oktober 2014


Love and hate, with an unknown touch of reality. Can it be better?

Dracula Untold is a strong movie. Then, as these days, children are taken away from their families to become soldiers. This particular child did return. He was strong, had a lot of love for his people and family, and he wanted to keep the peace.drac-son-2

Tragically enough he faced a new dilemma. Not all the neighbours wanted peace. So, which sacrifices shall one be prepared to take to keep the peace? What options do one have? Even this is questions we still are asked.

But Dracula got an unusal offer and he handled it wisely. I wish we had more men and women like Dracula these days, saving our children from slavery.

The movie also reminded me that it is now time for me to finish reading In Search of Dracula, The History of Dracula and Vampires, by Raymond T. Mc Nally and Radu Florescu.

In Search of Dracula

In Search of Dracula

Oj oj nej inte ska vi dra alla över en kam. Eller?

Eller hur gör vi egentligen i praktiken? Många vurmar för att vi inte ska döma utifrån kön, etnicitet eller sexuelläggning. Och att vi inte heller ska döma utifrån det land eller den kultur som en individ kommer ifrån. Vilket jag till fullo instämmer i!

Men det jag inte får ihop är hur man sedan ändå klumpar ihop dessa grupper och antingen ser alla individer i gruppen i negativ eller positiv dager. Plötsligt spelade visst dessa attribut stor roll.

Varför inte en mer nyanserad bild? Kan gemene svensk inte hålla isär att en grupp kan ha generella attribut, men att en individ i den gruppen faktiskt kan avvika rejält. Efter vad jag förstått så är det oftast fler likheter mellan tex könen, än vad det är likheter bland kvinnor respektive bland män.

Ibland kan vinklingen säkert ha att göra med nyhetsvärdet, dvs att det tex har ett högre nyhetsvärde att säga att kvinnor är bättre beslutsfattare än män. Än att säga att de som kan utnyttja båda sin vänstra och högra hjärnhalva samtidigt är bättre beslutsfattare. Det senare blir liksom så komplicerat och tråkigt. Just nu tänkte jag på en artikel jag läste i morse i New York Times.

Avslutar med min klassiker: Skyller på svenska skolan som inte lärt ut statistik …

Visst, det dör personer världen över hela tiden. Människor lider världen över hela tiden. Men betyder det att vi måste stå handfallna? Visst gör vi en del, men gör vi rätt saker?

Samma gamla knäckefråga: Vad vill vi egentligen? Utrota fattigdom och maktmissbruk? Skapa en relativ fördel för sig själv och sina närmaste? Jag antar att de flesta försöker sig på någon kombination av dessa.

Emellanåt ser jag det som att de konstruktiva krafterna vs de destruktiva krafterna ligger och skvalpar kring 50/50 strecket, men att de goda kraftera, sett i ett längre perspektive, trots allt är vinnare. Men det går frustrerande långsamt! Och i korta perspektiv (historiskt sett) så blir det ibland så klart bakslag.

Just nu tänker jag framförallt på Ebola, Islamism (tex IS) samt slaveriet Om vi håller oss inom Sveriges landsgränser så är det de utsatta barnen och unga jag tänker på. Det frustrerande gällande Sveriges utmaningar är att vi rimligtvis skulle kunna göra något åt det problemet, om vi bara ville. Men det är ingen röststark grupp 😦 😦 😦 men fortfarande en skam för ett land som vill kalla sig välfärdsstat.

Men tillbaks till de frågor som tycks oövervinnerliga. Till och med ebola känns hanterligt i jämförelse med islamism och slavhandel. När det gäller ebola verkar världen börja vakna till och än så länge verkar det finnas en chans att motåtgärderna ska hinna komma fram innan bola sprider sig rejält. Och det är inte bara den sjuke själv som drabbas oftast lämnar hen en familj kvar. Många barn har redan blivit föräldralösa. Dessutom lamslås ekonomin.

Islamism. Just nu framförallt IS. Tillsynes står omvärlden och tittar på. Jag har inte följt hur diskussionerna gått i andra länder, knappt följt den här, men en kommentar som bet sig fast var ”Ja men de håller ju alltid på att slå ihjäl varandra i någon del av världen …” Och det är ju sant. Men betyder det att vi ska luta oss tillbaks? Dels tror jag på närhetsprincipen, dels är det rent folkmord. Här skulle jag länka till ett youtube klipp jag såg igår med budskapet: Vi har lyft upp Hitlers nazism som ondskan personifierad och sagt mantrat ”Aldrig igen”, men se nu vad som pågår. Vi får dessutom dagliga videoklipp så ingen kan säga att vi inte vet vad som pågår.

Hur är det? Kan vi inte släppa bilden av att Hitler var den ondaste, så ingen annan behöver motas? Ett annat mantra är att islam är en kärleksfull religion och om du säger något annat så är du islamofob och rasist. Båda ungefär lika illa stämplar att få på sig, så i valet mellan att stämplas som islamofob/rasist och vara en medmänniska för de som idag riskerar att slaktas så verkar allt för många välja att blunda och möjligen skänka en tanke att någon annan kan ta tag i den besvärliga frågan.

