Liberalism


Vilks och Charlie är tyvärr inte de enda som fått känna på islamismens intolerans mot yttrandefrihet, men Vilks var stort här i Sverige då för fyra år sedan och Charlie är definitivt högaktuellt just nu.

Jag läste precis ett inlägg jag gjorde kring Lars Vilks Låt det bli en väckarklocka som vi undkom med rena förskräckelsen.

Tyvärr undkom vi inte Charlie attaken.

Men för att backa tillbaks fyra år. Har vi använt väckarklockan? Har vi haft en öppen diskussion kring vilket samhälle vi vill ha, vilka värderingar som behöver delas?

Mest verkar Sverige fokuserat på rasism och feminism, vilket kan definieras precis så som avsändaren önskar. Där main-stream-media snarare stöttat tanken att vi inte ska kränka (dvs ett steg mot att minska yttrandefriheten). Orättvisor ska bekämpas, men debatten i Sverige har i mina ögon främst liknant ett pillande-i naveln-perspektiv. Som tur är finns det undantag, men i det stora hela.

Tyvärr har jag själv inte haft möjigheten att vara direkt pådrivande, men de värderingar jag anser att vi framförallt bör värna och verka för att de snarare sprids i världen än tvärt om, de är:

  • Tryckfrihet och yttrandefrihet, där vi inte får ge efter för lättkränkta individer och grupper. Det är skrift och ord, inte våld. Hot om våld är däremot så klart otänkbart!
  • Att bedömmas utifrån samma premisser oberoende av kön och etnicitet
  • Inom ramen för de ovanstående finns religionsfriheten. Det är mycket viktigt att hierarkin inte är tvärt om!

Avslutningsvis vill jag hänvisa till John Kerrys uttalande direkt efter Charlie-attacken, vilket jag till fullo instämmer i. Men samma här, vi behöver diskutera vad vi menar med civiliserat. Vad vill vi?

John Kerry, in remarks he delivered at the State Department immediately after the attack, struck the right tone. “Today’s murders are part of a larger confrontation, not between civilizations, no, but between civilization itself and those who are opposed to a civilized world,” Kerry said. (New Yorker)

 

Annonser

Vissa anser inte att vi ska ställa svaga grupper mot varandra, eller svaga individer mot varandra. Självklart vore det fantastiskt om vi kunde hjälpa alla, men nu har vi tyvärr ändligt med resurser och för att kunna fördela dessa resurser på ett så bra sätt som möjligt så behöver vi få jämföra olika gruppers eller individers behov. Och vilken verkan olika hjälpmetoder har dels direkt på de som akut behöver hjälpen, dels på andra.

Jag tänker såhär. Om vi har en budget och det uppstår nya oförutsedda behov, då får vi fråga oss:

  1. Kan vi skapa mer intäkter för att täcka dessa nya behov, tex genom lån eller om det skulle gå att höja någon skatt, ändra någon reglering eller ändra målet för tex sysselsättning, inflation, hur mycket vi ska ha i reserv osv. Och utvärdera konsekvenserna av dessa ändringar tex hur det påverkar Sverige respektive världen.
  2. Om det visar sig att vi faktiskt kan skapa ett större utrymme så bör vi fråga oss vilka som har störst behov av det utrymmet, och om det visar sig att vi inte kan skapa ett sånt utrymme så behöver vi också fråga oss vilka som har störst behov i fall vi skulle behöva omfördela.
  3. I båda fallen får vi utvärdera konsekvenserna på kort respektive lång sikt, och naturligtvis har (1) och (2) även en direkt påverkan mellan varandra som man måste ta hänsyn till.

Det är naturligtvis lättare att fördela ”nya pengar i budgeten” än att ta direkt från de som redan blivit utlovade. Men egentligen blir problematiken densamma, att vi har en lista med olika åtgärder som vi vill kunna genomföra och om det kommer in ett nytt behov så måste vi avgöra var i denna stapel av behov som just det behovet hör hemma.

