Integration


Hur kunde det gå som det gick i valet? Det finns så klart många olika parametrar och jag tänker inte försöka mig på någon heltäckande studie, utan syftet med detta inlägg är att skriva ner mina spontana reflektioner med en tanke om att titta på dem inför nästa val. Om det nu blir om fyra år, eller dess för innan …

Det som det talas mest om är onekligen Sverigedemokraternas frammarsch, men även ”hur kunde Alliansen förlora när det skött finanskrisen så exemplariske?” Att V fick sätta agendan gällande synen på vården lär också spelat in. Skolfrågan är lite märklig, men än mer märkligt är att diskussioner kring det utrikespolitiska läget lyste med sin frånvaro. Och sist men inte minst så: Vad hade utspelet om ”Öppna era hjärtan” för effekt, egentligen?

Sverigedemokraterna

Att isolera och att inte tillåta en öppen och ärlig diskussion kring migrations, asyl eller integrationspolitik tror jag är den enskilt största anledningen till Sverigedemokraternas framgång. Inte att alla de röstande nödvändigtvis vill minska asylinvandringen i lika hög grad, men att de inte heller ser att det är hållbart att ta emot 2 500 nya i veckan.

Klarat oss exemplariskt genom finanskrisen

Hur navelskådande är svenskarna? Här tror jag mer på en analogi till ”Hälsan tiger still”. De flesta har ju haft det bra, och liksom bara tagit det för givet. I mina bistrare stunder skyller jag även på skolan och på den attityd som är i samhället att matematik är tråkigt. Men nog vore det inte så dumt om de röstberättigande hängde med lite i de mest basala orsak-verkan sambanden. Från Allianshåll kan jag tycka att man är lite för naiv med vad man tar för givet att folk liksom bara ska räkna ut och fatta själva.

Väga blöjor

Det sägs att det var vägandet av blöjor som var startskottet för ”Inga vinster i välfärden. Hur det än är med den saken så lyckades Alliansen aldrig att vända diskussionen från ägandeform och vinster till en kvalitets och upphandlingsfråga. Diskussionen borde ha handlat om hur stat, kommun och landsting upphandlar skattefinansierad välfärd, tex hur kvalitetsmått sätts och att meddelandefrihet ska vara obligatoriskt. Samt en diskussion om hur dessa kvalitetsmått sätts upp och vilka kriterier aktörerna ska uppfylla och hur tex konkurser ska hanteras gentemot brukarna. Denna fråga var otroligt dåligt skött från Allianshåll.

Skolfrågan

Här var i alla fall Alliansen och Socialdemokraterna väldigt lika i sina utfästelser, men samtidigt var det en viktig fråga bland väljarna. Eftersom inte löftena skiljde sig nämnvärt så blev valet än mer förtroendestyrt, och här har Björklund haft svårt att ge en trovärdig förklaring till varför det tar så lång tid. Själv förundras jag tex över att inte ordnings i klassrummen kunde skapas ganska omgående, och att kunskapsnivån därmed skulle gått upp. Tyvärr är det nu allt för många årskullar som drabbats och väljarna vänder sig till någon annan som de tror mer på, i detta fallet Löven.

Utrikespolitiskt

Har svensken missat vad Ryssland och IS tar sig för? Och va de kan tänkas ta sig för? Jag lyssnade på massor av debatter och antingen togs inte frågan upp eller så råkade jag sova just då … Rimligtvis skulle Alliansen vunnit på den debatt. Eller har jag för stor tilltro till väljarkåren?

Öppna era hjärtan

Varför bara tala om vad kostnaden blir för migrationsverket och hur många man väntar? Självklart börjar redan utsatta grupper att fundera över hur detta påverkar dem, tex de som är bostadslösa, de som redan idag lever på bidrag, de som fått höra att budgeten inte räcker för dem eller deras nära och kära och de som redan idag bor i utanförslapsområden. Visst, det är inga gigantiska mängder av väljare och många av dem röstar inte, men hur står den moraliska kompassen om vi nte också värnar dessa. Och en av mina hjärtefrågor: Hur kan vi utrota den relativa barnfattigdomen?

