Vissa anser inte att vi ska ställa svaga grupper mot varandra, eller svaga individer mot varandra. Självklart vore det fantastiskt om vi kunde hjälpa alla, men nu har vi tyvärr ändligt med resurser och för att kunna fördela dessa resurser på ett så bra sätt som möjligt så behöver vi få jämföra olika gruppers eller individers behov. Och vilken verkan olika hjälpmetoder har dels direkt på de som akut behöver hjälpen, dels på andra.

Jag tänker såhär. Om vi har en budget och det uppstår nya oförutsedda behov, då får vi fråga oss:

  1. Kan vi skapa mer intäkter för att täcka dessa nya behov, tex genom lån eller om det skulle gå att höja någon skatt, ändra någon reglering eller ändra målet för tex sysselsättning, inflation, hur mycket vi ska ha i reserv osv. Och utvärdera konsekvenserna av dessa ändringar tex hur det påverkar Sverige respektive världen.
  2. Om det visar sig att vi faktiskt kan skapa ett större utrymme så bör vi fråga oss vilka som har störst behov av det utrymmet, och om det visar sig att vi inte kan skapa ett sånt utrymme så behöver vi också fråga oss vilka som har störst behov i fall vi skulle behöva omfördela.
  3. I båda fallen får vi utvärdera konsekvenserna på kort respektive lång sikt, och naturligtvis har (1) och (2) även en direkt påverkan mellan varandra som man måste ta hänsyn till.

Det är naturligtvis lättare att fördela ”nya pengar i budgeten” än att ta direkt från de som redan blivit utlovade. Men egentligen blir problematiken densamma, att vi har en lista med olika åtgärder som vi vill kunna genomföra och om det kommer in ett nytt behov så måste vi avgöra var i denna stapel av behov som just det behovet hör hemma.

Om det tex plötsligt visar sig att Sverige har ett extra utrymme i budgeten på 48 miljoner kronor under en fyra års period så kan man nog vänta sig att de grupper som fått beskedet ”nej det finns inget utrymme för er i årets budget” att de undrar i sitt stilla eller sitt arga sinne varför det inte fanns plats för dem, men när sedan andra kom så fanns det plötsligt utrymme. Jag tänker framförallt på de barn och unga som växer upp i utanförskapsområden.

Jag ser att Sverige bara kan ha en ytterst marginell påverkar på att förbättra världen via ekonomiska medel, däremot anser jag att vi kan och att vi bör exportera den största tillgång vi har i detta landet: Tilliten mellan individer och tilliten mellan individen och myndighet/samhälle. Men det förutsätter parallellt att vi samtidigt värnar om den i Sverige.

Relaterade artiklar:

 

Advertisements