Om det tex plötsligt visar sig att Sverige har ett extra utrymme i budgeten på 48 miljoner kronor under en fyra års period så kan man nog vänta sig att de grupper som fått beskedet ”nej det finns inget utrymme för er i årets budget” att de undrar i sitt stilla eller sitt arga sinne varför det inte fanns plats för dem, men när sedan andra kom så fanns det plötsligt utrymme. Jag tänker framförallt på de barn och unga som växer upp i utanförskapsområden.

Jag ser att Sverige bara kan ha en ytterst marginell påverkar på att förbättra världen via ekonomiska medel, däremot anser jag att vi kan och att vi bör exportera den största tillgång vi har i detta landet: Tilliten mellan individer och tilliten mellan individen och myndighet/samhälle. Men det förutsätter parallellt att vi samtidigt värnar om den i Sverige.

Relaterade artiklar:

 

Att hata är en känsla, och en känsla kan knappast förbjudas. Men i vilken grad har man rätt att uttrycka sin känsla?

Jag tänker på den pågående diskussionen om troll på nätet.

I princip anser jag att man ska kunna få uttrycka sitt hat på ett ”civiliserat” sätt.

Vad är då civiliserat? Våld och hot om våld är definitivt uteslutet och ska självklart vara kriminellt. Det är inte bara att ses som ett angrepp på individen utan på hela vårt öppna samhälle.

Däremot får man nog vara beredd på lite kraftuttryck. Vi kan inte lagstifta om att alla ska vara vältaliga. Jag antar att vi hamnar i gråzonen där kraftuttrycken blir allt för personliga och där tonen antyder hot om våld.

Vad har då internet haft för del i trollens framfart? Jag tror att en förklaring är den ökade öppenheten mellan olika gruppers åsikter, tillsammans med lättheten att kommentera direkt. Finns det då något gott som trollen för med sig? Om inte annat så visar de att någon/något upprört dem mycket. Sedan att de kan tyckas uttrycka sig klumpigt är en annan sak.

Jag tror vi kommer att lära oss att hantera de ”icke våldsbejakande” trollen på nätet. Det främsta vapnet, som jag ser det, är att inte börja spela på deras villkor, utan skriva och uppträda för att få de sympatier man faktiskt själv valt att värdesätta.

Det gäller att välja sina strider, likväl som att välja sina domare.

Troll som ”bara” stör en diskussion ska så klart ”bara” stängas ute. Det finns ingen rättighet som säger att andra måste diskutera med en, speciellt inte om man inte uppför sig något så när civilicerat.

Och åter igen: Troll som hotar med våld är helt oacceptabelt!

 

”Tillit mellan individer och individer och samhälle.” Det är något jag vill värna, men hur bygger man och värnar detta?

Tillit grundar sig på erfarenhet.

Både mellan två individer, men också när det gäller en individs tillit till nya människor eller till samhället. Naturligtvis blir vi även påverkade av det vi hör och ser.

Men respekten måste vara ömsesidig. Och med ett visst mått av ödmjukhet.

Det kan inte bara vara den ena parten som visar respekt och den andra som utnyttjar. Som i alla relationer så får man turas om och ta ett steg i taget. Med ödmjukheten syftar jag på att man även måste tillåta varandra och sig själv att göra vissa misstag.

Men det är inte alla som vill bygga tillit, eller ge respekt, då behöver vi ibland kunna lyfta frågan till ”en instans vi har tillit till”. Som barn kan det innebära att gå till föräldern, i skolan att gå till läraren och i vuxenvärlden att vända sig till vårt gemensamma rättssystem. Helt enkelt någon/något där vi litar på att ”den instansen” kommer att hantera situationen bättre än vi själva klarar av.

Här behövs det trappsteg. Både när det gäller instanser, men framförallt att man inte väntar för länge att markera om någon blir mer och mer respektlös. Här tycker jag mig se att vi är inne på fel väg i Sverige. Jag tänker både på barnuppfostran, i skolan och tex gentemot våldsbejakande politiska extremister.

