Psyk


Jag skrev precis om Svenska skolan – Ett sorgebarn. Grundproblematiken är egentligen likartad för den ökande psykiska ohälsan hos våra unga.

Om man inte ens får med sig följande i sitt bagage från uppväxten in i vuxenvärlden, ja då ökar utsattheten rejält:

  • Självdisciplin så att du vid behov har några enkla rutiner att återgå till. Jag tänker på sov, mat och motionsvanor.
  • Förmågan att hantera olika motgångar i livet. Från katastrofen att inte få kasta boll inomhus, till besvikelsen över att inte få fortsätta att gå i samma klass som bästa kompisen.
  • Insikten och förmågan att stå emot att bara följa med dit vinden blåser, vilket i sin tur underlättas av om man har en idee om vad man vill

Detta underlättas så klart om vuxenvärlden föregår med gott exempel. Och det är verkligen si och så med den saken. Ett annat sätt att se det är att vi inte ska curla våra barn, samtidigt som vuxenvärlden ändå ska finnas där och lotsa när det behövs och i yttersta yttersta undantagsfall ta över en stund.

Så från det stora flertalet av unga, där man rimligtvis kan förvänta sig att föräldrarna ger detta, till de barn och unga som växer upp under mer extrema förhållanden. Jag tänker på de som växer upp i relativ fattigdom, de som blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld, eller där någon nära utsätts Här verkar det finnas otroligt mycket mer att göra i det Sverige som nog de flesta anser vara en välfärdsstat. Men denna del skulle jag vilja säga är vår största skamfläck. Och i valet bevärdigades den knappt med ett ord.

Dessa barns utsatthet måste identifieras tidigt. Jag är tämligen övertygad om att både dagis och skolpersonal redan idag ser de tidiga tecknen. Den stora frågan är hur vi sedan agerar. Finns det tex ett tillräckligt förtroende för rektor och/eller social och/eller skolsyster för att ens ta frågan vidare? Och för de som då får frågan i sitt knä: Vilka möjligheter har de? Och här, precis som i skolartikeln jag just skrev: Hur delar man med sig av erfarenheter? Vilka metoder fungerar i olika situationer?

Sverige har bedrivit socialhjälp länge nog för att ha kunnat samla på sig och utvärderat många olika metoder.

Om allt ändå inte går som det ska, ja då ska det så klart finnas en bra barn och ungdomspsykiatri, utan köer alls!

För hur kan det ens vara möjligt att vi låter barn och unga vänta på hjälp? När de i de allra allra flesta fallen borde fått hjälp månader och år innan den där kötiden ens började sitt räknande.

Förebygg

Fånga upp tidigare

Noll kötid till professionell hjälp

Hej igen, glömde ju skriva min absoluta käpphäst. Den att samhället idag ger helt orimliga förväntningar på lycka.

Annonser

Anna Troberg tar upp vårt lands föråldrade system att hantera våra sjukjournaler, vilket dels är ineffektivt och kan leda till felaktig vård, dels läcker som ett såll. (SvD)

Det jag varmt skulle välkomna i hennes förslag är att en viss del av journalen kan vara öppen, men att andra delar är stängda till dess att vårdpersonal tillsammans med patient öppnar just den del de behöver tillgång till. Och vi de tillfällen man är oförmögen att delta i öppnandet, ja då krävs två ur sjukvårdspersonalen. Naturligtvis blir du informerad så snart du är mottaglig för informationen.

I den öppna delen bör man, enligt mig, ges möjlighet att lägga in ett brev till framtida sjukvårdspersonal. Som de ska läsa om man vid tillfället för behov av vård inte är förmögen att föra sin egen talan. Här är ett exempel på ett sådant brev.

Vi lever i en nation som många gånger vill ge sken av att vi är en lärande nation, men i stunder som dessa kommer den bilden verkligen på skam.

Trots senaste tidens uppvaknade när det gäller uppköp av privat erbjuden vård, för skattebetalarnas pengar, så finns det de som inte tvekar att skriva offerter som fokuserar på prislappen, och uppenbarligen vill blunda för uppbyggd erfarenhet. För att inte tala om de personer som redan är inne i denna vård och som i och med byte av vårdgivare tvingas ryckas upp och börja om.

Hur tänker man?

Jag syftar på senaste blundern där Stockholms Läns Landsting köpt upp vård för tortyrdrabbade.

För som Röda Korset påpekar (DN):

Hur behandlar man patienter över kulturgränser, ofta med tolk? Hur bygger man upp förtroendet för en institution hos människor vars tillit till myndigheter är obefintlig? Hur behandlar man torterade där störningarna efter traumat ofta tar sig rent kroppsliga uttryck?

Säger inte det sig självt att detta är kunskap man inte bygger upp över en natt. Allt går inte att läsa in på skolbänken eller googla fram på Wikipedia. (Inget ont om varken Google eller Wikipedia de är helt underbara, men inte till riktigt allt.)

Och vad är det för tragisk ursäkt att man inte ska kunna efterfråga det man behöver, bara för att det just då bara finns en säljare? Om vi nu ska ha en fri marknad ska man väl få efterfråga det man behöver? Inte ”Det som minst tre aktörer erbjuder”, eller vad det nu kan vara för skumma regler som finns.

Var inte hela meningen med en fri marknad inom vårdområdet att vi skulle få just bättre vård. Men hur ska det ske om vi inte ens får efterfråga det?

PS Röda Korset överklagar (Aftonbladet), se även en länk till WeMind i första kommentaren.

Läs gärna mitt gästblogginlägg hos Marlene Lund Kopparklint.

