Lag & Rätt


Aborter är med rätta ett känsligt ämne, men det betyder inte att vi inte ska kunna diskutera det. Just nu pågår en diskussion gällande om vårdpersonal ska kunna anhålla om att slippa utföra aborter.

Direkt hugger meningsmotståndarna till och vinklar det så som att alla som är för att tillmötesgå en sådan önskan automatiskt är abortmotståndare. (Aftonbladet)

Jag anser att om man vid sin anställningsintervju anger att man inte kan tänka sig utföra aborter, eller utföra aborter efter en viss vecka, och om det finns utrymme att godkänna den önskan. Ja då får det bli ett bland andra kriterier att väga in när man ska anställa.

Om man däremot är anställd och börjar få betänkligheter, då kan man begära men också få ta koncekvenserna av att få avslag, dvs att man kan behöva avbryta sin anställning.

Passar samtidigt på att ange vad jag tycker i abortfrågor i övrigt.

  • Jag anser att den nuvarande abortlagstiftningen i det stora hela är bra, men …
    • Tiden för när kvinnan själv får besluta om abort bör sänkas eftersom den nu ligger skrämmande nära när fostren kan vara livsdugliga
    • När foster måste aborteras av speciella skäl, vilket de inte får göra om de kan vara livsdugliga, så kan de ändå i undantagsfall leva upp till en timme. Här bör vi som i andra länder avliva dessa foster innan de aborteras, för säkerhetsskull. Även om de bara är livsdugliga i en timme så ska de hanteras värdigt. (Dagens Medicin)
  • Förbättra rutinerna. Vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det orimliga väntetider för abort. Det är helt oacceptabelt med tanke på hur snabbt fostren växer.
  • Sist men inte minst. Jag anser att det är ofattbart att vi har så mycket aborter givet att vi har både sexualundervisning och en uppsjö olika preventivmedel att välja på. Är dock inte så insatt i frågan att jag kan ge något förslag på hur vi ska komma tillrätta med detta. Antar att dilemma ligger i att försöka ge budskapet: Akta dig för att bli oönskat gravid, MEN om du ändå blir gravid och väljer att utföra en abort så ska du inte skämmas för det.

Men tillbaks till ursprungsfrågan. Finns det någon som tror att om vi öppnar upp för att man vid anställningstillfället ska få ges ett undantag att utföra abort, eller utföra abort efter viss tid, ja då skulle vi plötsligt få brist på personal som utför abort.

Finns verkligen den risken??? Jag har svårt att tro det.

Annonser

Jag har inte varit så aktiv i sociala medier detta val, men grundfrågan ligger alltid och gror. Hur kan jag, hur kan vi bidra till en bättre värld. Och jag ramlar alltid ner till samma slutsats att detta med ömsesidig respekt och ödmjukhet är både ett mål och ett medel. Det som jag kanske inte varit fullt lika tydlig med är min övertygelse om att utrota fattigdomen, för som till exempel Björklund säger: Det är inte det att vissa är rika som är ett problem, utan att vissa är fattiga. Naturligtvis innebär rikedom makt, och naturligtvis ska inte den makten få utövas hur som helst. Men för att utrota fattigdom och mota ondskan i världen så behöver vi att de goda krafterna får växa och bidra i den kampen.

Här nedan följer mina kommentarer kopplade till DNs sammanställning i olika valfrågor

Skolan

Här försöker man bortförklara Sveriges dåliga resultat i Pisa med att eleverna kanske var omotiverade när de skrev provet. Ja, men då är väl det verkligen ett problem i sig! En av grundproblemen är enligt mig att vi inte har någon bildningskultur. Signalen från media och därför troligen från många föräldrar är att skolan inte är så viktig. Vilket är ett stort svek. Visst, under 1900-talet så kunde du klara dig ganska bra ändå. Antingen hittade du ett jobb trots att du var lågutbildad, eller så kunde du leva på ett generöst bidragssystem. Men vem som tittar sig om i världen tror att den situationen kommer att gälla även för dagens generation skolelever? Jag tror dessutom mer på att sats på kompetenta lärare som kan och får hålla ordning i klassrummen, än att vi ska ha in fler barnpassare i skolan. Vad jag förstått så har vi redan världens mest lärartäta skola. Gäller bara att locka tillbaks de rektorer och lärare som vill och kan hålla ordning och lära ut. Dessutom är jag för ett förstatligande.