Djurfrågor försummades också. Kanske ses det mer som så att vi sköter våra djur tillräckligt bra här i Sverige så att det mer är en EU fråga. Min fråga är mer hur vi kan importera kött från djur som haft det betydligt sämre än de krav vi ställer på djuren som lever i Sverige.

Det var en ”top of my head” valanalys. Hoppas nu jag kommer ihåg att läsa den vid nästa val.

Annonser

Jag har inte varit så aktiv i sociala medier detta val, men grundfrågan ligger alltid och gror. Hur kan jag, hur kan vi bidra till en bättre värld. Och jag ramlar alltid ner till samma slutsats att detta med ömsesidig respekt och ödmjukhet är både ett mål och ett medel. Det som jag kanske inte varit fullt lika tydlig med är min övertygelse om att utrota fattigdomen, för som till exempel Björklund säger: Det är inte det att vissa är rika som är ett problem, utan att vissa är fattiga. Naturligtvis innebär rikedom makt, och naturligtvis ska inte den makten få utövas hur som helst. Men för att utrota fattigdom och mota ondskan i världen så behöver vi att de goda krafterna får växa och bidra i den kampen.

Här nedan följer mina kommentarer kopplade till DNs sammanställning i olika valfrågor

Skolan

Här försöker man bortförklara Sveriges dåliga resultat i Pisa med att eleverna kanske var omotiverade när de skrev provet. Ja, men då är väl det verkligen ett problem i sig! En av grundproblemen är enligt mig att vi inte har någon bildningskultur. Signalen från media och därför troligen från många föräldrar är att skolan inte är så viktig. Vilket är ett stort svek. Visst, under 1900-talet så kunde du klara dig ganska bra ändå. Antingen hittade du ett jobb trots att du var lågutbildad, eller så kunde du leva på ett generöst bidragssystem. Men vem som tittar sig om i världen tror att den situationen kommer att gälla även för dagens generation skolelever? Jag tror dessutom mer på att sats på kompetenta lärare som kan och får hålla ordning i klassrummen, än att vi ska ha in fler barnpassare i skolan. Vad jag förstått så har vi redan världens mest lärartäta skola. Gäller bara att locka tillbaks de rektorer och lärare som vill och kan hålla ordning och lära ut. Dessutom är jag för ett förstatligande.

Äldreomsorgen

För mig är det självklart att vi måste ha valfrihet i äldreomsorgen, av den enkla anledningen att om det är ett missförhållande på ett äldreboende som har monopol så kommer varken den äldre eller dess anhöriga att våga klaga, eftersom det i sin tur riskerar att den äldre som tvingas bo kvar där far än mer illa. Däremot ska kommunen så klart skriva vettiga avtal där kvalite’n tydligt anges och följs upp. Dessutom är det en skam att vi inte redan idag har lagstiftat om att det ska vara meddelande frihet hos de anställda, precis som inom offentlig vård.

Sjukvården

Liknande resonemang som för äldreomsorgen. Det är kommun/landsting som håller i våra skattepengar och de bör rimligtvis kunna skriva avtal som sätter ribban för önskad kvalitet. Den ska så klart även följas upp för att säkerställa att den blev verklighet. Nu när vi haft privata vårdgivare relativt länge så borde vi ha hunnit lära oss hur dessa avtal ska skrivas. Och igen: Meddelandefrihet ska vara lagstiftat och till dess det blir det så bör alla skriva in det i sina avtal. När det gäller landstingen så skulle jag vilja veta mer om konsekvenserna av att förstatliga. Spontant är jag för ett förstatligande.

