november 2014


Stefan Ingvarsson tar upp frågan: Under vilka omständigheter skulle vi själva kunna förvandlas till mördare?

Exemplet som tas upp är från Polen under andra världskriget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6021617

Mitt något filosoferande svar är: Visst tror jag att jag skulle kunna mörda för att försvara mig eller mina närmaste. Troligen även för att försvara oskyldiga. Jag skulle nog även kunna tänka mig att vara bödel till de som jag anser vara bland de värsta förövrarna. Just nu ligger så klart IS högt på den listan. Men läste nyligen igen om Gulag och visst får den ”kulturen” i alla fall mig att fundera över den mänslikga naturen.

Men skulle jag kunna dra alla över samma kam utifrån deras etnicitet, eller geografiska tillhörighet eller familjetillhörighet? Jag vill i alla fall inte tro det. Jag har ett starkt individualistiskt drag, som jag gärna vill tro håller i sig även.

Och vem vet, kanske just den individualistiska synen är något jag fått med mig från efterkrigstidens fokusering på hur det kan gå när man slutar se individen för dess egna handlingar, och istället dömmer hela grupper.

Avslutar med det lilla passuset att jag skiljer på grupptillhörigheter som individen själv aktivt har valt, och grupptillhörigheter som man föds in i eller inte haft något reelt val att välja.

Aborter är med rätta ett känsligt ämne, men det betyder inte att vi inte ska kunna diskutera det. Just nu pågår en diskussion gällande om vårdpersonal ska kunna anhålla om att slippa utföra aborter.

Direkt hugger meningsmotståndarna till och vinklar det så som att alla som är för att tillmötesgå en sådan önskan automatiskt är abortmotståndare. (Aftonbladet)

Jag anser att om man vid sin anställningsintervju anger att man inte kan tänka sig utföra aborter, eller utföra aborter efter en viss vecka, och om det finns utrymme att godkänna den önskan. Ja då får det bli ett bland andra kriterier att väga in när man ska anställa.

Om man däremot är anställd och börjar få betänkligheter, då kan man begära men också få ta koncekvenserna av att få avslag, dvs att man kan behöva avbryta sin anställning.

Passar samtidigt på att ange vad jag tycker i abortfrågor i övrigt.

  • Jag anser att den nuvarande abortlagstiftningen i det stora hela är bra, men …
    • Tiden för när kvinnan själv får besluta om abort bör sänkas eftersom den nu ligger skrämmande nära när fostren kan vara livsdugliga
    • När foster måste aborteras av speciella skäl, vilket de inte får göra om de kan vara livsdugliga, så kan de ändå i undantagsfall leva upp till en timme. Här bör vi som i andra länder avliva dessa foster innan de aborteras, för säkerhetsskull. Även om de bara är livsdugliga i en timme så ska de hanteras värdigt. (Dagens Medicin)
  • Förbättra rutinerna. Vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det orimliga väntetider för abort. Det är helt oacceptabelt med tanke på hur snabbt fostren växer.
  • Sist men inte minst. Jag anser att det är ofattbart att vi har så mycket aborter givet att vi har både sexualundervisning och en uppsjö olika preventivmedel att välja på. Är dock inte så insatt i frågan att jag kan ge något förslag på hur vi ska komma tillrätta med detta. Antar att dilemma ligger i att försöka ge budskapet: Akta dig för att bli oönskat gravid, MEN om du ändå blir gravid och väljer att utföra en abort så ska du inte skämmas för det.

Men tillbaks till ursprungsfrågan. Finns det någon som tror att om vi öppnar upp för att man vid anställningstillfället ska få ges ett undantag att utföra abort, eller utföra abort efter viss tid, ja då skulle vi plötsligt få brist på personal som utför abort.

Finns verkligen den risken??? Jag har svårt att tro det.