Ekonomi


Hur kunde det gå som det gick i valet? Det finns så klart många olika parametrar och jag tänker inte försöka mig på någon heltäckande studie, utan syftet med detta inlägg är att skriva ner mina spontana reflektioner med en tanke om att titta på dem inför nästa val. Om det nu blir om fyra år, eller dess för innan …

Det som det talas mest om är onekligen Sverigedemokraternas frammarsch, men även ”hur kunde Alliansen förlora när det skött finanskrisen så exemplariske?” Att V fick sätta agendan gällande synen på vården lär också spelat in. Skolfrågan är lite märklig, men än mer märkligt är att diskussioner kring det utrikespolitiska läget lyste med sin frånvaro. Och sist men inte minst så: Vad hade utspelet om ”Öppna era hjärtan” för effekt, egentligen?

Sverigedemokraterna

Att isolera och att inte tillåta en öppen och ärlig diskussion kring migrations, asyl eller integrationspolitik tror jag är den enskilt största anledningen till Sverigedemokraternas framgång. Inte att alla de röstande nödvändigtvis vill minska asylinvandringen i lika hög grad, men att de inte heller ser att det är hållbart att ta emot 2 500 nya i veckan.

Klarat oss exemplariskt genom finanskrisen

Hur navelskådande är svenskarna? Här tror jag mer på en analogi till ”Hälsan tiger still”. De flesta har ju haft det bra, och liksom bara tagit det för givet. I mina bistrare stunder skyller jag även på skolan och på den attityd som är i samhället att matematik är tråkigt. Men nog vore det inte så dumt om de röstberättigande hängde med lite i de mest basala orsak-verkan sambanden. Från Allianshåll kan jag tycka att man är lite för naiv med vad man tar för givet att folk liksom bara ska räkna ut och fatta själva.

Väga blöjor

Det sägs att det var vägandet av blöjor som var startskottet för ”Inga vinster i välfärden. Hur det än är med den saken så lyckades Alliansen aldrig att vända diskussionen från ägandeform och vinster till en kvalitets och upphandlingsfråga. Diskussionen borde ha handlat om hur stat, kommun och landsting upphandlar skattefinansierad välfärd, tex hur kvalitetsmått sätts och att meddelandefrihet ska vara obligatoriskt. Samt en diskussion om hur dessa kvalitetsmått sätts upp och vilka kriterier aktörerna ska uppfylla och hur tex konkurser ska hanteras gentemot brukarna. Denna fråga var otroligt dåligt skött från Allianshåll.

Skolfrågan

Här var i alla fall Alliansen och Socialdemokraterna väldigt lika i sina utfästelser, men samtidigt var det en viktig fråga bland väljarna. Eftersom inte löftena skiljde sig nämnvärt så blev valet än mer förtroendestyrt, och här har Björklund haft svårt att ge en trovärdig förklaring till varför det tar så lång tid. Själv förundras jag tex över att inte ordnings i klassrummen kunde skapas ganska omgående, och att kunskapsnivån därmed skulle gått upp. Tyvärr är det nu allt för många årskullar som drabbats och väljarna vänder sig till någon annan som de tror mer på, i detta fallet Löven.

Utrikespolitiskt

Har svensken missat vad Ryssland och IS tar sig för? Och va de kan tänkas ta sig för? Jag lyssnade på massor av debatter och antingen togs inte frågan upp eller så råkade jag sova just då … Rimligtvis skulle Alliansen vunnit på den debatt. Eller har jag för stor tilltro till väljarkåren?

Öppna era hjärtan

Varför bara tala om vad kostnaden blir för migrationsverket och hur många man väntar? Självklart börjar redan utsatta grupper att fundera över hur detta påverkar dem, tex de som är bostadslösa, de som redan idag lever på bidrag, de som fått höra att budgeten inte räcker för dem eller deras nära och kära och de som redan idag bor i utanförslapsområden. Visst, det är inga gigantiska mängder av väljare och många av dem röstar inte, men hur står den moraliska kompassen om vi nte också värnar dessa. Och en av mina hjärtefrågor: Hur kan vi utrota den relativa barnfattigdomen?