Jobb & Ekonomi

Det är otroligt frustrerande att det dels ska finnas så mycket som behöver göras i Sverige och världen, dels att det ska finnas så många som av olika anledningar får sitta och titta på. Utbildning är så klart en nyckelfråga för att hoppa över det glapp som idag finns på arbetsmarknaden, det att det i stort sett inte finns arbeten alls till de som saknar gymnasieutbildning. Samtidigt får jag ibland uppfattningen att det gått inflation i behovet av utbildning. Där man använt utbildning som ett argument från facklig sida för att på så sätt pressa upp lönerna. Det vill säga förespråka en lönebildning som bygger på antal utbildningsår, istället för vilket värde man tillför.

Något jag inte lyckas förstå. Det sägs att vi strax kommer att ha arbetsbrist. Framförallt inom vården. Men görs det något för att förbereda de arbetslösa till detta? Vill de ens gå in i vården? Varför utbildas de inte redan nu och hinner gå vid sidan om ett tag? Finns det överhuvudtaget någon plan?

Men det är utanförskapet som oroar mig mest dels för att jag anser det ovärdigt ett land som Sverige att låta/tvinga individer att leva i utanförskap, dels för att det är en risk för något av det jag värnar mest: Tilliten mellan individer och mellan individer-myndigheter. Vi är inne på ett mycket farligt sluttande plan.

Hur ska vi då få fart på ekonomin och få in dessa individer i samhället? Dels göra småföretagande betydligt enklare och mindre riskfyllt att anställa, dels vara ytterst tydlig när det gäller vilka regler som gäller i samhället.

Avslutningsvis: Förutom att utrota utanförskapsområdena så bör vi utrota den relativa barnfattigdomen. Barn i Sverige ska kunna gå till skolan utan att vara extremt mycket fattigare än sina ”näst fattigaste” klasskamrater.

Brott & Straff

Först och främst bör polisens status höjas. De blir allt för ofta spottade på i media, vilket så klart sätter ribban för vad som sedan är tillåtet att utsätta poliser för ute i fält. Om vi vill att de ska skydda det samhälle vi vill ha, då måste vi också stötta dem när så behövs. Vi kan till exempel inte ha det som i vissa områden, att polisen inte får gå ur bilarna för att det är för riskfyllt. Vilka signaler sänder det? Dels till de som stör, dels till de som är utsatta.

De som är påväg in i kriminalitet ska stoppas tidigt och tydligt och på ett sätt som faktiskt är realistiskt, dvs på ett sätt som ger en realistisk chans att bryta banan. För de som ändå hamnar i den kriminella banan ska det också vara glasklart vad som gäller, med små realistiska steg att bryta Brottsskalan ska så klart avspegla allmänhetens avsky för brottet ifråga.

Integration & Migration

Jag tillhör de som är för integration. Jag förstår inte alls hur de som hyllar mångkultur tänker. Det finns saker i Sverige jag värnar. Samtidigt finns det så klart även negativa aspekter där vi istället ska ta till oss nya kulturer. Men jag saknar debatten om vad vi bör värna och vad vi bör motarbeta. Jag anser till exempel att vi ska värna att inte döma andra utifrån sådant de inte kan påverka så som kön, etnicitet eller sexuelläggning. Däremot måste vi stå upp mot hederskulturen. Vår syn på djur och natur är också något värt att värna.

Ett sätt att se på invandring är: Vilka och hur många vill vi ta emot för att det på relativt kort sikt är ett win-win för både oss och den som kommer hit. Utöver det kan vi fråga oss: Av alla behövande i världen hur hjälper vi dem bäst dels för deras egen skull, dels för att öka stabiliteten i världen. Jag tänker på alla på flykt, alla slavar, de barnprostituerade, barnsoldaterna osv.Det är deras öden som verkligen håller mig vaken om nätterna.

Jag blir lika trött på de som naivt tror att alla är goda bara för att de är invandrare, som jag är trött på de som tror tvärt om. 

Miljö

Jag är stolt över att Sverige är bra på miljö. Visst kan vi bli bättre, men framförallt bör vi exportera vår syn på miljö, eftersom det är ett globalt problem.