Äldreomsorgen

För mig är det självklart att vi måste ha valfrihet i äldreomsorgen, av den enkla anledningen att om det är ett missförhållande på ett äldreboende som har monopol så kommer varken den äldre eller dess anhöriga att våga klaga, eftersom det i sin tur riskerar att den äldre som tvingas bo kvar där far än mer illa. Däremot ska kommunen så klart skriva vettiga avtal där kvalite’n tydligt anges och följs upp. Dessutom är det en skam att vi inte redan idag har lagstiftat om att det ska vara meddelande frihet hos de anställda, precis som inom offentlig vård.

Sjukvården

Liknande resonemang som för äldreomsorgen. Det är kommun/landsting som håller i våra skattepengar och de bör rimligtvis kunna skriva avtal som sätter ribban för önskad kvalitet. Den ska så klart även följas upp för att säkerställa att den blev verklighet. Nu när vi haft privata vårdgivare relativt länge så borde vi ha hunnit lära oss hur dessa avtal ska skrivas. Och igen: Meddelandefrihet ska vara lagstiftat och till dess det blir det så bör alla skriva in det i sina avtal. När det gäller landstingen så skulle jag vilja veta mer om konsekvenserna av att förstatliga. Spontant är jag för ett förstatligande.

Jobb & Ekonomi

Det är otroligt frustrerande att det dels ska finnas så mycket som behöver göras i Sverige och världen, dels att det ska finnas så många som av olika anledningar får sitta och titta på. Utbildning är så klart en nyckelfråga för att hoppa över det glapp som idag finns på arbetsmarknaden, det att det i stort sett inte finns arbeten alls till de som saknar gymnasieutbildning. Samtidigt får jag ibland uppfattningen att det gått inflation i behovet av utbildning. Där man använt utbildning som ett argument från facklig sida för att på så sätt pressa upp lönerna. Det vill säga förespråka en lönebildning som bygger på antal utbildningsår, istället för vilket värde man tillför.

Något jag inte lyckas förstå. Det sägs att vi strax kommer att ha arbetsbrist. Framförallt inom vården. Men görs det något för att förbereda de arbetslösa till detta? Vill de ens gå in i vården? Varför utbildas de inte redan nu och hinner gå vid sidan om ett tag? Finns det överhuvudtaget någon plan?

Men det är utanförskapet som oroar mig mest dels för att jag anser det ovärdigt ett land som Sverige att låta/tvinga individer att leva i utanförskap, dels för att det är en risk för något av det jag värnar mest: Tilliten mellan individer och mellan individer-myndigheter. Vi är inne på ett mycket farligt sluttande plan.

Hur ska vi då få fart på ekonomin och få in dessa individer i samhället? Dels göra småföretagande betydligt enklare och mindre riskfyllt att anställa, dels vara ytterst tydlig när det gäller vilka regler som gäller i samhället.

Avslutningsvis: Förutom att utrota utanförskapsområdena så bör vi utrota den relativa barnfattigdomen. Barn i Sverige ska kunna gå till skolan utan att vara extremt mycket fattigare än sina ”näst fattigaste” klasskamrater.

Brott & Straff

Först och främst bör polisens status höjas. De blir allt för ofta spottade på i media, vilket så klart sätter ribban för vad som sedan är tillåtet att utsätta poliser för ute i fält. Om vi vill att de ska skydda det samhälle vi vill ha, då måste vi också stötta dem när så behövs. Vi kan till exempel inte ha det som i vissa områden, att polisen inte får gå ur bilarna för att det är för riskfyllt. Vilka signaler sänder det? Dels till de som stör, dels till de som är utsatta.