Djurfrågor försummades också. Kanske ses det mer som så att vi sköter våra djur tillräckligt bra här i Sverige så att det mer är en EU fråga. Min fråga är mer hur vi kan importera kött från djur som haft det betydligt sämre än de krav vi ställer på djuren som lever i Sverige.

Det var en ”top of my head” valanalys. Hoppas nu jag kommer ihåg att läsa den vid nästa val.

Jag har inte varit så aktiv i sociala medier detta val, men grundfrågan ligger alltid och gror. Hur kan jag, hur kan vi bidra till en bättre värld. Och jag ramlar alltid ner till samma slutsats att detta med ömsesidig respekt och ödmjukhet är både ett mål och ett medel. Det som jag kanske inte varit fullt lika tydlig med är min övertygelse om att utrota fattigdomen, för som till exempel Björklund säger: Det är inte det att vissa är rika som är ett problem, utan att vissa är fattiga. Naturligtvis innebär rikedom makt, och naturligtvis ska inte den makten få utövas hur som helst. Men för att utrota fattigdom och mota ondskan i världen så behöver vi att de goda krafterna får växa och bidra i den kampen.

Här nedan följer mina kommentarer kopplade till DNs sammanställning i olika valfrågor

Skolan

Här försöker man bortförklara Sveriges dåliga resultat i Pisa med att eleverna kanske var omotiverade när de skrev provet. Ja, men då är väl det verkligen ett problem i sig! En av grundproblemen är enligt mig att vi inte har någon bildningskultur. Signalen från media och därför troligen från många föräldrar är att skolan inte är så viktig. Vilket är ett stort svek. Visst, under 1900-talet så kunde du klara dig ganska bra ändå. Antingen hittade du ett jobb trots att du var lågutbildad, eller så kunde du leva på ett generöst bidragssystem. Men vem som tittar sig om i världen tror att den situationen kommer att gälla även för dagens generation skolelever? Jag tror dessutom mer på att sats på kompetenta lärare som kan och får hålla ordning i klassrummen, än att vi ska ha in fler barnpassare i skolan. Vad jag förstått så har vi redan världens mest lärartäta skola. Gäller bara att locka tillbaks de rektorer och lärare som vill och kan hålla ordning och lära ut. Dessutom är jag för ett förstatligande.

Äldreomsorgen

För mig är det självklart att vi måste ha valfrihet i äldreomsorgen, av den enkla anledningen att om det är ett missförhållande på ett äldreboende som har monopol så kommer varken den äldre eller dess anhöriga att våga klaga, eftersom det i sin tur riskerar att den äldre som tvingas bo kvar där far än mer illa. Däremot ska kommunen så klart skriva vettiga avtal där kvalite’n tydligt anges och följs upp. Dessutom är det en skam att vi inte redan idag har lagstiftat om att det ska vara meddelande frihet hos de anställda, precis som inom offentlig vård.

Sjukvården

Liknande resonemang som för äldreomsorgen. Det är kommun/landsting som håller i våra skattepengar och de bör rimligtvis kunna skriva avtal som sätter ribban för önskad kvalitet. Den ska så klart även följas upp för att säkerställa att den blev verklighet. Nu när vi haft privata vårdgivare relativt länge så borde vi ha hunnit lära oss hur dessa avtal ska skrivas. Och igen: Meddelandefrihet ska vara lagstiftat och till dess det blir det så bör alla skriva in det i sina avtal. När det gäller landstingen så skulle jag vilja veta mer om konsekvenserna av att förstatliga. Spontant är jag för ett förstatligande.

Jobb & Ekonomi

Det är otroligt frustrerande att det dels ska finnas så mycket som behöver göras i Sverige och världen, dels att det ska finnas så många som av olika anledningar får sitta och titta på. Utbildning är så klart en nyckelfråga för att hoppa över det glapp som idag finns på arbetsmarknaden, det att det i stort sett inte finns arbeten alls till de som saknar gymnasieutbildning. Samtidigt får jag ibland uppfattningen att det gått inflation i behovet av utbildning. Där man använt utbildning som ett argument från facklig sida för att på så sätt pressa upp lönerna. Det vill säga förespråka en lönebildning som bygger på antal utbildningsår, istället för vilket värde man tillför.