Ett sätt att sätta press är att vi anger samma högra krav på det vi importerar som vi gör på det som produceras inom Sverige. Skulle knappast ha någon verkan om bara Sverige gick den linjen, men om vi fick med oss EU så skulle det ha en rejäl påverkan på produktionen i andra länder. Tänk bara på alla de som jobbar i giftiga miljöer i fabriker, gruvor och på åkern, för att vi ska kunna handla lite billigare. Överhuvudtaget anser jag att vi ska få dessa länder att ställa om genom handelsavtal.

Och så är jag för Förbifart Stockholm, och att Slussen byggs om.

Vissa anser inte att vi ska ställa svaga grupper mot varandra, eller svaga individer mot varandra. Självklart vore det fantastiskt om vi kunde hjälpa alla, men nu har vi tyvärr ändligt med resurser och för att kunna fördela dessa resurser på ett så bra sätt som möjligt så behöver vi få jämföra olika gruppers eller individers behov. Och vilken verkan olika hjälpmetoder har dels direkt på de som akut behöver hjälpen, dels på andra.

Jag tänker såhär. Om vi har en budget och det uppstår nya oförutsedda behov, då får vi fråga oss:

  1. Kan vi skapa mer intäkter för att täcka dessa nya behov, tex genom lån eller om det skulle gå att höja någon skatt, ändra någon reglering eller ändra målet för tex sysselsättning, inflation, hur mycket vi ska ha i reserv osv. Och utvärdera konsekvenserna av dessa ändringar tex hur det påverkar Sverige respektive världen.
  2. Om det visar sig att vi faktiskt kan skapa ett större utrymme så bör vi fråga oss vilka som har störst behov av det utrymmet, och om det visar sig att vi inte kan skapa ett sånt utrymme så behöver vi också fråga oss vilka som har störst behov i fall vi skulle behöva omfördela.
  3. I båda fallen får vi utvärdera konsekvenserna på kort respektive lång sikt, och naturligtvis har (1) och (2) även en direkt påverkan mellan varandra som man måste ta hänsyn till.

Det är naturligtvis lättare att fördela ”nya pengar i budgeten” än att ta direkt från de som redan blivit utlovade. Men egentligen blir problematiken densamma, att vi har en lista med olika åtgärder som vi vill kunna genomföra och om det kommer in ett nytt behov så måste vi avgöra var i denna stapel av behov som just det behovet hör hemma.

Om det tex plötsligt visar sig att Sverige har ett extra utrymme i budgeten på 48 miljoner kronor under en fyra års period så kan man nog vänta sig att de grupper som fått beskedet ”nej det finns inget utrymme för er i årets budget” att de undrar i sitt stilla eller sitt arga sinne varför det inte fanns plats för dem, men när sedan andra kom så fanns det plötsligt utrymme. Jag tänker framförallt på de barn och unga som växer upp i utanförskapsområden.

Jag ser att Sverige bara kan ha en ytterst marginell påverkar på att förbättra världen via ekonomiska medel, däremot anser jag att vi kan och att vi bör exportera den största tillgång vi har i detta landet: Tilliten mellan individer och tilliten mellan individen och myndighet/samhälle. Men det förutsätter parallellt att vi samtidigt värnar om den i Sverige.

Relaterade artiklar:

 

Ömsesidig respekt och ödmjukhet. Vad betyder det i invandringsfrågan?

För mig innebär det att vi ska sträva efter ömsesidig respekt och ödmjukhet, både inom och utom landet.

Naturligtvis har vi störst ansvar för våra egna medborgare.

Samtidigt anser jag att vi i Sverige är bland de som kommit längst i världen när det gäller just ömsesidig respekt och ödmjukhet, speciellt om vi i begreppet även lägger in djur och natur och kommande generationer.

Det betyder inte alls att vi är i mål, men en bra bit på väg. Däremot tycker jag att vi emellanåt är oförsiktiga med dessa landvinningar och allt för lätt tar dem för givna. Samtidigt är det bara att titta bakåt i vår egna historia, eller runt omkring oss i världen för att se att vi borde vara något mer aktsamma.