De som är påväg in i kriminalitet ska stoppas tidigt och tydligt och på ett sätt som faktiskt är realistiskt, dvs på ett sätt som ger en realistisk chans att bryta banan. För de som ändå hamnar i den kriminella banan ska det också vara glasklart vad som gäller, med små realistiska steg att bryta Brottsskalan ska så klart avspegla allmänhetens avsky för brottet ifråga.

Integration & Migration

Jag tillhör de som är för integration. Jag förstår inte alls hur de som hyllar mångkultur tänker. Det finns saker i Sverige jag värnar. Samtidigt finns det så klart även negativa aspekter där vi istället ska ta till oss nya kulturer. Men jag saknar debatten om vad vi bör värna och vad vi bör motarbeta. Jag anser till exempel att vi ska värna att inte döma andra utifrån sådant de inte kan påverka så som kön, etnicitet eller sexuelläggning. Däremot måste vi stå upp mot hederskulturen. Vår syn på djur och natur är också något värt att värna.

Ett sätt att se på invandring är: Vilka och hur många vill vi ta emot för att det på relativt kort sikt är ett win-win för både oss och den som kommer hit. Utöver det kan vi fråga oss: Av alla behövande i världen hur hjälper vi dem bäst dels för deras egen skull, dels för att öka stabiliteten i världen. Jag tänker på alla på flykt, alla slavar, de barnprostituerade, barnsoldaterna osv.Det är deras öden som verkligen håller mig vaken om nätterna.

Jag blir lika trött på de som naivt tror att alla är goda bara för att de är invandrare, som jag är trött på de som tror tvärt om. 

Miljö

Jag är stolt över att Sverige är bra på miljö. Visst kan vi bli bättre, men framförallt bör vi exportera vår syn på miljö, eftersom det är ett globalt problem.

Ett sätt att sätta press är att vi anger samma högra krav på det vi importerar som vi gör på det som produceras inom Sverige. Skulle knappast ha någon verkan om bara Sverige gick den linjen, men om vi fick med oss EU så skulle det ha en rejäl påverkan på produktionen i andra länder. Tänk bara på alla de som jobbar i giftiga miljöer i fabriker, gruvor och på åkern, för att vi ska kunna handla lite billigare. Överhuvudtaget anser jag att vi ska få dessa länder att ställa om genom handelsavtal.

Och så är jag för Förbifart Stockholm, och att Slussen byggs om.

Jerzy Sarnecki verkar även nu stå fast vid sin linje att våldet inte ökat, nej, så klart är det poliserna och inte omständigheterna som har ändrats.

Jag syftar på SvD:

Fler dödskjutningar ”ett trendbrott”

34-åringen som sköts till döds i Uppsala i morse är den sjätte som dödats av polis på ett drygt år, tidigare har en person skjutits till döds av polis vartannat år. Kriminologen Jerzy Sarnecki talar om ett trendbrott.

Det var även den vinklingen som gavs av Rapport i kväll. Inget om möjligheten att det dels blivit grövre våldsverkare, dels att dessa har lägre och lägre respekt för polisen.

Och då väljer etablisemanget att ställa sig på på bad-guy sidan, istället för att stötta våra poliser som har det tillräckligt tufft ändå.

Ofattbart.

Idag hade vi två exempel samma dag. Fadimes bror sköts av polisen vilket uppenbarligen upprör (SvD), trots att de verkar följt regelboken. En bra regelbok dessutom. Och trots att han verkligen gjorde livet för jävligt för allt för många. Det andra skrämmande exemplet är att de poliser som begärde en bro öppning för att hindra smitare i sin vansinnesfärd, ja de blir dömda (SvD). I mina ögon så var det ypperligt bra gjort att begära en broöppning. För ingen kan väl tro att man hellre väljer att ignorera stoppsignaler än att stanna och respektera polisen. Speciellt om det nu var ett så litet brott.

