Jag skrev precis om Svenska skolan – Ett sorgebarn. Grundproblematiken är egentligen likartad för den ökande psykiska ohälsan hos våra unga.

Om man inte ens får med sig följande i sitt bagage från uppväxten in i vuxenvärlden, ja då ökar utsattheten rejält:

  • Självdisciplin så att du vid behov har några enkla rutiner att återgå till. Jag tänker på sov, mat och motionsvanor.
  • Förmågan att hantera olika motgångar i livet. Från katastrofen att inte få kasta boll inomhus, till besvikelsen över att inte få fortsätta att gå i samma klass som bästa kompisen.
  • Insikten och förmågan att stå emot att bara följa med dit vinden blåser, vilket i sin tur underlättas av om man har en idee om vad man vill

Detta underlättas så klart om vuxenvärlden föregår med gott exempel. Och det är verkligen si och så med den saken. Ett annat sätt att se det är att vi inte ska curla våra barn, samtidigt som vuxenvärlden ändå ska finnas där och lotsa när det behövs och i yttersta yttersta undantagsfall ta över en stund.

Så från det stora flertalet av unga, där man rimligtvis kan förvänta sig att föräldrarna ger detta, till de barn och unga som växer upp under mer extrema förhållanden. Jag tänker på de som växer upp i relativ fattigdom, de som blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, eller där någon nära utsätts Här verkar det finnas otroligt mycket mer att göra i det Sverige som nog de flesta anser vara en välfärdsstat. Men denna del skulle jag vilja säga är vår största skamfläck. Och i valet bevärdigades den knappt med ett ord.

Dessa barns utsatthet måste identifieras tidigt. Jag är tämligen övertygad om att både dagis och skolpersonal redan idag ser de tidiga tecknen. Den stora frågan är hur vi sedan agerar. Finns det tex ett tillräckligt förtroende för rektor och/eller social och/eller skolsyster för att ens ta frågan vidare? Och för de som då får frågan i sitt knä: Vilka möjligheter har de? Och här, precis som i skolartikeln jag just skrev: Hur delar man med sig av erfarenheter? Vilka metoder fungerar i olika situationer?

Sverige har bedrivit socialhjälp länge nog för att ha kunnat samla på sig och utvärderat många olika metoder.

Om allt ändå inte går som det ska, ja då ska det så klart finnas en bra barn och ungdomspsykiatri, utan köer alls!

För hur kan det ens vara möjligt att vi låter barn och unga vänta på hjälp? När de i de allra allra flesta fallen borde fått hjälp månader och år innan den där kötiden ens började sitt räknande.

Förebygg

Fånga upp tidigare

Noll kötid till professionell hjälp

Hej igen, glömde ju skriva min absoluta käpphäst. Den att samhället idag ger helt orimliga förväntningar på lycka.