Nyss hemkommen från Fifty shades of grey och kommer att koppla ihop den med Utan personligt ansvar, av Lena Andersson. Hamnar dessutom i samma genre som hennes Egenmäktigt förfarande, som jag redan skrivit om.Utan personligt ansvar

Vad är det då som gör att jag kopplar samman dessa? Det är detta med ömsesidig respekt och ödmjukhet som spökar.

Vem är offer och vem är förövare?Eller är de faktiskt jämbördiga?

Gemensamt för de ovanstående är att de inte ger några glasklara svar i den frågan, utan istället utmanar tittaren/läsaren. Den intresserade försöker sätta sig in i båda parternas situation, vilket knappast ger ett glaskart svar heller, utan mer en insikt i den komplexitet som kan infinna sig mellan två människor, speciellt när kärlek och åtrå slår till med full kraft.

Och som så många gånger, så är det det vi inte får se eller läsa som är det extra intressanta. Vad tänker de? Hur har de blivit den de är? Vilka demoner brottas de med, egentligen?

I vilket fall som helst så ger de en intressant inblick i människans natur.

Fifty_shades_of_grey