Något jag inte lyckas förstå. Det sägs att vi strax kommer att ha arbetsbrist. Framförallt inom vården. Men görs det något för att förbereda de arbetslösa till detta? Vill de ens gå in i vården? Varför utbildas de inte redan nu och hinner gå vid sidan om ett tag? Finns det överhuvudtaget någon plan?

Men det är utanförskapet som oroar mig mest dels för att jag anser det ovärdigt ett land som Sverige att låta/tvinga individer att leva i utanförskap, dels för att det är en risk för något av det jag värnar mest: Tilliten mellan individer och mellan individer-myndigheter. Vi är inne på ett mycket farligt sluttande plan.

Hur ska vi då få fart på ekonomin och få in dessa individer i samhället? Dels göra småföretagande betydligt enklare och mindre riskfyllt att anställa, dels vara ytterst tydlig när det gäller vilka regler som gäller i samhället.

Avslutningsvis: Förutom att utrota utanförskapsområdena så bör vi utrota den relativa barnfattigdomen. Barn i Sverige ska kunna gå till skolan utan att vara extremt mycket fattigare än sina ”näst fattigaste” klasskamrater.

Brott & Straff

Först och främst bör polisens status höjas. De blir allt för ofta spottade på i media, vilket så klart sätter ribban för vad som sedan är tillåtet att utsätta poliser för ute i fält. Om vi vill att de ska skydda det samhälle vi vill ha, då måste vi också stötta dem när så behövs. Vi kan till exempel inte ha det som i vissa områden, att polisen inte får gå ur bilarna för att det är för riskfyllt. Vilka signaler sänder det? Dels till de som stör, dels till de som är utsatta.

De som är påväg in i kriminalitet ska stoppas tidigt och tydligt och på ett sätt som faktiskt är realistiskt, dvs på ett sätt som ger en realistisk chans att bryta banan. För de som ändå hamnar i den kriminella banan ska det också vara glasklart vad som gäller, med små realistiska steg att bryta Brottsskalan ska så klart avspegla allmänhetens avsky för brottet ifråga.

Integration & Migration

Jag tillhör de som är för integration. Jag förstår inte alls hur de som hyllar mångkultur tänker. Det finns saker i Sverige jag värnar. Samtidigt finns det så klart även negativa aspekter där vi istället ska ta till oss nya kulturer. Men jag saknar debatten om vad vi bör värna och vad vi bör motarbeta. Jag anser till exempel att vi ska värna att inte döma andra utifrån sådant de inte kan påverka så som kön, etnicitet eller sexuelläggning. Däremot måste vi stå upp mot hederskulturen. Vår syn på djur och natur är också något värt att värna.

Ett sätt att se på invandring är: Vilka och hur många vill vi ta emot för att det på relativt kort sikt är ett win-win för både oss och den som kommer hit. Utöver det kan vi fråga oss: Av alla behövande i världen hur hjälper vi dem bäst dels för deras egen skull, dels för att öka stabiliteten i världen. Jag tänker på alla på flykt, alla slavar, de barnprostituerade, barnsoldaterna osv.Det är deras öden som verkligen håller mig vaken om nätterna.

Jag blir lika trött på de som naivt tror att alla är goda bara för att de är invandrare, som jag är trött på de som tror tvärt om. 

Miljö

Jag är stolt över att Sverige är bra på miljö. Visst kan vi bli bättre, men framförallt bör vi exportera vår syn på miljö, eftersom det är ett globalt problem.

Ett sätt att sätta press är att vi anger samma högra krav på det vi importerar som vi gör på det som produceras inom Sverige. Skulle knappast ha någon verkan om bara Sverige gick den linjen, men om vi fick med oss EU så skulle det ha en rejäl påverkan på produktionen i andra länder. Tänk bara på alla de som jobbar i giftiga miljöer i fabriker, gruvor och på åkern, för att vi ska kunna handla lite billigare. Överhuvudtaget anser jag att vi ska få dessa länder att ställa om genom handelsavtal.

Och så är jag för Förbifart Stockholm, och att Slussen byggs om.