Men bygger man tillit med vilka regler och konsekvenser som helst? Naturligtvis inte. En viktig ingrediens är att det absoluta flertalet av de berörda känner att det är till för att hjälpa dem, och att de själva skulle låta sig dömas under samma regelverk.

Varför har man utställningar i Riksdagen?

Jag har absolut inget emot att man har utställningar, men är nyfiken på i vilket syfte man har det just i Riksdagen? Vilka kriterier har man när man väljer utställare? Rimligtvis finns det otroligt många som vill ställa ut sina åsikter och tankar för riksdagsledamöterna.

Att jag ställer mig denna fråga just idag har att göra med att man nu är oense om hurvida rondellhundarna ska ställas ut eller ej. (SvD)

Kan egentligen inte säga varken bu eller bä innan jag har svar på första frågan. Hum, eller så skulle jag så klart fundera ut vilket svar jag själv anser att det ska vara på första frågan.

Så: Vilka är målgruppen och vad är syftet?

Pinsamt, jag vet inte ens vilka som har tillgång till utställningen. Men åtminstone våra beslutsfattare, kanske dessutom andra professionella tyckare och tänkare.

Ett scenario är i alla fall att det är för att ge våra beslutsfattare ökad kunskap, och då borde det finnas någon slags proportionalitet i vilka frågor som tas upp och belyses.

Eller ska man mer se det som beslutfattarnas arena att välja ut vilka budskap de vill föra ut till allmänheten?

Finns det dessutom något krav på aktualitet?

Men det som definitivt står på plus sidan för varför rondellhundarna ska visas är så klart för att markera att i Sverige vill vi värna att man får provocera utan att för den skull bli hotad till livet av självutnämnda domare och bödlar. Istället värnar vi att man för en dialog eller gemensamt sätter lagar som sedan efterhålls av ett gemensamt tillsatt rättsväsende.

Förresten, precis just det budskapet skulle väl vara en strålande ide för en utställning i riksdagen, eller?

Underbart när man får specifika frågor. Raúl Machado har på Facebook frågat mig:

Hej Åsa…men…kan du förklara vad du menar med den där med ” Intolerans mot de intoleranta”

Där ser man hur det som jag ser som så absolut självklart, inte alltid ses som fullt lika självklart av andra. Däremot brukar det vara en liten extra utmaning att förklara just det man själv ser som självklart, men här kommer ett försök 🙂

Intolerans mot de intoleranta

Ja det kan naturligtvis ses som motsägelsefullt. Här kommer lite olika infallsvinklar på frågan.

Börjar med att påpeka att jag inte anser att man ska vara tolerant mot alla; man ska inte tolerera alla beteenden. Varken hos sig själv eller andra.

Men framförallt ska kommentaren läsas tillsammans med mitt huvudpåstående, där ovanstående enbart är ett förtydligande. Mitt huvudpåstående är att jag strävar mot, och anser att alla bör sträva mot:

Ömsesidig respekt och ödmjukhet

Tyvärr verkar vissa missa den där delen med ”ömsesidig”, och det är framförallt därför jag lagt till förtydligandet att detta innebär att jag anser att man bör vara intolerant mot de intoleranta. Varför skulle jag tex vilja vara tolerant mot de som driver barnprostitution eller de som möjliggör att vi överhuvutaget har barnsoldater?

Vad jag menar med ömsesidig respekt och ödmjukhet; Ja, det är det hela bloggen handlar om, så sök gärna på ett ämne som intresserar just dig. Eller skriv en fråga till mig.

Tillbaks till detta med intolerans. Det kräver så klart att man anger intolerans/tolerans inom Vadå?. Där jag alltså syftar på den ömsesidiga respekten mellan individer, men där jag även lägger till att det bör finnas ett visst mått av ödmjukhet. Återigen, både mot sig själv och gentemot andra. (Egentligen lägger jag i den ömsesidiga respekten även in respekten gentemot djur och natur, men får ta en diskussion om det i ett annat inlägg.)