Jag beundrar och delar hennes engagemang för våra utsatta barn i samhället, de som de flesta av oss väljer att inte se.

I mitt inlägg gör jag kopplingen till vikten av att föräldrar med psykisk ohälsa får hjälp och tar specifikt upp frågan om tvångsvård. Är det hjälp eller stjälp?

Läs gärna och diskutera!

Ja, om det allt för myckna våldet på våra ungdomshem kommer att kunna ses som efterdyningar eller som början på en eskalering, ja det återstår att se. Enligt mig så avgörs det av valutgången nu i september. (SvD)

I mina ögon så betyder desto starkare Björklundsstöd, desto mänskligare stöd till både ungdomar och de anställda. Och dessutom att färre behöver hamna på ungdomshem överhuvudtaget.

I mångt och mycket kan man bara översätta Björklunds skolretorik till dessa sammanhang. Vi ska se till individen, samtidigt ska vi se till att det är lugn och ro så att ungdomarna i fråga får en chans att återhämta sig och växa. Dessutom är så klart även övriga ungdomar samt personalen värda en bra miljö.

Som jag ser det så är detta våld bland annat resultatet av en allt för långtgående låt-gå vuxenmentalitet. Idag verkar allt för många vuxna se gränser mot barn och ungdommar som integritetskränkande och hämmande. Så istället för att gradvis lära barn och ungdommar vilka regler som gäller för att relationer ska fungera, så sviker man dem och ägnar sin tid och energi till annat. Och sedan låtsas man vara förvånad när det väl gått så långt som till våld.

Tänker osökt på boken ”Ohörda rop” en skrämmande skildring av hur vuxenvärlden svek en av sina döttrar och hur hon sedan endast elva år mördade två pojkar.

Vi måste bli betydligt mer lyhörda för dessa rop, samt ge föräldrar och samhället bättre redskap för att så snart som möjligt svara på dem. Efter vad jag vet så är det sällan en blixt från klar himmel att en ungdom hamnar på ungdomshem eller tar till våld som kräver läkarvård.

Avslutningsvi; Jag förespråkar verkligen den liberala människosynen. Att se till och bejaka individen och hennes inneboende styrkor och positiva egenskaper, samtidigt som vi andra finns där och rycker in i fall personen i fråga skulle behöva hamna på rätt köl igen.

En av mina käpphästar inom psykvården är den om möjligheten att som frisk få ange lite restriktivare regler för sig själv när det gäller tvångsvård. I dag är detta lagligt omöjligt, men kan ibland fungera om man har turen att få sjukvårdspersonal som ser mer till ens eget bästa än till risken för att bli anmäld.

Vem vet, kvinnan som misstänks för att ha knivmördat och som tidigare hade skrivits ut från psykiatrisk mottagning, hon kanske i friskt tillstånd skulle önskat att utskrivningskriterierna skulle vara något hårdare. Och därmed kunnat undvika denna tragedi (om det nu är hon). Men vi har sett flera liknande fall genom åren (DN).

Tänk er själva. Ni har en psykisk sjukdom där ni vet att ni riskerar att göra sådant som ni verkligen kommer att ångra. Ni tar era mediciner och följer läkarnas råd när det gäller livsföring. Men ni tvingas ändå leva med skräcken för att bli sjuk, utan att bli intagen, och därmed kunna ställa till det rejält både för dig själv och andra. Skulle du inte då vilja ta det säkra före det osäkra och vara inlåst några dagar till, till dess att du faktiskt kan svara för dina handlingar?

För er som inte känner till det. Idag kan du enbart tvångsvårdas om du är en fara för ditt eget eller någon annans liv. Men det går faktiskt att ställa till det en hel del utan att någon behöver dö. Spela upp alla pengarna, sälja huset, göra vidlyftiga affärer, skämma ut barnen på dagis/skola osv osv.

Jag är för att man som frisk ska kunna skriva ett sjukvårdskontrakt som anger vilka befogenheter man ger sjukvårdspersonalen om man blir sjuk.

Maud Nycander har fått det stora förtroendet att göra en dokumentärfilm inne på en sluten psykiatrisk avdelnin, se Sluten avdelning.

Filmen ger en bild av insiktfulla individer, som emellnåt kan behöva samhällets stöd för att hitta tillbaks till sig själva igen. De som är negativa till tvångsvård och sluten vård ges förhoppningsvis här en annan bild, en bild av att det faktiskt handlar om att hjälpa. Och att det är en stor trygghet att denna hjälp finns.

På tal om psykvård; hörde på P1 i eftermiddag att ca 40 000 unga tar antidepressiv medicin. Jag är visserligen för medicinering när det behövs. Ibland kan man behöva ta till medicin för att klara av att ta itu med det som var det verkliga problemet. Eller när det är som på filmen, att det är en kronisk sjukdom, att det faktiskt är medicinering som är lösningen.

Men som det påpekades i radioprogrammet; allt för många av dessa unga fick varken utredning eller uppföljning/terapi. Vilket är helt vansinnigt! Och som hon också påpekade; vi vet för lite om vad dessa mediciner gör på hjärnor som fortfarande inte växt färdigt. Skrämmande att testa på så många!

Något som tål att tänka på är detta med att det finns flera sätt att visa att man bryr sig, än de som vi kanske vanligtvis tänker på. En av kvinnorna fick en vändpunkt när hennes bästa kompis sa till henne (efter ännu ett av alla hennes självmordsförsök): Nästa gång kommer jag inte, men jag kommer på din begravning. Och en annan kvinna fick sig en rejäl tankeställare när läkaren vände sig om och sa: Om du tar ditt liv, så är det istället din son som kommer att sitta här om några år.

Nästa sida »