Ska väl i ärlighetens namn påpeka att jag knappast gjort jättemycket själv. Min ångest och frustration hjälper dem ju så klart föga. Så det enda lilla jag bidrar med än lite Facebook inlägg och kommentarer, samt en och annan artikel.

Är det värsta som kan hända att man dör? Beror så klart på hur döden sker, men tänkte nu gå över till ämnet slaveri. Vilket förövrigt IS också ägnar sig åt. Slaveri. Det finns i många former. Vi har skuldslaveri, de som föds in i slaveri, tvångsäktenskap, trafficking. Här är det så ofantligt många människor, och så utbrett att jag blir alldeles matt och förtvivlad. Slaveriet finns i så många former. Tänker på barnsexslavar och barnsoldater, men även på de barn som hålls inlåsta på fabriker. Hur ska de ens ha en aning om hur livet ser ut i övriga världen och vilka rättigheter de har. Eller framförallt vad de kan göra för att ta sig ur. Men naturligtvis är det vi vuxna som måste agera.

Är det för att det är så ofattbart som det blir så ohanterligt?

Och vad bör Sverige gör åt dessa situationer? Och vad bör varje enskild svensk göra? I Sverige har vi en tradition av höga skatter, och där viss del av skatteintäkterna går till bistånd. Hade Sverige som helhet bidragit mer om varje enskild individ istället själv placerade en andel i något eller några av de erkända biståndsorganen? Eller skulle vi vara så ovana vid den situationen att det inte skulle fungera?

Jag antar att de flesta är för någon kombination av ändrad värdegrund, långsiktiga åtgärder a la ”ge inte fisk utan lär ut hur man fiskar”, samt direkt akuta åtgärder. Trixet är hur vi vill fördela och vilka vi ska hjälpa kortsiktigt då det inte går att hjälpa alla.

Avslutningsvis: Jag är nog i det stora hela väldigt överens med FN om vilka prioriteringar som världssamfundet ska göra Tyvärr har de allt för få resurser då hela systemet bygger på att de ingående ländernas goda vilja. Och naturligtvis är inget land så piggt på att bidra så mycket att den egna maktpositionen påverkas. Visst en ändring på någon placering hit eller dit, men inga stora relativa förändringar.

Hum skulle väl vara Sverige då som verkar aspirera på att hoppa ned en hel del pinnhål 😦 😦 😦

Nej, nu blev jag för deprimerad över Sveriges agerande, och framförallt det förväntade kommande agerandet, så jag avslutar här.

Får nog återkomma i om vi inte borde ha ett nedrustningsavtal när det gäller konsumtion. Får grunna på den, för att slippa tänka på Svenska regeringen.

 

 

 

Det är många som slänger sig med vikten av människors lika värde, men det är sällan jag får uppfattningen att de alls tänkt igenom vad de menar.

Eller menar de faktiskt som det verkar: Att alla människor är lika mycket värda oberoende av hur de har hanterat sin livssituation?

För mig är det självklart att döma andra utifrån samma måttstock, och den måttstocken består inte av kön, etnicitet eller sexuelläggning. Eller rättare sagt: Jag dömer inte någon utifrån de förutsättningar hen fick med sig när hen föddes, utan utifrån hur hen har förvaltat de förutsättningarna i den kontext hen befunnit sig i.

En måttstock är att hålla sig till lagar och regler. Men ser man globalt så instämmer jag inte. Däremot tycker jag att västvärldens syn på rätt och fel i det stora hela stämmer med min uppfattning. Men givet att man håller sig inom råmärkena för västvärldens lagstiftning så har jag en ytterligare måttstock.

Så vad består då min måttstock av? För mig är den så självklar och sitter i ryggmärgen att jag får svårt att sätta ord på den. Men som ni nog förstår så bygger den på mina ledord om ömsesidig respekt och ödmjukhet. Dvs att man respekterar sig själv och andra, inklusive djur och natur. Ömsesidigheten är viktig, man ska inte sträva efter ensidig respekt. Men om någon är intolerant ska man vara intolerant tillbaks. Man ska inte heller bara se till den som skriker högst och vill få mest. Jag vill premiera människor som drar åt win-win hållet, på individ, lokal samt global nivå. Och i den bedömningen lägga in vilka förutsättningar de agerat eller uttalat sig under. Någon som till exempel uttalat sig för 200 år sedan, hens uttalande får så klart sättas i kontexten av vad som ansågs politiskt korrekt eller nytänkande på den tiden. Hur mycket en 30 årig småbarnsfar kan förväntas göra för den globala fattigdomen får så klart sättas i kontexten av vilka ekonomiska, utbildningsmässiga och tidsmässiga förutsättningar han har.

Varför tar jag med detta om ödmjukhet? Det är för att jag tycker att man behöver se till det stora hela. Att man måste tillåta vissa misstag. Inte minst hos sig själv.