På min sida ”En bättre värld” skriver jag bl a

För att ta ett axplock av vad jag vill värna så är det öppenheten och tilliten mellan både individer och individer och myndigheter, att vi i stor utsträckning bedömer utan hänsyn till kön, etnicitet och sexualitet. Yttrandefriheten, allemansrätten, offentlighetsprincipen och meddelandefriheten är tunga hörnstenar. Religionsfriheten är också viktig, men minst lika viktigt är att utövandet är underordnat de övriga fri och rättigheterna.

Vilka vi ska välkomna respektive avvisa beror i hög grad på hur de vill och kan bidra till ovanstående.

En annan viktig aspekt är mängden av nya personer som släpps in. Många anser, med rätta, att ovanstående levnadsvillkor är eftersträvansvärda. Se bara hur flyktingströmmarna går. Vilket betyder att fler knackar på vår dörr än vad vi mäktar ta emot.

Här råder det stor oenighet i allt från att vi ska ha öppna gränser till att vi ska avisa våra utrikesfödda medborgare. Något jag tycker mig höra allt för lite om i den debatten är hur vi undviker att bygga upp en framtida krutdurk. Redan nu bubblar det och ryker en hel del i våra utanförskapsområden, och dessa växer dessutom. Och då har gemene man i Sverige det idag ändå relativt bra, vilket betydligt minskar risken för motsättningar. Men vad innebär detta vid en eventuell nedgång i ekonomin, då olika gruppers behov ställs än mer mot varandra? Var hamnar solidariteterna då?

De som uttalar sig om vilken mängd vi ska välkomna bör med andra ord inte bara se till vilka de själv skulle trivas med, utan även beakta vilka som nuvarande medborgare vill välkomna.

Avslutningsvis: Igår såg jag ännu en gång filmen Anna och Kungen där Anna kommer som lärarinna till Siam, för att undervisa kungens barn. De kulturella skillnaderna är stora, men viljan hos båda är stor, vilket gör att de lyckas hantera de missförstånd som dyker upp. Utmaningen när det gäller ett helt land är: Hur får vi den stora merparten att vilja få en integration att fungera? Och då tänker jag inte på påtvingad eller köpt vilja, utan fri vilja.

Anna och Kungen

Anna och Kungen

Sverige kommer aldrig att kunna rädda alla världens nödställda på egen hand, men vi kan ändå bidra till en bättre värld. Framför allt genom att vara ett föregångsland i de frågor jag nämnt samt dela med oss av våra kunskaper. Naturligtvis ska vi även vara ett föregångsland när det gäller att hjälpa nödställda på plats och välkomna nödställda hit, men i båda dessa fall får vi samtidigt inse hur små vi trots allt är. Och varken vi eller världen vinner något på att vi är extrema, utan vi bör vara i samklang med våra Europeiska vänner.

I artikeln Tillit beskriver jag närmare hur jag anser att tillit skapas och behålls, vilket naturligtvis också är applicerbart på relationen mellan medborgare i ett land och de som vill vill besöka, flytta hit respektive bli medborgare.

”Tillit mellan individer och individer och samhälle.” Det är något jag vill värna, men hur bygger man och värnar detta?

Tillit grundar sig på erfarenhet.

Både mellan två individer, men också när det gäller en individs tillit till nya människor eller till samhället. Naturligtvis blir vi även påverkade av det vi hör och ser.

Men respekten måste vara ömsesidig. Och med ett visst mått av ödmjukhet.

Det kan inte bara vara den ena parten som visar respekt och den andra som utnyttjar. Som i alla relationer så får man turas om och ta ett steg i taget. Med ödmjukheten syftar jag på att man även måste tillåta varandra och sig själv att göra vissa misstag.

Men det är inte alla som vill bygga tillit, eller ge respekt, då behöver vi ibland kunna lyfta frågan till ”en instans vi har tillit till”. Som barn kan det innebära att gå till föräldern, i skolan att gå till läraren och i vuxenvärlden att vända sig till vårt gemensamma rättssystem. Helt enkelt någon/något där vi litar på att ”den instansen” kommer att hantera situationen bättre än vi själva klarar av.