Inte är vi väl vuxna nog att ta ett större socialt ansvar för vårt liv och vår framtid än vad vi gör idag?

Jag antar att frågan kokar ned till vilken människosyn man har. Tror vi att vi själva och våra medmänniskor kan agera långsiktigt, så som att spara och teckna försäkringar?

En annan aspekt är så klart vilka ekonomiska förutsättningar vi har för att spara och teckna försäkringar.

Det senare, beror än mer än det förra, på vilken familj du växer upp i.

Men till saken. I det stora hela tycker jag att Sverige har ett relativt bra system där vi försöker kompensera för de olika förutsättningarna som barn föds in i och växer upp i. Däremot anser jag att vuxna skulle kunna ges större möjlighet att påverka sina liv i dessa aspekter.

En tanken

  1. Vi behåller dagens skattetryck
  2. Vi behåller dagens system för barn
  3. Vi behåller en bastrygghet för oss vuxna, dvs mindre än det som ingår i dagens sociala skyddsnät
  4. Vuxna får en pott med ”poäng” att teckna egna försäkringar för

Tanken bygger på att desto högre vi klättrar i behovsstegen, desto mer skiljer sig vår syn på vad som är välfärd. Jag kanske prioriterar att få starta eget bidrag, någon annan kanske hellre vill få en tidigare pension och en tredje kanske vill få högre A-kassa.

Ett argument kan så klart vara att sänka skatten och ta bort punkt 4, a la USA, men jag tror inte att det skulle passa oss svenskar. I alla fall inte om jag ska lyssna på media debatten.

Lövén och LO vill höja taket i A-kassan och sänka tröskeln för att få A-kassa (Di).

Detta med bidrag är verkligen svårt. Visst vill även jag tro att det räcker med att vara just arbetslös för att motivera att personen gör allt för att hitta ett jobb.

Samtidigt, i Sverige anser vi (inklusive jag), att vi inte ska behöva ta vilket jobb som helst. Egentligen, att det inte ska finnas ”dåliga” jobb. Men det är så klart en subjektiv fråga.

Om jag står i valet mellan ett jobb jag inte så gärna vill ha, eller inte alls vill ha, och valet att leva på den gemensamma pott pengar som betalats in till A-kassan och via skatter, vilka ska då vara med mig och sätta den gränsen.

Visst finns det regelverk för detta, men gränsen flyter.

Och ja, tyvärr, det finns de som tackar nej och föredrar arbetslöshet och bidrag.

Tyvärr bidrar sådant beteende så klart till önskan att ha en låg A-kassa, för att få bukt med problemet.

Samtidigt finns det idag allt för många som är arbetslösa och verkligen vill jobba. Ska de då straffas för de som förstör systemet.

Ett annat problem är att alla inte är så bra på att sälja sig själva till en framtida arbetsgivare. De kan passa hur bra som helst för jobbet, men kan helt enkelt inte sälja in sig själva.

Om vi hade arbetsförmedlare som verkligen förmedlade arbeten skulle dels den ovanstående gruppen hjälpas, dels skulle ”nja det där jobbet har jag ingen lust med” personerna få det betydligt svårare att välja att leva på andra.

Barnfattigdomsdebatten är visst igång igen. Bra! (SvD)

Jag har inte helt följt med denna gång, men passar på att länka till tidigare artiklar.

Sammanfattningsvis är min ståndpunkt:

  • Barn ska så klart ha det absolut nödvändigaste, så att de inte svälter osv
  • MEN det är också viktigt att de i sitt sammanhang inte är en allt för udda fågel sett till deras familjs ekonomiska situation. Jag gillar definitionen som går i stil med att om vi utgår från medianvärdet för en familj i det givna området, dvs om det bor 100 familjer i området och vi radar upp dem efter ekonomisk situation hur ser då den ekonomiska situationen ut för familjen på plats 50? Om vi sedan beräknar vad som är 20% av den summan så vill jag helst inte hitta någon familj alls som har en ekonomisk situation som ligger lägre än dessa 20%. Och definitivt inga familjer med barn!

Om sedan nivån ska ligga på exakt 20%, exakt hur beräkningarna ska göras, det är mindre intressant. Jag struntar även i vad vi nu skulle benämna den, även om jag tycker att relativ fattigdom är en rättvisande benämning.

