januari 2015


Vilks och Charlie är tyvärr inte de enda som fått känna på islamismens intolerans mot yttrandefrihet, men Vilks var stort här i Sverige då för fyra år sedan och Charlie är definitivt högaktuellt just nu.

Jag läste precis ett inlägg jag gjorde kring Lars Vilks Låt det bli en väckarklocka som vi undkom med rena förskräckelsen.

Tyvärr undkom vi inte Charlie attaken.

Men för att backa tillbaks fyra år. Har vi använt väckarklockan? Har vi haft en öppen diskussion kring vilket samhälle vi vill ha, vilka värderingar som behöver delas?

Mest verkar Sverige fokuserat på rasism och feminism, vilket kan definieras precis så som avsändaren önskar. Där main-stream-media snarare stöttat tanken att vi inte ska kränka (dvs ett steg mot att minska yttrandefriheten). Orättvisor ska bekämpas, men debatten i Sverige har i mina ögon främst liknant ett pillande-i naveln-perspektiv. Som tur är finns det undantag, men i det stora hela.

Tyvärr har jag själv inte haft möjigheten att vara direkt pådrivande, men de värderingar jag anser att vi framförallt bör värna och verka för att de snarare sprids i världen än tvärt om, de är:

  • Tryckfrihet och yttrandefrihet, där vi inte får ge efter för lättkränkta individer och grupper. Det är skrift och ord, inte våld. Hot om våld är däremot så klart otänkbart!
  • Att bedömmas utifrån samma premisser oberoende av kön och etnicitet
  • Inom ramen för de ovanstående finns religionsfriheten. Det är mycket viktigt att hierarkin inte är tvärt om!

Avslutningsvis vill jag hänvisa till John Kerrys uttalande direkt efter Charlie-attacken, vilket jag till fullo instämmer i. Men samma här, vi behöver diskutera vad vi menar med civiliserat. Vad vill vi?

John Kerry, in remarks he delivered at the State Department immediately after the attack, struck the right tone. “Today’s murders are part of a larger confrontation, not between civilizations, no, but between civilization itself and those who are opposed to a civilized world,” Kerry said. (New Yorker)

 

Med anledning av det som hänt i Frankrike de senaste dagarna, angreppet på yttrandefriheten, så såg vi igår återigen V for Vendetta.

V for Vendetta

Det som nog skrämmer mig mest är att desto oroligare det bli i världen, desto mer benägna är människor att sätta sin tilltro till en stark ledare. I stort seett oberoende av vad den ledare står för, bara hen är handlingskraftig. Och vips har man glömt att många (alla?) diktatorer har korrumperats rejält av makten. Men då är det inte lika lätt att vrida makten ur deras klor.

En liknande aspekt är att vi enligt demokratins alla regler ger utökad makt till de maktthavare vi har förtroende för då när vi ger de utökade maktbefogenheterna. Utan att ta med i beräkningen att det kan komma nya makthavare, som då med automatik får dessa befogenheter.

Och den tredje aspekten. När det gäller övervaktningsmöjligheter. När de övervakningsmöjligheterna finns, så finns också risken att de utnyttjas av onda krafter.

Vad är då onda krafter? Ser vi globalt så kan jag inte säga att de som håller sig till lagen är de goda och tvärt om. Däremot står yttrandefriheten obestridd högt på kriterier för goda krafter.

Lättläst och på sitt sätt spännande, men vad tycker jag egentligen om Kvinnan som gick till sängs i ett år av Sue Townsend?

Kvinnan som gick till sängs i ett år

Som sagt: Lättläst, och det var faktiskt det jag efterfrågade när jag botaniserade på Pocket Shop och fick hjälp av en mycket trevlig expedit. Kapitlena är oftast bara på några sidor och det myllrar av märkliga personligheter. Men jag kan inte se att den hänger ihop eller att den har något budskap. Det var nog främst det senare som fick mig att vända blad så snabbt jag kunde; Min undran över hur det skulle sluta.

Jag ska inte avslöja slutet, men det var inget som gjorde mig nöjd.

På tal om nöjd, så har jag på senare tiden börjat fundera över om jag helst vill ha böcker där jag åtminstonde delvis kan identifiera mig med någon av huvudkaraktärerna. Här var ännu en bok där jag inte kunde det. Eller är det snarare att jag vill kunna se upp till dem, respektera dem? Hum.

Visst, tanken att gå till sängs ett år har väl genom åren varit lockande, men inte på det sättet som Eva väljer.

Men om man bara vill ha ren skär underhållning utan att tänka så mycket, ja då är det en utmärkt bok 🙂