Här behövs det trappsteg. Både när det gäller instanser, men framförallt att man inte väntar för länge att markera om någon blir mer och mer respektlös. Här tycker jag mig se att vi är inne på fel väg i Sverige. Jag tänker både på barnuppfostran, i skolan och tex gentemot våldsbejakande politiska extremister.

Men bygger man tillit med vilka regler och konsekvenser som helst? Naturligtvis inte. En viktig ingrediens är att det absoluta flertalet av de berörda känner att det är till för att hjälpa dem, och att de själva skulle låta sig dömas under samma regelverk.

Magnus Rosenberg kan väl bara inte finnas på riktigt! (SVT)

Vem vid sina sinnes fulla bruk kan inbilla sig att det är för  en tvåårings bästa att efter en extremt tuff start i livet nu åter ryckas upp för att eventuellt eventuellt kanske kanske återförenas med en mamma som övergivit henne, och som bara vid ett tillfälle på två år visat något litet intresse att träffa sin dotter.

Hon har väl ändå förbrukat sin rätt som mamma! Vem kan rimligen vara så elak att den vill bidra till att en misshandlad försvarslös liten flicka ska tvingas återförenas med sin förövare! För helt uppenbart har mamman låtit sin dotter bli både undernärd och misshandlad när hon var bara någon månad.

Mikael Ribbenvik är visst precis lika sjuk.

”Här ska vi inte välja vad som är bäst … ” Nehej men samtidigt påstår ni att ni gör detta för barnets bästa …

Självklart ska hon kunna adopteras! Finns ingen rimlig anledning som talar emot! Hade mamman funnits här hade hon rimligtvis ändå fråntagits vårdnaden. Hoppas jag!!!

Trots allt så har jag en förhoppning om att övriga i detta land ändå ser det sinnessjuka och protesterar så högljutt att de där två herrarna får vika sig.

Våldet kommer in i bilden först då man vägrar att göra det som förväntas av en.

Ett påpekande av Martin Svensson i hans artikel i Newsmill Jag har sett hederskulturen innifrån och mår illa av debatten

Newsmill har precis kört en artikelserie i ämnet Hederskultur, ni hittar de övriga artiklarna via artikeln ovan.

Jag tycker att Martin pekar på en viktig aspekt, nämligen den att detta problem är osynligt för de allra flesta i Sverige. Men att det INTE betyder att problemet inte finns. Problemet existerar inte enbart för de som vågar bryta med normen i denna sub-kultur, utan problemet existerar för alla de som rättar sig i ledet för att undvika våld eller för att undvika att bryta med familjen eller såra familjen.

Jag antar att det är i de två senare aspekterna som många lätt börjar rycka på axlarna, och självklart finns det inte enbart de glasklara problemen utan även en gråskala. Men bara för att det också finns en gråskala så kan vi inte blunda för de faktiska problemen!

Rimligtvis borde vi vid detta laget lärt oss tillräckligt mycket i denna fråga för att instifta bättre lagar, samt ge bättre utbildning till skola, polis, rättsväsende, social, sjukvård (har jag glömt något?). Naturligtvis är det även önskvärt att alla vi andra har lite bättre koll på vad detta handlar om och hur vi kan bidra, eller åtminstone inte försämra med blåögda klumpiga uttalanden och ageranden.

Något som vi ändå borde diskutera mer, och som bidrar till att sprida ljus i denna fråga är: Hur mycket ska du som individ offra för andra? När är det du som ska förändra dig och när är det de andra som bör förändra sig? Om du anser att personer i destruktiva kulturer bör bryta sig ur eller skylla sig själva, hur villig är du att släppa in dessa ”avhoppare” i din gemenskap? Eller var tänker du dig att dessa personer ska känna sig hemma och välkomna?

 

 

 

 

 

 

 

Nästa sida »