Det är många som slänger sig med vikten av människors lika värde, men det är sällan jag får uppfattningen att de alls tänkt igenom vad de menar.

Eller menar de faktiskt som det verkar: Att alla människor är lika mycket värda oberoende av hur de har hanterat sin livssituation?

För mig är det självklart att döma andra utifrån samma måttstock, och den måttstocken består inte av kön, etnicitet eller sexuelläggning. Eller rättare sagt: Jag dömer inte någon utifrån de förutsättningar hen fick med sig när hen föddes, utan utifrån hur hen har förvaltat de förutsättningarna i den kontext hen befunnit sig i.

En måttstock är att hålla sig till lagar och regler. Men ser man globalt så instämmer jag inte. Däremot tycker jag att västvärldens syn på rätt och fel i det stora hela stämmer med min uppfattning. Men givet att man håller sig inom råmärkena för västvärldens lagstiftning så har jag en ytterligare måttstock.

Så vad består då min måttstock av? För mig är den så självklar och sitter i ryggmärgen att jag får svårt att sätta ord på den. Men som ni nog förstår så bygger den på mina ledord om ömsesidig respekt och ödmjukhet. Dvs att man respekterar sig själv och andra, inklusive djur och natur. Ömsesidigheten är viktig, man ska inte sträva efter ensidig respekt. Men om någon är intolerant ska man vara intolerant tillbaks. Man ska inte heller bara se till den som skriker högst och vill få mest. Jag vill premiera människor som drar åt win-win hållet, på individ, lokal samt global nivå. Och i den bedömningen lägga in vilka förutsättningar de agerat eller uttalat sig under. Någon som till exempel uttalat sig för 200 år sedan, hens uttalande får så klart sättas i kontexten av vad som ansågs politiskt korrekt eller nytänkande på den tiden. Hur mycket en 30 årig småbarnsfar kan förväntas göra för den globala fattigdomen får så klart sättas i kontexten av vilka ekonomiska, utbildningsmässiga och tidsmässiga förutsättningar han har.

Varför tar jag med detta om ödmjukhet? Det är för att jag tycker att man behöver se till det stora hela. Att man måste tillåta vissa misstag. Inte minst hos sig själv.

En annan aspekt jag anser ofta blandas ihop i dessa sammanhang är: Om vi alla är lika värda så har vi alla lika rätt till allting.

Jag inser nu att jag inte direkt tänkt igenom hur jag ser på rätten till naturtillgångar. När börjar ”Finders keeper” gälla? Men om vi övergår till de värden som skapats av människor så anser jag att den/de människor som skapat något också ska ha något att säga till om vilka som ska få överta det värdet. Jag är tämligen övertygad om att de allra allra flesta känner mer för det nära fåtalet, än för den globala massan. Därmed inte sagt att man inte kan engagera sig och känna empati med en grupp som rent geografiskt befinner sig långt borta. Jag tror därför att mänskligheten kommer att gå fortast framåt om varje individ har en relativt stor påverkan på vilka som kommer att komma till godo av det värde hen skapar. Oberoende av om det är via de intäkter individen direkt förfogar över, eller via den skatt som hen indirekt påverkar via valsedeln.

Hur gör du själv när du träffar en ny människa? Visst finns det vissa yttre attribut som säger en del; vilken frisyr eller vilka kläder personen valt. Men det kan man ju ta mer som en intressant iakttagelse, utan att lägga allt för mycket vikt vid. Samtidigt har hjärnan en viss förmåga att gå på den lilla information den råkar ha. Så här gäller det mer att komma ihåg att man i början har väldigt oberäkneliga uppgifter och göra sig beredd på att ha ett öppet sinne så att man kan ändra sig. Vilken attityd går du in med? Den överlägsna nedvärderande? Den underlägset undergivne? Eller med ett öppet sinne där du förutsätter att ni två är jämlika tills du vet mer?