Av vad jag kommer ihåg av tidigare debatter så har vi hittills inte ens lyckats övertyga om att ”punkt nummer två ovan” är ett problem som vi bör åtgärda.

Skrämmande, för inte ens vuxna brukar vara speciellt bekväma  med att dag ut och dag in (inte bara som tillfällig besökare) vara i så stort underläge.

Märk väl, att detta sätt att se inte utesluter att alla de där 51 till 100 i exemplet ovan har en ekonomisk situation som är hur många gånger högre som helst, än de 1 till 50 familjerna.

Dvs lite mer lika på botten, med möjlighet för spretighet på toppen, dvs en geleråtta 🙂 rent matematiskt sett 🙂

Som tittar åt vänster så klart!!!

Är det av bristande mattekunskaper, bristande empati eller bristande inlevelseförmåga gällande framtida samhäll-s och individproblem som gör att inte fler inser att båda dessa punkter behöver utrotas???

 

Nu har jag läst på lite om relativ barnfattigdom, och EU och jag verkar vara inne på samma spår. Jag har tidigare här talat om sträva efter en fördelning, likt en geleråtta som tittar åt vänster.

EUs definition går ut på att om du ser till allas inkomst i landet, ställer upp oss efter inkomst och ser vad den av oss som står i mitten har för inkomst. Sedan struntar du egentligen i hur inkomsterna ser ut för de som ligger över den inkomsten. Om alla ligger bara en krona över eller alla ligger tre gånger över. I detta sammanhang ser vi det i stället som så att de flesta barn ändå vill vara något så när jämställda merparten av sina jämnåriga.

Det mått EU fastnat för är att säga att bland den halvan av befolkningen med de lägre inkomsterna, där ska det inte finnas några barn som har mindre än 60% av vad den där personen har som stod i mitten.

Sedan ska vi så klart hålla koll på den absoluta fattigdomen också, typ billigaste taket, maten, kläderna. Men i ett land som vårt ligger förhoppningsvis ribban för relativ fattigdom högre än den absoluta fattigdomen.

Ett annat sätt att förklara är att om vi tar den halvan av befokningen som tjänar minst, så ska de med lägst inkomst ändå ha drygt hälften (60%) av vad den rikaste i den gruppen har som inkomst.

Och i ärlighetens namn: Ni som är föräldrar eller mor/farföräldrar vilken sorts fördelning skulle ni vilja se i era barn/barnbarns klasser? Och var skulle ni då vilja att just era barn befann sig i just sin klass? Eller om ni själva tänker tillbaks  på er egen grundskola.

Och jag hoppas ni inte önskar värre öden till andra barn här i landet, än det ni önskar era egna barn. Vi har trots allt skolplikt.

Och just detta att det är barn vi talar om kan inte poängteras nog. Vi bör kunna ge våra barn rimligt lika förutsättningar. När det gäller oss vuxna har jag definitivt inga problem med en större spridning, och att det får ligga mer i varje individs önskan och förmåga.

SvD listar vad de ser som Reinfelds sex största huvudvärksfrågor (SvD). Finns onekligen en del att välja bland så som barnfattigdom, skolresultat i fritt fall – nåja, i alla fall ingen trovärdig uppgång i sikte. Och det där problemet som vi vet kommer, men vi gärna inte orkar ta i. Jag tänker på vår ändrade åldersstruktur.

Nåja, de ”huvudvärkar” som SvD identifierat är följande, tillsammans med lite filosoferande från min sida:

