visst kommer vissa delar av världen få fred tidigare än andra, och hur får vi då de delarna att hitta en balans mellan att njuta av freden och säkerställa att de inte blir ett lättfångat byte?

För visst kan man i fredstid tillåta sig själv att emellanåt sitta där och pilla sig i naveln, men man får inte glömma att titta upp emellanåt.