En annan aspekt jag anser ofta blandas ihop i dessa sammanhang är: Om vi alla är lika värda så har vi alla lika rätt till allting.

Jag inser nu att jag inte direkt tänkt igenom hur jag ser på rätten till naturtillgångar. När börjar ”Finders keeper” gälla? Men om vi övergår till de värden som skapats av människor så anser jag att den/de människor som skapat något också ska ha något att säga till om vilka som ska få överta det värdet. Jag är tämligen övertygad om att de allra allra flesta känner mer för det nära fåtalet, än för den globala massan. Därmed inte sagt att man inte kan engagera sig och känna empati med en grupp som rent geografiskt befinner sig långt borta. Jag tror därför att mänskligheten kommer att gå fortast framåt om varje individ har en relativt stor påverkan på vilka som kommer att komma till godo av det värde hen skapar. Oberoende av om det är via de intäkter individen direkt förfogar över, eller via den skatt som hen indirekt påverkar via valsedeln.

Hur gör du själv när du träffar en ny människa? Visst finns det vissa yttre attribut som säger en del; vilken frisyr eller vilka kläder personen valt. Men det kan man ju ta mer som en intressant iakttagelse, utan att lägga allt för mycket vikt vid. Samtidigt har hjärnan en viss förmåga att gå på den lilla information den råkar ha. Så här gäller det mer att komma ihåg att man i början har väldigt oberäkneliga uppgifter och göra sig beredd på att ha ett öppet sinne så att man kan ändra sig. Vilken attityd går du in med? Den överlägsna nedvärderande? Den underlägset undergivne? Eller med ett öppet sinne där du förutsätter att ni två är jämlika tills du vet mer?

Ååå hittade precis Pelle Snygg och barnen i Snaskeby av Ottilia Adelborg. En klar favorit från när jag var barn. Helt i stil med Elsa Beskow. Tänk om vi kunde få oss en Pelle till dagens skolor för att införa studiero.

Här kommer berättelsen 🙂 Det var ungefär denna nivå av spänning jag klarade av på den tiden, och så blev det ju ett lyckligt slut. Fina bilder och rim gjorde så klart sitt till 🙂

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

scanned image

De tio böcker som påverkat mig mest. Top of my head skrivet i den ordning jag tror mig ha läst dem:

 

Jag skrev precis om Svenska skolan – Ett sorgebarn. Grundproblematiken är egentligen likartad för den ökande psykiska ohälsan hos våra unga.

Om man inte ens får med sig följande i sitt bagage från uppväxten in i vuxenvärlden, ja då ökar utsattheten rejält:

  • Självdisciplin så att du vid behov har några enkla rutiner att återgå till. Jag tänker på sov, mat och motionsvanor.
  • Förmågan att hantera olika motgångar i livet. Från katastrofen att inte få kasta boll inomhus, till besvikelsen över att inte få fortsätta att gå i samma klass som bästa kompisen.
  • Insikten och förmågan att stå emot att bara följa med dit vinden blåser, vilket i sin tur underlättas av om man har en idee om vad man vill

Detta underlättas så klart om vuxenvärlden föregår med gott exempel. Och det är verkligen si och så med den saken. Ett annat sätt att se det är att vi inte ska curla våra barn, samtidigt som vuxenvärlden ändå ska finnas där och lotsa när det behövs och i yttersta yttersta undantagsfall ta över en stund.

Så från det stora flertalet av unga, där man rimligtvis kan förvänta sig att föräldrarna ger detta, till de barn och unga som växer upp under mer extrema förhållanden. Jag tänker på de som växer upp i relativ fattigdom, de som blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, eller där någon nära utsätts Här verkar det finnas otroligt mycket mer att göra i det Sverige som nog de flesta anser vara en välfärdsstat. Men denna del skulle jag vilja säga är vår största skamfläck. Och i valet bevärdigades den knappt med ett ord.

Dessa barns utsatthet måste identifieras tidigt. Jag är tämligen övertygad om att både dagis och skolpersonal redan idag ser de tidiga tecknen. Den stora frågan är hur vi sedan agerar. Finns det tex ett tillräckligt förtroende för rektor och/eller social och/eller skolsyster för att ens ta frågan vidare? Och för de som då får frågan i sitt knä: Vilka möjligheter har de? Och här, precis som i skolartikeln jag just skrev: Hur delar man med sig av erfarenheter? Vilka metoder fungerar i olika situationer?

Sverige har bedrivit socialhjälp länge nog för att ha kunnat samla på sig och utvärderat många olika metoder.

Om allt ändå inte går som det ska, ja då ska det så klart finnas en bra barn och ungdomspsykiatri, utan köer alls!

För hur kan det ens vara möjligt att vi låter barn och unga vänta på hjälp? När de i de allra allra flesta fallen borde fått hjälp månader och år innan den där kötiden ens började sitt räknande.

Förebygg

Fånga upp tidigare

Noll kötid till professionell hjälp

Hej igen, glömde ju skriva min absoluta käpphäst. Den att samhället idag ger helt orimliga förväntningar på lycka.

Nästa sida »