  1. Saudiaffären
    Jag har inte hängt med i detaljerna, men hur svårt kan det vara? 1) Rimligtvis har man en enad linje för vad regeringen tycker rent generellt i frågor som dessa. Och den är rimligtvis väl kommuniserad, eller i alla fall dokumenterad. 2) När något som Saudiaffären blossar upp samlar man väl rimligtvis snabbt nyckelpersoner så att hela regeringen blir så påläst som möjligt i vad som har hänt. 3) Om man då upptäcker att något misstag begåtts så ursäktar man det och/eller förtydligare där man inte tycker att något misstag begåtts, även om andra anser så.
  2. Opinionen
    Ja är de inte väldigt osynliga/otydliga, eller har jag varit dåligt med i medierna? Och visst är det nytt läge nu, som kräver ny taktik. Kan inte påstå att jag hört så mycket från S-sidan heller, men en ganska kvalificerad gissning är att de nu sätter grunden och kommer att bli mycket farliga. Stefan Löfven känns som en mycket professionell och metodisk motståndare, som nu lägger upp deras program och strategi. För att också anknyta till första punkten: Vi lever i en snabbt föränderlig värld, där det många gånger är svårt att förutspå morgondagens rubriker. Då är det än mer viktigt att ha ett stabilt och genomarbetat program, så att man snabbt och professionellt kan hantera allehanda frågor som dyker upp. Tycker inte att regeringen lyckats så bra på den sista punkten. Och påminner mig om jag antar att jag borde läsa på programmet …
  3. Passivitet
    Hum tror jag klarade av den i punken ovan 🙂 Fast det är klart. Förutom att bli skickligare på att hantera allehanda oförutsedda frågor, så bör man så klart vara mer offensiv och sätta dagordningen själv. Lättare sagt än gjort, men trots allt självklart ett önskemål. Och om man har känsla för vad som engagerar så är det så klart till stor hjälp. Ja till och med en förutsättning.
  4. ”Kannibalismen”
    Klart jag vet att det där med samarbete, enighet och kommunikation inte alltid är så lätt. Men eftersom det är en nödvändighet i ett regeringssamarbete så borde det ligga alla parter varmt om hjärtat att man även kan hantera detta i valarbete. Det är väl egentligen bara två parametrar att hålla ordning på. 1) Stora penseldragen: Vad tycker vi allihop 2) Inom ramen för det: Vad kommer respektive parti att driva. Och sedan får röstsiffrorna avgöra vilket part som får störst tyngd för just sina hjärtefrågor.
  5. Jobben
    Ja vad händer här egentligen? Fas 3 är enligt mig en katastrof. Och hur tror man att man får sympatier/röster/respekt när man bara kör mantrat att antalet arbetande har ökat. När alla vet att det vedertagna sättet att mäta arbetslöshet är i procent. Ja, totala mängden i arbetsför ålder har ökat. So what? Antar att totala mängden som behöver äldrevård också ökat, så då borde ju arbetslösheten förväntats minska. Eller hur … Vilket påminner mig om ännu något jag ska läsa på om. Det där förslaget om sänkt ungdomslön. Jag är för en sänkt ingångslön, MEN den ska sedan relativt snabbt stegvis öka till ”vanlig” lönenivå. Tiden för att komma upp i vanlig lön skulle eventuellt kunna variera beroende på yrke. Och finns sånt som ”Akademikerpraktikant” nu för tiden? Gjorde att jag fick in foten på arbetsmarknaden. Kommer inte ihåg det ekonomiska upplägget men tror att arbetsgivaren betalade 1 000:- i månaden, att jag fick A-kassenivå, samt att det kunde pågå i 6 månader.
  6. Regeringsombildning
    Jag tror inte alls på att byta ut Reinfeldt. Byta till vem för det första? Dessutom tror jag inte ett ögonblick på att alla vill ha nytt hela tiden. Tror snarare att många vill ha erfarenhet, trovärdighet och stabilitet. Vilket förövrigt troligen är några av huvudingredienserna till Löfvens framgång.

Avslutar med att kasta in ett inlägg i barfattigdomsdebatten. Har precis Facbook-debatterat i ämnet så jag är lätt upprörd. För mig är det självklart att den relativa barnfattigdomen spelar roll, att vi säkerställer att alla barn i Sverige håller sig ovan den relativa fattigdomen gentemot andra barn i Sverige. Jag ser ingen motsättning i att vi har en del spridning i inkomst, men att vi ändå har en mer geleråtta-kurva än en normalfördelad kurva. Där nosen då så klart är kort och pekar åt vänster och svansen åt höger.

Och eftersom jag varken är bra på bildhantering, eller på att söka önskvärda bilder, så får ni här två bilder istället … Råttan ska dock vara betydligt tjockare.

 

Nästa sida »