Självklart så finns här en gråzoon mellan när man bör vara ödmjuk och när man bör vara intolerant. Jag hoppas att bloggen har behandlat en del av de frågorna. Och vissa frågor framstår som så självklara. Maktmissbruk är ett annat sätt att uttrycka det på, för finns det ingen större maktskillnad så finns det heller ingen möjlighet att göra någon större skada. Bäst att jag passar på att påpeka att jag varmt välkomnar ”makt-bruk”, om det nu finns ett sånt ord 🙂 Det jag framförallt vill ha sagt är att jag inte anser att makt av naturen behöver vara av ondo och att all makt därmed ska utrotas.

Avslutningsvis: Men varför ska vi överhuvutaget sträva efter ömsesidig respekt och ödmjukhet? Mitt svar är: För att skapa en bättre värld för oss alla.

Tyvärr är det långt ifrån alla som har det målet 😦

Jag blir alltid lite lätt nervös över hallelujaåsikter. Denna gång över vurmandet av demokrati.

Bäst att jag direkt säger: Ja jag är för demokrati, för att det är den bästa metod jag känner till hittills för att skapa fred. Men jag hoppas verkligen att vi eller kommande generationer ska hitta ett bättre styrelseskick.

Sedan är jag nog dessutom lite allergisk mot ord så som demokrati, rasism, kvinnomotståndare och dylika ord som så gärna kastas in för att slippa argumentera. För ve den som säger emot någon som påstår sig värna demokrati osv.

Lena Andersson har i DN skrivit om Demokrati som mentalitet. Ja som ni förstår så anser jag att även demokrati är ett medel. Lena påstår att diktatur är ett medel, och är det inte så att alla styrelseskick är just medel?

Det jag skulle önska är att vi mer fokuserar på vad vi faktiskt vill uppnå, och för att nå dit kan ibbland (alltid?) demokrati vara ett bra medel. En annan angränsande fråga som intresserar mig är om det finns vissa kriterier som behöver vara uppfyllda för att demokrati faktiskt ska fungera som medel.

Vilka mål ser jag då? Nu blir detta en spontan bild, för jag är mitt i matlagningen, men en mer fullständig bild ges på min sida En bättre värld (se överst på bloggen).

Målet bör vara en värld där människor bedöms efter sitt agerande och sina förutsättningar, inte efter etnicitet, kön, ålder, familj eller sexuell läggning.

En värld där alla barn får en så likvärdig start i livet som möjligt, till en början åtminstone ges en rimlig chans att kunna påverka sitt liv.

En värld där det är tillåtet att göra misstag, där det finns rimliga steg för att kunna ta sig tillbaks om något gått fel.

En värld där alla strävar efter win-win situationer, och där det finns solidaritet inför oförutsedda händelser.

En värld där alla vågar uttrycka sin åsikt, utan att hota eller hotas av våld eller liknande metoder för att tysta meningsskiljaktigheter.

Har säkert missat något viktigt, men sök i så fall gärna på det ämnet här på bloggen, eller ställ en fråga i kommentarsfältet.

När det gäller frågan om kriterier så har jag inte hunnit tänka lika långt. Men behöver inte de som röstar ha en rimlig bild över vilken situation landet och världen befinner sig i? Hur landet fungerar? Ges rimlig möjlighet att kunna bedöma val-alternativen? Eller är det så att själva valet av de styrande i sig har en så pass lugnande effekt att det är viktigare att åtminstone majoriteten anser att de styrande har tillsatts på ett korrekt sätt, än att man får det styre som egentligen vore optimalt för landet, dvs får ”rätt” personer i ledande positioner?

Avslutningsvis ytterligare en liten undran:

Vad är det som säger att just majoriteten vet bäst och tex automatiskt även verkar för att minoriteterna ska få det bra?

Nästa sida »