Men den viktiga frågan vi måste ställa oss: Vilken poliskår vill vi ha?

För vi lär få den vi förtjänar. Spottar vi obefogat på poliserna så får vi poliser därefter.

Twitter och Facebook i all ära men ibland vill jag liksom spara lite viktigare kommentarer.

Just nu gällde det Beivik (SvD). Den ena frågan gäller hurvida vi ”vanligt folk” kan tolka vad som är rätt eller fel, ont eller gott och framförallt: I vilken utsträckning vi bör skyddas av mer kloka människor som filtrerar åt oss. Lite oklart dock hur vi ska välja ut dessa kloka männsikor som ska frälsa oss från ondhet … 😉

Jag syftar på Leif Silberskys återkommande huvudklappningar i Debatt i veckan. Som tur var var även Maria Abrahamsson där, vilket hon nämner på sin blogg. (Och jag gillar henne inte motvilligt utan bara ännu mer ;-))

Mitt upprörda Facebookinlägg blev:

Ser just Leif Silbersky om Breivik: Jesus! Tala om att klappa oss andra på huvudet. Alla vi som inte kan förstå. Hallå: Var ser han de stora horderna av Breivikanhängare? Och hur tror han att de ökar genom att visa upp Breivik. Nej tack för klapp på huvudet!

Jag har inte skrivit så mycket om Beivik, inte så mycket överhuvudtaget för den delen, men tänkte nu ta tillfället i akt att skriva någon rad om hans psykiska hälsa.

Eller kanske rättare sagt kopplingen mellan psykisk hälsa och ondhet. Jag anser att det är en farlig väl vi är inne på där vi allt som oftast vill förenkla tillvaron genom att anse att den som gjort något ont på något sätt automatiskt måste vara psykiskt sjuk. Om man gör något ont, att man liksom inte kan rå för det, för det var ju ”sjukdomen”.

Hum, jag kan visst inte släppa Silberski. Nämligen detta att ondhet skulle vara så smittsamt. Jag är inte alls så säker på att så alltid är fallet. Till exempel med Breivik. Genom att visa upp honom ofiltrerad där den som vill kan skapa sig sin egna uppfattning, och samtidigt ha en öppen debatt huruvda det han gjort är gott eller ont och hur vi ser på hans agerande i rättssalen, så bygger vi samtidigt en stark kollektiv åsikt av vad som är ok eller ej. Tanken är så klart att dessa åsikter ska avspeglas i våra lagböcker. Men Silberski vill kanske att hans skrå ska sitta själva på sina kammare och styra över våra lagar?

Naturligtvis är det dessutom en stor otjänst både mot dagens och kommande psykiskt sjuka om vi går emot att signalera att det finns likhetstecken mellan ondhet och psykisk sjukdom. Där ”såklart” friska personer är genomgoda.

Om jag inte missminner mig från diskussionerna i somras så tog han en hel del droger. Har inte följt så noga nu, så man kanske pratar om det nu också. Fast hör inte speciellt mycket om tex riskerna med att drogliberalisera. Fast det är en annan artikel i så fall.

Är väl bäst att jag påpekar: OM det nu (mot min förmodan) visar sig att han faktiskt är psykiskt sjuk så ska det så klart framkomma. Men jag ser hellre att han faktiskt döms för att kallblodigt planerat och sedan genomfört mord på så otroligt många människor.

Och till Breiviks likasinnade: Det är väl bara att konstatera. Denna metod fick inte direkt fick den effekt de hade trott. Snarare tvärt om.

Som tur är!!!

 

PS Såg i efterhand att jag inte förklarat ”det där med att leva upp till förväntningar”. Jag syftade åter igen på Silberski. Att om man inte förväntar sig att folket kan tänka själva så ökar även risken för att de faktiskt slutar att tänka själva. Och det är inte en väg jag förespråkar.

Rent generellt anser jag att om vi föder upp/odlar kött/fisk så ska vi alltid fråga oss:

– Är det rimligt att tro att dessa djur tycker att det är ett liv värt att leva, samt att de avlivas på ett ”värdigt sätt”.

Självklart är det svårt att få svar, men det bör inte hindra oss för att ställa oss själva frågan och försöka tänka oss svaret.

I Norge inför man en ny lag som innebär att den odlade laxen ska få ett värdigare avslut på livet, då forskarvärden nu anges vara ense om att även fiskar känner smärta. De kommer visserligen inte få en smärtfri död, men en mindre smärtfylld än idag. Slag mot huvudet eller el blir det som gäller framöver. (SvD)

Min följdfråga, som inte tas upp i artikeln är: Men hur hanterar man den fisk som fångas vild? Jag antar att de får dö genom att de kommer upp i luften. Och eftersom uppenbarligen måste det vara en mer smärtsam metod än ”slag mot huvudet eller el”, för annars skulle rimligtvis denna enkla och billiga metod valts framför ”slag mot huvudet eller el”.

Hum och jag som till och med börjat tycka att skalade räkor tittar ledsamt på mig …

Instämmer med Rolf Hillegren att det verkar vara ett ogenomtänkt lagförslag, där man uppenbarligen gett sken av att man därmed skulle minska våldet i hemmen. Lagen går ut på att barn som bevittnat våld ska få skadestånd utbetalt av staten, inte av den/de som var orsak till våldet/bevittnandet. (SvD)

För mig väckte artikeln nog främst fler frågor. Om pengarna betalas ut till barnen, så hamnar de väl i praktiken ändå i förälderns ”ägo”. Jag hoppas man löst det på något sätt, men det framgår inte av artikeln. Och jag syftar då så klart på de fall där det är föräldrarna som bråkar inför barn de har vårdnaden om.

Dessutom helt sjukt att döma utan sedvanlig rättegång. För i omgivningens ögon kommer så klart de som påståtts utövat våld framför dessa barn som sedan får utbetalning, anses vara dömda.

Sedan är det också oklart om detta gäller både där våld förekommer nu, och där våld har förekommit.

Jag resonerar som så. Där våld förekommer så ska insatserna så klart fokusera på att säkerställa att dessa barn får det bra. (Och så klart bryta det destruktiva mönstret hos den vuxna relationen.) Här kan jag tänka att de vuxna får betala skadestånd till barnen.

Men, där det antingen pågått länge eller för länge sedan, där kan jag se ett delat ansvarstagande. De vuxna i våldsrelationen är så klart ytterst ansvariga och ska i så fall betala skadestånd, men sedan kan jag se att även samhället har ett ansvar när barns närstående-vuxna fallerar. Och i dessa fall bör även staten (kommunen???) bli skadeståndsskyldiga.

Vi borde rimligtvis kunna stötta dessa barn på ett otroligt bättre sätt. Utan att vara helt påläst så får jag ändå uppfattningen att kunskapen finns, både när det gäller att identifiera destruktiva familjer samt att hjälpa dem. Men att det handlar om väldigt mycket personkemi och tillit för att faktiskt lyckas.

Födde en dotter – Mördades (DN)

Påminner återigen om vikten av att fortsätta stötta de afganska kvinnorna, även om vi snart inte får använda våra soldater i den hjälpen. Bara att hoppas att rättsväsendet och den allmänna synen går i rätt riktning. Och även om denna mammas liv redan är spillt så kan vi hoppas att de styrande vill statuera exempel internt, samt visa vilken sida de står på internationellt. Tyvärr verkar milisen vara ett stort problem i detta fallet.

Nästa sida »